Howdy

Oftast har vi med diagnoser något som vi stör oss på.
Något totalt obetydligt, totalt normalt, men ack så förbannat störande.
Min bästis mamma hatar till exempel folk som trummar med fingrarna. Det driver henne till vansinne.

Själv har jag enorma problem med folk som Smaskar när dem äter.
Det började när jag var liten. Farsan sa alltid till mig, och andra, att man inte skulle smaska. "Stäng munnen när du äter."

Vilket inte var ett så stort problem då, men allt eftersom att åren gått, så har jag stört mig på det mer och mer.
Ljudet av det liksom bryter sig in i min hjärna och våldar min koncentration.
Tillslut blir jag så förbannad att jag vill skrika åt alla, vem som helst alltså, att
"Stäng munnen när du äter så jag slipper höra varenda jävla tugga!"

Jag vet inte hur jag ska lära mig hantera det. Inte ens Death Metal håller smaskandet ute. Farsan är skitarg över att jag förstör hörseln, när jag försöker spränga bort smaskandet med musik.
Så hur gör man?
Hur har ni andra gjort?
Eller lever ni bara med det - spränger hörseln och ser glad ut?

Min mamma hatar ljudet av prasslande plast, hon blir verkligen helt från vettet. Väldigt störande.

Howdy ho, mighty mo.

Hatar smaskande eller ens tuggande, i synnerhet när jag nästan är nyvaken. Jag kan bli rejält otrevlig och till och med få det att låta som att det är den största synd någon begått, sedan börjar jag störa mig på att att det knaprar när jag själv tuggar. Det är alltid enklare att höra sitt eget tuggande dock, hjärnan har redan valt att tugga in jag ens vet att jag ska tugga och där sker en mer eller mindre omedveten planering av intervallen och jag blir förberedd. När någon annan gör det går det mig dock på nerverna.

Jag får ju leva med det, det är ju mitt problem. Det är min perception, den som tuggar gör inget fel. Jag ber om ursäkt och/eller bara går ifrån tills personen ätit färdigt.

Din bästis mamma skulle hata mig; jag trummar på det mesta som känns skönt att trumma på, och gärna med fingrarna så jag får fler "drum sticks" och kan göra komplexare rytmer.

Folk som äter med öppen mun och smaskar eller slår i hop tänderna så det smäller gör mig vansinnigt irriterad. Så till den milda grad att jag kan börja tycka illa om en person som jag från början, tills vi åt tillsammans, tyckte bra om.

Jag stör mig något enormt på när människor ständigt eller nästan ständigt avbryter en när man är i samtal med varandra. I synnerhet om de avbryter en genom att plötsligt byta samtalsämne.

Och värst tycker jag det är när man pratar med människor som är berusade. igen. Faktiskt ännu värre tycker jag det är när någon för "femtioelfte" gången i sin fylla (jag har en bekant som ibland ringer till mig och är onykter) berättar saker som den personen redan berättat, sedan veckor och månader. Eller som (i fyllan och villan) "briljerar" med andras kunskaper.

Att göra sådant anser jag vara höjden av oartighet och nonchalans.

Men sådant tänk är kanske inte enbart aspigt?

geocache skrev:Jag stör mig något enormt på när människor ständigt eller nästan ständigt avbryter en när man är i samtal med varandra. I synnerhet om de avbryter en genom att plötsligt byta samtalsämne.

Och värst tycker jag det är när man pratar med människor som är berusade. igen. Faktiskt ännu värre tycker jag det är när någon för "femtioelfte" gången i sin fylla (jag har en bekant som ibland ringer till mig och är onykter) berättar saker som den personen redan berättat, sedan veckor och månader. Eller som (i fyllan och villan) "briljerar" med andras kunskaper.

Att göra sådant anser jag vara höjden av oartighet och nonchalans.

Men sådant tänk är kanske inte enbart aspigt?

