Det där med att resonera om saker har haft stor effekt på mig så det är nog bra.
Du låter som en mamma som gör ett väldigt bra jobb att vara mamma tycker jag även om jag personligen skulle ha en del nyansskillnader så skulle jag göra det mesta likadant.

Det är nog lättare att tro att det är lätt när man inte har barn själv (såsom jag tex).

En bra sak min mamma ofta sade var:
"gå du in på ditt rum och komm inte ut förrän du är snäll igen".
ibland kom jag ut ändå och mamma frågade ofta om jag var snäll och jag svarade sanningsenligt och ibland sade jag nej och då fick jag gå tillbaka till mitt rum igen.
Tänkte ifall du skulle ha nytta av den metoden...om du inte redan provat något liknande.

missbutterfly skrev:Hur kan man låta ett barn säga en sådan sak till en?
Ett barn ska ha respekt för sin mamma. (Det ska vara en självklarhet, anser jag!)

Nu lägger jag mig i känner jag.

How about mammans respekt för barnet då?
Vidare, respekt är något man förtjänar, inget man automatiskt får eller har rätt att kräva bara för att man är förälder och/eller äldre.

Finns inget jag är så allergisk mot som "du ska respektera mig för att jag är din mamma/förälder/är äldre". Skitsnack.
Har man inte gjort sig förtjänt av respekt ska man inte ha någon heller.

Vidare så ser jag hellre att mitt barn känner sig trygg med att säga precis hur hon känner, oavsett hur hon känner, och inte måste hålla inne med hälften utav respekt för mamma.

Är det någonstans barnet ska vara tryggt nog att kunna få t.ex ett autistic tantrum, så är det hemma. Var ska de annars få vara sig själva?

Klart det ska gå åt båda hållen.

tahlia skrev:How about mammans respekt för barnet då?

Klart att man ska respektera sitt barn!
Men barnet ska veta vem som "håller i tyglarna" och vem som bestämmer, sätter upp regler etc.

thalia skrev:Vidare, respekt är något man förtjänar, inget man automatiskt får eller har rätt att kräva bara för att man är förälder och/eller äldre.

Själv anser jag att en respekt är något man bör ha för människor som tar hand om en och är snäll emot en.
Dessa saker är ju vanligtvis vad föräldrar gör för sina barn (jag gör det för min lilla tjej iallafall) och därmed tycker jag mig ha förtjänat hennes respekt..

thalia skrev:Finns inget jag är så allergisk mot som "du ska respektera mig för att jag är din mamma/förälder/är äldre". Skitsnack.
Har man inte gjort sig förtjänt av respekt ska man inte ha någon heller.

Intressant.
En omhändertagande förälder bör få respekt anser jag, men tydligen är vi av olika åsikt i denna fråga.
Berätta gärna mer, då jag kanske har missförstått dig.

thalia skrev:Vidare så ser jag hellre att mitt barn känner sig trygg med att säga precis hur hon känner, oavsett hur hon känner, och inte måste hålla inne med hälften utav respekt för mamma.

Så du skulle vilja att hon sade att du var elak utan någon för dig begriplig anledning?
Det skulle liksom bara passera förbi dig obemärkt och du skulle tycka att det vore helt i sin ordning att hon sade det till dig?

thalia skrev:Är det någonstans barnet ska vara tryggt nog att kunna få t.ex ett autistic tantrum, så är det hemma. Var ska de annars få vara sig själva?

Vad är "autistic tantrum"?

Förslagsvis kanske man borde lära barnet vad som anses ok i samhället (även om man själv inte instämmer i det) bara för att hjälpa barnet inför framtiden?

nano skrev:Du låter som en mamma som gör ett väldigt bra jobb att vara mamma tycker jag även om jag personligen skulle ha en del nyansskillnader så skulle jag göra det mesta likadant.

