Jag har varit på en av de bästa föreläsningarna jag har upplevt någon gång när det gäller barn som utmärker sig, som har stor beteende/social problematik med lång placeringshistorik etc.

Och jag både hoppas och tror efter detta att vi kommer att se vissa vindar vända mot ett mer sociologiskt/pedagogiskt/socialt/psykologiskt blandperspektiv, där alla stolar som finns att falla emellan på kommer att besättas med tvärvetenskapliga förhållningssätt och nätverksbygge kring individer ur ett individuellt förhållningssätt.

I England finns det en instans för "omöjliga fall" som revolutionerar genom att de når framgång med elever som är avstängda från sin vanliga skolundervisning och som är placerade. Barnen har alla tänkbara olika bokstavsdiagnoser, men ser att just att autismspektrat idag är den nya modediagnostillhörigheten som tidigare varit allt från borderline till emd (?? emotional mental disorder eller något sådant, är inte säker på att jag minns kombinationen rätt) till adhd till autismspektrat. Och man förespråkar INTE utredning eller diagnoser då man menar att man utreder systemets dysfunktion och inte individens.

När de kommer in i bilden så är det första som sker -nästan- att de återför individen till sin skola och sedan lägger de krut på utbildning och mycket av deras arbete utgår ifrån att få rätt förutsättningar att klara sin utbildning och de problem som uppstår därigenom löser man med olika insatser och olika metoder, men man vill inte ta in "terapier" i onödan.

Jag kan inte annat än skrika hurra, hurra, hurra.
Äntligen kanske man kommer någon vart, när tvärvetenskapliga fakulterer möts, när man tar in relativia handikappsbegreppets pudelkärna och sociologiska tankegångar.

Han nämnde ett exempel. En elev fick TVÅ resurslärare för att klara av att gå tillbaka till sin ordinarie skola. Han fick frågan om de verkligen hade råd eftersom det var en dyr lösning?
Han hade ställt frågan; har vi råd att inte lösa det, vad det än kostar? Fråga inte hur mycket det kostar, fråga hur mycket det sparar på sikt.

Hoppas att det här förhållningssättet når även våra institutioner, skolor, och att barn får andra bemötanden och därigenom slipper att vara med om placeringar av olika slag. Om tankesätt som det här slår igenom så kanske vi går en tid tillmötes där barn inte längre behöver diagnosticeras för systemets skull!

Det var kanske fel forum att lägga det här på? Häng mig!

Och äntligen!!
Personer kallades för det de är: Individer och BARN! Jezzz!!