Hopp och hej, du beskrev just mig i ett nötskal Jag avbryter ofta, men det är inte för att jag inte bryr mig, jag har bara problem med tajming och impulsivitet. Byter ämne gör jag också hela tiden eftersom jag associerar så snabbt. Och jag är hemskt dålig på att komma ihåg vem jag berättat vad för så jag upprepar mig en massa. Låter som vi skulle komma utsökt dåligt överens....

Dark_Solitude skrev:Howdy

Oftast har vi med diagnoser något som vi stör oss på.
Något totalt obetydligt, totalt normalt, men ack så förbannat störande.
Min bästis mamma hatar till exempel folk som trummar med fingrarna. Det driver henne till vansinne.

Jag får intrycker av att du söker tillhörighet och gemenskap ganska ivrigt. Har jag fel? Det här är andra tråden jag ser dig poängtera en skillnad mellan "NT's" och "Aspies" i en riktning som syftar på att göra "oss" annorlunda.

Jag förstår ditt sökande, absolut. Att känna sig annorlunda överallt är ett helskotta och att aldrig riktigt känna att man hör till gör ont. Därför har jag svårt att förmå mig att bli så arg som jag brukar när människor ska göra "oss" mer annorlunda än vad "vi" är. Nästan alla människor har något vardagligt de stör sig på. Knäppande med pennor, smaskande, trummande, stampande, visslande... etc, etc. Helt oavsett om de har diagnos eller inte.

Det finns saker som skiljer, och det finns saker som binder ihop. När du är redo att se båda sidor av det kanske du kan känna samhörighet med alla, på något plan.

geocache skrev:Jag stör mig något enormt på när människor ständigt eller nästan ständigt avbryter en när man är i samtal med varandra. I synnerhet om de avbryter en genom att plötsligt byta samtalsämne.

Och värst tycker jag det är när man pratar med människor som är berusade. igen. Faktiskt ännu värre tycker jag det är när någon för "femtioelfte" gången i sin fylla (jag har en bekant som ibland ringer till mig och är onykter) berättar saker som den personen redan berättat, sedan veckor och månader. Eller som (i fyllan och villan) "briljerar" med andras kunskaper.

Att göra sådant anser jag vara höjden av oartighet och nonchalans.

Men sådant tänk är kanske inte enbart aspigt?

Kan inget annat än att hålla med.

Jag stör mig mest på människor som stör sig men det är uppenbarligen kompromisser som gäller... och så var det ämnet uttömt...

tahlia skrev:Jag får intrycker av att du söker tillhörighet och gemenskap ganska ivrigt. Har jag fel? Det här är andra tråden jag ser dig poängtera en skillnad mellan "NT's" och "Aspies" i en riktning som syftar på att göra "oss" annorlunda.

Jag förstår ditt sökande, absolut. Att känna sig annorlunda överallt är ett helskotta och att aldrig riktigt känna att man hör till gör ont. Därför har jag svårt att förmå mig att bli så arg som jag brukar när människor ska göra "oss" mer annorlunda än vad "vi" är. Nästan alla människor har något vardagligt de stör sig på. Knäppande med pennor, smaskande, trummande, stampande, visslande... etc, etc. Helt oavsett om de har diagnos eller inte.

Det finns saker som skiljer, och det finns saker som binder ihop. När du är redo att se båda sidor av det kanske du kan känna samhörighet med alla, på något plan.

Alltså. varför jag gör så är för att jag har blivit lärd att det är som jag säger. .
När jag gjorde massa massa tester för att få veta om jag hade asperger, så frågade man mig tusen gånger om jag hade speciella saker jag störde mig på, som andra gjorde, som var helt normalt.
När jag svarade att jag hatade folk som smaskar när dem äter,
så nickade dem nöjt och sa "jaha.. ja så är det ju förstås.. ja då förstår vi precis.." och gjorde massa kryss och konstigheter i sina papper.