Jag är en usel mamma faktiskt.
Försöker dock göra det bästa efter mina dåliga förutsättningar.
Jag älskar min dotter och vill allt väl för henne.
Har fått ge upp mycket för föräldraskapet (som ung, ensamstående förälder) men det har det varit värt med råge.

Har ofta dåligt samvete för att jag inte "räcker till" och inte orkar i den mån andra föräldrar tycks göra.
Men, wtf, ingen förälder är väl perfekt. Så har jag valt att se det iallafall.

nano skrev:Det är nog lättare att tro att det är lätt när man inte har barn själv

Oh yes.
Att vara mamma är det svåraste, största (och viktigaste) uppgift jag någonsin fått.

missbutterfly skrev:Jag är en usel mamma faktiskt.
Försöker dock göra det bästa efter mina dåliga förutsättningar.
Jag älskar min dotter och vill allt väl för henne.
Har fått ge upp mycket för föräldraskapet (som ung, ensamstående förälder) men det har det varit värt med råge.

Jag tror inte för en sekund att du är någon dålig mamma, av det jag läst av dig hittils höjer jag dig hellre till skyarna.
Har när jag var runt 11-12 år studerat dåliga förädrar på nära håll hos en kompis som hade föräldrar som inte ville ha varken honom eller hans syster hemma.
När man kom hem till dem så kunde de få höra "jahapp, slut på husfriden", "åh, är du hemma igen", "ur vägen" och liknande.
Det var nog usla föräldrar, tror inte du kommer ens i närheten, tror du är en av de bättre föräldrarna
tahlia likaså.

missbutterfly skrev:Har ofta dåligt samvete för att jag inte "räcker till" och inte orkar i den mån andra föräldrar tycks göra.
Men, wtf, ingen förälder är väl perfekt. Så har jag valt att se det iallafall.

Mina föräldrar bekymrade sig också för att de inte "räckte till" och att de tyckte att de var dåliga föräldrar, det tyckte iaf inte jag att de var, iaf väldigt sällan.
De har alltid haft jobb med korta undantag på några veckor ibland när de böt jobb och emellanåt har de haft företag med som mest 20 talet anställda.
De tyckte de jobbade för mycket och inte hann med oss, riktigt var de fått den tanken ifrån förstod jag inte då.
Jag hade det ju bra tyckte jag, jag kunde göra saker jag gillade o göra för det mesta, jag fick bra support när så behövdes.

missbutterfly skrev:Själv anser jag att en respekt är något man bör ha för människor som tar hand om en och är snäll emot en.
Dessa saker är ju vanligtvis vad föräldrar gör för sina barn (jag gör det för min lilla tjej iallafall) och därmed tycker jag mig ha förtjänat hennes respekt..

Jag tycker trots att jag tycker du verkar ha förtjänat hennes respekt inte att respekt är något får kräva egentligen även om man vanligen förväntar sig det av att man beter sig på ett juste sätt själv.

Bestraffningar
Bara ordet får mig att vilja lämna den här diskussionen omgående. Du skrämmer mig på allvar missbutterfly med din auktoritära inställning till barn och barnuppfostran.

Vill man ha någon som slickar ens skor så kanske en hund passar bättre.

Barn som hålls alltför hårt exploderar förr eller senare. Risken finns bara att föräldrar med hårda metoder inte vinner barnens förtroende så därför sker allt utan dessa föräldrars kännedom. Åtminstone till en början...

Jag tycker man ska notera att dottern sa jag tycker du är elak.

Att förbjuda eller bestraffa ett barn för dess åsikter är kränkande och det strider mot den lag vi har i Sverige sedan 1979. Samma lag som förbjuder aga.

Citat:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.
Slut citat.

DC skrev:Citat:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.
Slut citat.

Intressant att det faktiskt står "Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart". Det måste betyda att soc bryter emot denna lag när de placerar ut npf-barn i familjehem i syfte att "normalisera" dem.

DC skrev:Bestraffningar
Bara ordet får mig att vilja lämna den här diskussionen omgående. Du skrämmer mig på allvar missbutterfly med din auktoritära inställning till barn och barnuppfostran.

Vill man ha någon som slickar ens skor så kanske en hund passar bättre.

Är du dum i huvudet?
Du vet verkligen ingenting om hur mycket jag anstränger mig för att vara en bra mamma (kanske just av den anledningen att jag anser mig vara en dålig mamma?).

Och du hade hur många barn? I vilka åldrar?

"Auktoritära"? Bara för att jag anser att det lämpar sig för ett barn att lyssna på och respektera sin mamma?

Nu ska jag säga några ärlighetens ord (ingen specifik behöver ta åt sig, utan detta är rent generellt):
En förälder som tror sig vara en bra förälder är ofta en dålig (enligt mina erfarenheter).
Det är precis som med allt annat; man lär sig inget av att bara tro att man "redan kan allt automatiskt" och/eller aldrig jobbar med att lära sig mer.

Hej missbutterfly!

Klokt skrivet av dig tycker jag.

missbutterfly skrev:Är du dum i huvudet?
Du vet verkligen ingenting om hur mycket jag anstränger mig för att vara en bra mamma (kanske just av den anledningen att jag anser mig vara en dålig mamma?).

Och du hade hur många barn? I vilka åldrar?

"Auktoritära"? Bara för att jag anser att det lämpar sig för ett barn att lyssna på och respektera sin mamma?

Nu ska jag säga några ärlighetens ord (ingen specifik behöver ta åt sig, utan detta är rent generellt):
En förälder som tror sig vara en bra förälder är ofta en dålig (enligt mina erfarenheter).
Det är precis som med allt annat; man lär sig inget av att bara tro att man "redan kan allt automatiskt" och/eller aldrig jobbar med att lära sig mer.

DC skrev:Jag tycker man ska notera att dottern sa jag tycker du är elak.

Isabell skrev:Min dotter kan, till synes opåkallat säga att jag är elak.

Läs igen..

DC skrev:Att förbjuda eller bestraffa ett barn för dess åsikter är kränkande och det strider mot den lag vi har i Sverige sedan 1979. Samma lag som förbjuder aga.

Du tycks vara en perfekt förälder. Good for you..
Dina barn lär ju verkligen bli lämpade för samhället. -Eller inte..

DC skrev:Citat:
”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.
Slut citat.

Låt mig klargöra detta en gång för alla (om någon, mot förmodan, missat det. ):
Jag är starkt emot aga av barn!

Tycker du att det är "kränkande behandling" att inte tillåta sitt barn att säga "mamma, du är dum" utan anledning (om barnet har en normal begåvningskurva, vilket jag utgick ifrån i detta fallet)?
Barnet ska alltså varken behöva förklara sig eller få konsekvenser av efter det uttalandet, menar du?

nano du verkar klok, och tack för att du inte dömer mig.

missbutterfly skrev:

thalia skrev:Finns inget jag är så allergisk mot som "du ska respektera mig för att jag är din mamma/förälder/är äldre". Skitsnack.
Har man inte gjort sig förtjänt av respekt ska man inte ha någon heller.

Intressant.
En omhändertagande förälder bör få respekt anser jag, men tydligen är vi av olika åsikt i denna fråga.
Berätta gärna mer, då jag kanske har missförstått dig.

Att man tar hand om sina barn är väl självklart och något som man bör kunna förvänta sig av alla föräldrar (tyvärr är det ju inte alltid så). Men faktum är att man har själv valt att skaffa barn och således har man själv valt sin roll som omhändertagare.
Jag uppfattat det du skriver som ungefär "jag ger dig mat, husrum, kläder och tar hand om dig, därför ska du vara tacksam". Men faktum är att när man skaffar barn så åtar man sig ansvaret att göra dessa saker. Det är inte barnet som valt att bli fött och omhändertaget, eller hur?
Förstår du hur jag menar?

missbytterfly skrev:

thalia skrev:Vidare så ser jag hellre att mitt barn känner sig trygg med att säga precis hur hon känner, oavsett hur hon känner, och inte måste hålla inne med hälften utav respekt för mamma.