När jag gick till terapeuten jag hade förut, som var specialiserade på as, add, adhd, tourettes,
Så sa han att vissa beteenden hade med aspergern. Inte direkt med aspergern, men var något som nästan alltid fanns tillsammans med aspergern.
Alltså var de beteendena eller sakerna små vägvisare för vilka som kunde vara misstänkta för aspies eller liknande.
Det är därför jag gör det, för att jag har blivit lärd att det är så. Inte för att jag själv hittat på det eller önskar det vara så.

Varför jag skriver det, är dock för att jag tycker att det känns bra att göra det. Så folk förstår varför jag gör tråden just här osv.

Ja, jag söker någon som förstår. en grupp som jag kanske kan tillhöra. för just nu tillhör jag ingenting. Överallt är jag den där konstiga människan som inte riktigt passar in i ramarna.. Som spretar åt alla håll, hur mycket man än försöker vika in mig i en ram..
Vilket är frustrerande och gör mig förtvivlad, för någonstans måste det finnas någon som mig.
jag kan inte vara den enda alien som finns på den här planeten..

redo att se båda sidor av det?
Samhörighet med alla?
Nej. Det blir nog svårt. Både as och add diagnosen gör att jag har väldigt svårt för att se bara små bitar av saker.
jag ser hela tiden helheten.. jag kan inte känna tillhörighet i en grupp bara för att det finns en enda sak gemensamt. det finns ju trettio saker ogemensamt, så då var det ju tråkigt och dåligt igen.

Därför har jag väldigt svårt för att ha kompisar. Såna där kompisar som man egentligen kan bli skitosams med, men som man aktar sig för att prata om saker med för att kunna vara just kompisar.
Pointless.
Jag har inte blommkompisar, bilkompisar, datakompisar. Orka.

Så jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna det..

Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

Vi får tacka nallen för det där exemplet som ofta kan ses som mer åt det "aspiga" hållet. Språkfascism.

(bör påpekas att språkfascister, även de, finns i upplagor både med och utan diagnos)

tahlia skrev:

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

Vi får tacka nallen för det där exemplet som ofta kan ses som mer åt det "aspiga" hållet. Språkfascism.

nallen beskrev känslan (som säkert flera har), han skrev inget om hur dåligt det ser ut att använda dem på platser där dom hade fungerat bättre men de hade varit helt korrekt!

Miche skrev:

tahlia skrev:

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

Vi får tacka nallen för det där exemplet som ofta kan ses som mer åt det "aspiga" hållet. Språkfascism.

nallen beskrev känslan (som säkert flera har), han skrev inget om hur dåligt det ser ut att använda dem på platser där dom hade fungerat bättre men de hade varit helt korrekt!

Ni är hopplösa.

Dem är hopp lösa hära. Asbergare. XD

tahlia skrev:

Miche skrev:

tahlia skrev:

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

Vi får tacka nallen för det där exemplet som ofta kan ses som mer åt det "aspiga" hållet. Språkfascism.

nallen beskrev känslan (som säkert flera har), han skrev inget om hur dåligt det ser ut att använda dem på platser där dom hade fungerat bättre men de hade varit helt korrekt!

Ni är hopplösa.

Mvh segdeg

Grannar som väsnas, speciellt basljud från musik.
Ljud utifrån gatan kan jag stå ut med utan större problem, även musik, så ljudkänslig i största allmänhet är jag inte. Det är när ljuden just kommer från grannarna jag får värsta stresspåslaget.

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

+1, men jag vågade inte skriva det. Inte till en relativt ny forumit, tänkte han/hon skulle bli avskräckt.

tahlia skrev:Vi får tacka nallen för det där exemplet som ofta kan ses som mer åt det "aspiga" hållet. Språkfascism.

Varför säga språkfascism? Det kan väl heta att man vurmar för språkriktighet? Är emot språklig släppja (ett snyggare sätt att säga slapphet)? Varför så negativt?

Jag är i alla fall inte särskilt olycklig över min s.k språkfascism. Mycket olyckligare över språkets tillstånd och förfall.

Jag är inte helt allvarlig här ovan, men det är inte bara skoj heller.

alfapetsmamma skrev:

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

+1, men jag vågade inte skriva det. Inte till en relativt ny forumit, tänkte han/hon skulle bli avskräckt.