Så du skulle vilja att hon sade att du var elak utan någon för dig begriplig anledning?
Det skulle liksom bara passera förbi dig obemärkt och du skulle tycka att det vore helt i sin ordning att hon sade det till dig?

Nej, det skulle inte passera obemärkt. Men mina tjejer har rätt till sina känslor. De har rätt att tycka jag är dum ibland, och de har rätt att tala om när de tycker jag är dum. Själv är jag tacksam om de gör det, för då kan jag fråga varför de anser att jag är dum och förklara för dem varför den aktuella situationen ser ut som den gör.
Istället för att de bara, tyst, ska konstatera att "mamma är dum" och nöja sig med det, vilket leder till att de inte förstår situationen och inte heller kan hantera den senare.

missbutterfly skrev:

thalia skrev:Är det någonstans barnet ska vara tryggt nog att kunna få t.ex ett autistic tantrum, så är det hemma. Var ska de annars få vara sig själva?

Vad är "autistic tantrum"?

Förslagsvis kanske man borde lära barnet vad som anses ok i samhället (även om man själv inte instämmer i det) bara för att hjälpa barnet inför framtiden?

Nu har du nog missförstått mig lite. De får inte bete sig hur som helst, och gör de något fel, eller beter sig på ett sätt som inte skulle vara accepterat "ute i världen" så talar jag alltid om det för dem, just för att livet ska bli lättare för dem senare.
Vad jag däremot inte gör är att köra dem på rummet (eller vad man nu väljer) för att de påtalat sina känsor och åsikter. Jag uppmuntrar till dialog, till att de får en chans att göra sig förstådd och således ger mig en chans att förklara varför saker och ting är som de är.
Det gör att nästa gång vi hamnar i diskussionen så blir det aldrig någon diskussion, för de vet tanken bakom det hela.

Min minsta dotter har, några gånger, sagt att jag är dum när jag bestämmer något som hon inte förstår. När jag tagit mig tid att förklara för henne att jag fattat det beslutet för att jag är rädd om henne och för att jag bryr mig, har hennes inställning ändrats helt och hon har fått förståelse för varför jag säger nej till vissa saker.

Det hjälper dem även senare i livet att kunna hantera konflikter och att kunna sätt ord på vad de känner och varför.

Men alla föräldrar har ju sitt sätt att uppfostra och jag säger inte att ditt skulle vara världelöst eller ens sämre på något vis. Alla barn är ju också olika.

Jag är säker på att du, precis som jag, gör ditt bästa och det du känner är rätt. Och du, precis som jag, gör säkerligen fel ibland. Huvudsaken är att vi lär oss av våra misstag och blir bättre föräldrar var gång det händer.

Vi kan inte göra mer än vårt yttersta, och det är jag övertygad om att du gör.

tahlia skrev:Jag uppfattat det du skriver som ungefär "jag ger dig mat, husrum, kläder och tar hand om dig, därför ska du vara tacksam".

Inte tacksam, men respektfull.

thalia skrev:Vidare så ser jag hellre att mitt barn känner sig trygg med att säga precis hur hon känner, oavsett hur hon känner, och inte måste hålla inne med hälften utav respekt för mamma.

Absolut (här är vi helt ense) men om barnet inte kan (eller vill) ge en förklaring till varför h*n tycker så då? (Som i omnämnda fall).

Jag förespråkar också en tydlig kommunikation, och tar mig alltid tid att förklara saker för min dotter.
Tyvärr måste jag ju, i min uppfostran av henne, utgå ifrån mina egna "rätt och fel".
Hur gör ni andra?

missbutterfly skrev:

thalia skrev:Så du skulle vilja att hon sade att du var elak utan någon för dig begriplig anledning?
Det skulle liksom bara passera förbi dig obemärkt och du skulle tycka att det vore helt i sin ordning att hon sade det till dig?

Nej, det skulle inte passera obemärkt. Men mina tjejer har rätt till sina känslor. De har rätt att tycka jag är dum ibland, och de har rätt att tala om när de tycker jag är dum. Själv är jag tacksam om de gör det, för då kan jag fråga varför de anser att jag är dum och förklara för dem varför den aktuella situationen ser ut som den gör.
Istället för att de bara, tyst, ska konstatera att "mamma är dum" och nöja sig med det, vilket leder till att de inte förstår situationen och inte heller kan hantera den senare.

Kanske är jag för aspig på den här punkten, men jag förstod inte att detta fall (som Isabell beskrev) handlade om någon specifik händelse.
Dvs barnet konstaterade bara att "mamma, du är dum", varpå hon (Isabell) höll med.

Själv vill jag givetvis att min dotter ska komma till mig och säga om hon tycker att jag varit dum eller behandlat henne fel, men då hade jag också krävt en förklaring.

thalia skrev:Min minsta dotter har, några gånger, sagt att jag är dum när jag bestämmer något som hon inte förstår.

Vem tycker inte att bestämmelser man inte förstår är dumma?
Det är en förälders uppgift att förklara och lära barn sådana saker.

thalia skrev:Men alla föräldrar har ju sitt sätt att uppfostra och jag säger inte att ditt skulle vara världelöst eller ens sämre på något vis. Alla barn är ju också olika.

Man borde kunna känna sig stolt när man ärligen kan säga att man gör sitt bästa iallafall.
Det kan jag säga att jag gör (och alltid har gjort) även om jag många gånger är en dålig förälder.
(Ofta av anledningar jag själv inte kan rå över, tyvärr).

Det är inte lätt att uppfostra barn. Som du skriver så är ju alla olika också.
Min dotter är NT och jag har AS, så det är klart att det försvårar en del.
Men jag tycker ändå att vi förstår varandra väldigt bra, under omständigheterna.

rdos skrev:
Intressant att det faktiskt står "Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart". Det måste betyda att soc bryter emot denna lag när de placerar ut npf-barn i familjehem i syfte att "normalisera" dem.

Står det verkligen så i utredningen/beslutet? Att syftet är att normalisera barnet? Hur ska det gå till när man omhändertar ett spädbarn/en nyfödd? Han kan väl inte ha uppvisat något onormalt beteende så tidigt i livet?

missbutterfly skrev:
Du tycks vara en perfekt förälder. Good for you..

Nu var det en lagtext jag citerade och inte mina egna ord.

Barnet ska alltså varken behöva förklara sig eller få konsekvenser av efter det uttalandet, menar du?

Att förklara sig, jo gärna. Vi har många dialoger jag och min dotter även om de får ligga på en mycket enkel nivå. Hon är 17 månader. Men jag tänker inte hota eller bestraffa henne för hennes åsikter. Vem ska hon komma till med allt hon bär på om inte till mig?

Jag tycker det ingår i föräldraskapet att alltid finnas där, aldrig vända sig bort. Det betyder inte att jag kommer stå och applådera alla hennes dumheter för dumheter kommer hon säkert göra precis som väl de flesta barn gör mer eller mindre.

Däremot kan jag tänka mig när hon blir äldre att hon gärna får utveckla sina tankar i samtal med mig så att hon blir medveten om vad det är hon ger uttryck för.

Du talade om bestraffningar. Utveckla gärna detta. Vad innebär en bestraffning eller konsekvens rent konkret enligt dig som förälder?

På tal om det, du frågade mig om jag är dum i huvudet. Vilken bestraffning tycker du själv att det förtjänar när du som vuxen säger så? Du borde väl ändå veta bättre än en fyraåring?

missbutterfly skrev:nano du verkar klok, och tack för att du inte dömer mig.