Lite seriöst också då. Innan man irriterar sig för mycket på användandet av "de" och "dem" får man komma ihåg att yngre människor aldrig fått lära sig var/när man ska använda orden för att det ska bli rätt. Det är en sådan sak som skolan släppt. Inte ens min bror (som nu hunnit bli 26) fick lära sig det korrekta användandet av "de" och "dem". Det var snarare så att det var ok att skriva "dom" lite här och var också.

alfapetsmamma skrev:

tahlia skrev:Vi får tacka nallen för det där exemplet som ofta kan ses som mer åt det "aspiga" hållet. Språkfascism.

Varför säga språkfascism? Det kan väl heta att man vurmar för språkriktighet? Är emot språklig släppja (ett snyggare sätt att säga slapphet)? Varför så negativt?

Jag är i alla fall inte särskilt olycklig över min s.k språkfascism. Mycket olyckligare över språkets tillstånd och förfall.

Jag är inte helt allvarlig här ovan, men det är inte bara skoj heller.

Jag är tacksam över att du inte är helt allvarlig åtminstone. Jag menar... varför ska vi ha smileys på det här stället om människor inte begriper att de används när man skämtar?

Jag tror inte att det handlar om att skolan har släppt grammatikundervisningen. Läser man tillräckligt med texter skaffar man sig ju en känsla för hur meningar ska konstrueras. Har man inte den känslan så beror det kanske på att man har läst för lite?

tahlia skrev:

alfapetsmamma skrev:

nallen skrev:Jag stör mig på folk som envisas med att inte skriva "dom" trots att de inte kan använda de och dem korrekt ens i basfallen.

+1, men jag vågade inte skriva det. Inte till en relativt ny forumit, tänkte han/hon skulle bli avskräckt.

Lite seriöst också då. Innan man irriterar sig för mycket på användandet av "de" och "dem" får man komma ihåg att yngre människor aldrig fått lära sig var/när man ska använda orden för att det ska bli rätt. Det är en sådan sak som skolan släppt. Inte ens min bror (som nu hunnit bli 26) fick lära sig det korrekta användandet av "de" och "dem". Det var snarare så att det var ok att skriva "dom" lite här och var också.

Det är möjligt. Bedrövligt av skolan i så fall. Fast jag ser äldre människor - jämngamla med mig- som skriver "förstog" eller "stog", "lungt", "vart" där det ska vara "var", "situationstecken" och så förstås "dem" där det ska vara "de" och till och med det spyframkallande "hans" eller "deras" där det ska vara "sin" eller "sina".

Det är en sak att stava fel, där man fortfarande förstår, även om man ryser. Det är en annan sak där texten blir obegriplig eller mycket mer trögläst. Förstår inte vad skolan sysslar med om den inte kan lära ut den mest basala språkriktighet. Det är väl grunden ändå? Det och de fyra räknesätten.

tahlia skrev:Jag är tacksam över att du inte är helt allvarlig åtminstone. Jag menar... varför ska vi ha smileys på det här stället om människor inte begriper att de används när man skämtar?

Är du lite på hugget idag? (Tänker på det jag kursiverat, som jag läste som lite insinuant. Har jag fel så tar jag tillbaks.) Min bild av smileysar är nämligen att det ofta också ett sätt att lite grann ta udden av nåt man sagt helt allvarligt men inte riktigt vill lämna så hårt. Man säger nåt och så gömmer man sig bakom Jag bara skojar... Fick lite den känslan här i ditt tillägg. Men jag kan ha fel.

Med mitt inlägg om språkfascism tänkte jag inte bara svara på ditt inlägg utan mer säga att jag är lite less på att det alltid ska kallas språkfascism, som om det var FULT att känna att språkriktighet är viktigt.

För mig handlar inte om att hacka på såna som inte KAN, men jag blir ledsen när folk säger eller menar att det inte spelar nån roll med stavning, syftningar, grammatik, stringens, försök att minimera missförstånd osv.