Det är inte DIG jag dömer. Jag är bara mycket skeptisk till det där med bestraffningar och kravet om att barn ska repsektera sina föräldrar. För egen del är min högsta önskan att min dotter ska älska mig.

Diskussionen är intressant och väcker känslor och tankar men du behöver inte ta åt dig så hårt. jag känner inte dig personligen och du är säkert en lika bra mamma som vem som helst.

Jag är själv uppvuxen i en familj där föräldrarna hade den totala makten. Det har tagit mig hela livet att reparera mig efter den uppväxten med hot, misshandel osv. Vi var utåt sett en mycket välfungerande familj med vacker hem så därför reagerade ingen. Ingen såg hur illa det var.

Jag reagerar alltid mycket starkt när jag ser eller hör talas om att barn förminskas eller kränks på något sätt. Jag vet hur liten och rädd man kan känna sig när inte ens mamma finns där för en när man behöver någon.

Klart att man som förälder måste sätta gränser men man får hålla sig själv på rätt sida gränsen också. Ingen kan väl göra en så arg som den man älskar mest av alla men ändå...

missbutterfly skrev:
Tyvärr måste jag ju, i min uppfostran av henne, utgå ifrån mina egna "rätt och fel".
Hur gör ni andra?

Jag utgår från mig själv såklart men tänker samtidigt på att min uppfattning inte alltid måste vara den enda rätta.

Vissa saker måste jag tillåta henne att tycka eller vilja göra som ett sätt att respektera hennes person medan jag när det gäller annat måste säga stopp.

Ibland kan man avleda med en annan aktivitet. Det kan räcka med en kram för att hon ska lugna sig lite om hon går igång och tömmer lådor och kastar saker omkring sig. Det får mig att tänka till lite, att ge henne den uppmärksamhet hon behöver just för stunden så får jag göra det jag skulle lite senare istället.

Vi har mycket lek och humor i vår relation. Vi sjunger ofta till exempel och då kan en sång vara bra för att hon snabbt ska glömma vad hon nyss höll på med (om det var något som inte var okej).

Jag uppmuntrar henne till att göra sådant som är okej och lägger inte jättestor vikt vid sådant som hon inte får göra. Men så är hon också lite för liten för långa utläggningar eller samtal om rätt och fel. När jag märker att "nej" inte räcker då avleder jag istället för att fortsätta tjata.

missbutterfly skrev:
Nu ska jag säga några ärlighetens ord (ingen specifik behöver ta åt sig, utan detta är rent generellt):
En förälder som tror sig vara en bra förälder är ofta en dålig (enligt mina erfarenheter).
Det är precis som med allt annat; man lär sig inget av att bara tro att man "redan kan allt automatiskt" och/eller aldrig jobbar med att lära sig mer.

Ser absolut ingen koppling mellan tycka att man är en bra förälder, eller tillräckligt bra förälder och att vara en dålig förälder. Man kan tycka att man är en okej människa och okej förälder men inte alls anse att man är fullärd, vare sig som förälder eller människa.

Och att anse att man är en dålig mamma eller förälder eller vän eller whatever gör en inte per automatik till en bättre, snarare tvärtom. Man kan bli ganska paralyserad av det dåliga samvetet. Dåligt samvete är en värdelös känsla så länge man inte använder den för att hitta bättre och mer konstruktiva lösningar för framtiden.

missbutterfly skrev:
Jag är en usel mamma faktiskt.

Men, wtf, ingen förälder är väl perfekt. Så har jag valt att se det iallafall.

Oh yes.
Att vara mamma är det svåraste, största (och viktigaste) uppgift jag någonsin fått.

Nej, du är ingen usel mamma. Du är väl ingen perfekt mamma heller. Och ibland är du väl mer nöjd med hur du är som mamma än andra gånger. Men så är det för alla mammor och alla pappor. För det mesta är man ganska bra.

Ingen kan vara förälder på annat sätt än sitt eget. Och det blir oftast bra. För mig funkar det inte att vara pappa på något annat sätt än mitt. Och det går oftast bra.

Att aldrig göra fel och att alltid räcka till och att alltid orka med, kan det någonsin vara så?

Vad sägs om att behandla sina barn precis som man behandlar alla andra, både vuxna och barn?

Tycker den genomgående önskan bland samtliga verkar vara att man vill ta väl hand om sina småttingar
Bara den viljan gör nog att man gör en bra insats för dessa små liv

nano skrev:Vad sägs om att behandla sina barn precis som man behandlar alla andra, både vuxna och barn?

Tycker den genomgående önskan bland samtliga verkar vara att man vill ta väl hand om sina småttingar
Bara den viljan gör nog att man gör en bra insats för dessa små liv

Folk behandlar ofta sina barn och sina närmaste mycket sämre än de behandlar mindre nära, faktiskt. Är man sån att man lätt hänfaller åt att låta dåligt humör gå ut över de sina, eller betrakta folk som möbler som finns där oavsett hur man talar till dem så kan det vara ett bra trick att tänka sig en utomstående där (som en kompis eller kompis till barnen), eller att man blir filmad och det går ut på teve...

Dessutom är det sätt på vilket man behandlar andra, eller vill bli behandlad själv, kanske inte det som den andra helst vill ha för egen del. T ex vill vissa bli tröstade när de är ledsna medan andra vill få vara för sig själva. Tröstar man ändå, för att man inte kan ta in att andra inte är som en själv, så går man över den andras integritetsgräns.

Ett annat exempel, vissa vill gärna att man ringer tre gånger om dagen och tycker de är tecken på omsorg och uppmärksamhet. Andra blir galna av sån uppvaktning och tycker att den andra kontrollerar en och inte har ett uns självständighet... För dem är kärlek att få lite space och luft.

Kanske väl obvious inlägg, men jag tror inte man kan påminna för många gånger om att försöka att se vad den andra vill ha och mår bra av är det bästa, så gott det nu går att ge det (det kanske krockar med ens eget sätt att vara).

alfapetsmamma skrev:

missbutterfly skrev:
Nu ska jag säga några ärlighetens ord (ingen specifik behöver ta åt sig, utan detta är rent generellt):
En förälder som tror sig vara en bra förälder är ofta en dålig (enligt mina erfarenheter).
Det är precis som med allt annat; man lär sig inget av att bara tro att man "redan kan allt automatiskt" och/eller aldrig jobbar med att lära sig mer.

Ser absolut ingen koppling mellan tycka att man är en bra förälder, eller tillräckligt bra förälder och att vara en dålig förälder. Man kan tycka att man är en okej människa och okej förälder men inte alls anse att man är fullärd, vare sig som förälder eller människa.

Tror inte du förstått vad jag menar.

alfapetsmamma skrev:Och att anse att man är en dålig mamma eller förälder eller vän eller whatever gör en inte per automatik till en bättre, snarare tvärtom.

Det har jag heller aldrig påstått (om du tolkat det jag skrivit på det viset?)

alfapetsmamma skrev:Man kan bli ganska paralyserad av det dåliga samvetet. Dåligt samvete är en värdelös känsla så länge man inte använder den för att hitta bättre och mer konstruktiva lösningar för framtiden.

Det ständigt dåliga samvetet och känslan av att aldrig vara 100%:ig kan göra en galen.
Att ha barn (och veta hur pass "lämplig" förälder man är) är ju inget man får poäng (eller en gradskala) i /på.
Det är inget man kan läsa sig till för, som sagt; alla barn och vuxna är ju olika individer.
Inte förrän barnet är vuxet kan man se "resultatet". Väldigt skrämmande att ta så stora beslut som man måste som förälder, tycker jag; det är ju någon annans liv det handlar om..

Nej, jag har aldrig passat som förälder, för det tar oendligt mycket energi från mig.
Är ständigt livrädd att begå ett fel. Det tröttar ut mig enormt att gå och tänka på det jämt.