Jag är för tillfället arbetssökande och folk har gett mig rådet att inte säga att jag har asperger eftersom jag inte kommer att få något jobb, samtidigt som jag förstår dem så blir jag arg och känner att jag inte borde rätta mig efter folks fördomar. I en insändare i DN idag skriver en kvinna att hon var tvungen att avsluta sin provanställning som arkivarie för att hon ”inte passade in i gruppen” trots att hon gjorde ett bra jobb, detta efter att hon berättat om sin aspergerdiagnos:

”Det är absolut inte för att du säger att du har asperger, utan för att vi vill ha någon som är lite mer teammänniska.”

Hon tar upp exemplet med lokföraren Jansson som fick sparken efter att han berättat om sin diagnos, ett exempel som min familj ofta använder när de säger att jag borde hålla tyst om min asperger:

”Liksom lokföraryrket gagnar personer med Aspergersyndrom tror jag att det är ett vanligt fenomen även bland arkivarier. Jag tycker om att sortera och strukturera och är väldigt bra på det, men mina fikasnackskunskaper är ytters begränsade. Jag säger ofta fel saker och känner inget behov av att umgås med kollegor. Jag ville förklara för min arbetsgivare varför jag inte var så förtjust i att bara umgås. Precis som lokföraren som fick sparken av Transportstyrelsen, gjorde jag bort mig när jag berättade för min arbetsgivare om min diagnos.”

Moderator lillmupp: Flyttad hit från "Att leva som Aspergare"

Jag tog upp det på min arbetsplats direkt. Det har varit väldigt olika från person till person hur det har fungerat. Det mest negativa är att min chef växlar mellan att helt enkelt inte tro på diagnosen och att tro att jag är utvecklingsstörd.

Jag har haft habiliteringen på besök varvid chefen bara vägrade vilja göra några anpassningar.

Samarbetet med de flesta andra av mina medarbetare har däremot förbättrats avsevärt. De är tydligare, skickar förfrågningar om möten i god tid och undviker ironi och sarkasm.

Jag slipper låtsas lika mycket nu men jag upplever också att jag får börja om med att skapa förtroende.

Jag skulle inte berätta om min diagnos om jag sökte nytt arbete.

Jag har inte berättat om min diagnos på jobbet,finns ingen anledning. Om det blir konflikter tror jag risken är stor att allt vänds mot mej med hänvisning till diagnosen. Många människor använder sig av allt för att försöka få övertag och det vill jag inte bjuda på.
Men om det i framtiden skulle kunna gynna mej då skulle jag berätta.

Den som är i underläge har inte råd att vara sig själv. Personligen skulle jag aldrig berätta om jag sökte jobb el under provanställningen. Man kan inte räkna med varken förståelse el anpassning av arbetsplatsen.

Annat är det om man bara kan arbeta med viss anpassning. Då måste man ju berätta.

flisan skrev:Men om det i framtiden skulle kunna gynna mej då skulle jag berätta.

Hur vet du om det skulle gynna dig?

Jag trodde att jag befann mig i ett läge då jag trodde det skulle gynna mig att berätta, det gjorde det inte, det redan försämrade läget (pga byte av chef, tillika ägare av företaget) blev ännu sämre efter att jag berättade om diagnosen.

Nepp! Skulle möjligtvis kunna tänka mig att berätta för närmaste chef om jag kände att situationen var ohållbar.

Däremot är jag öppen med mina svagheter, t.ex att jag inte vill ta så mycket projektledaransvar eftersom jag är dålig på att hålla för många bollar i luften samtidigt.

Att berätta om min diagnos i dagsläget skulle säkert kunna underlätta vissa saker, men jag känner inte att fördelarna överväger nackdelarna.

Miche skrev:

flisan skrev:Men om det i framtiden skulle kunna gynna mej då skulle jag berätta.

Hur vet du om det skulle gynna dig?

Jag trodde att jag befann mig i ett läge då jag trodde det skulle gynna mig att berätta, det gjorde det inte, det redan försämrade läget (pga byte av chef, tillika ägare av företaget) blev ännu sämre efter att jag berättade om diagnosen.

Sensmoralen av detta är: Ensam är svag. Eller hur? Åtminstone i arbetslivet och kanske även annorstädes.

Därför att när människans värsta skam - nämligen svaghet - manifesterar sig i arbetslivet, då klarar sig ingen själv. Svaga grupper har alltid behövt organisera sig just därför att organisation skapar styrka - många röster talar starkare än en röst. Tänk på fackföreningarnas framväxt.

När det börjar växa fram företag som Left is Right, Specialisterne, BOAS Specialister, Företagsservice i Laholm, Andet, Conexi och andra, så blir det äntligen officiellt i arbetslivet åtminstone, att börja vara öppen med sina funktionshinder.

Nu är jag inte längre i skick att arbeta men har en känsla av att jag, om det idag var aktuellt för mig att söka jobb, helt fräckt skulle utnyttja min diagnos till min fördel. Säg att du sitter på en intervju, skulle det verkligen skada att kasta in:

"Jag har diagnosen Aspergers syndrom vilket för innebär att jag är dedikerad och trogen, har ett gott öga för detaljer, ett sjujäkla minne för att inte tala om en oerhörd arbetsmoral. Som om det inte vore nog innebär det även att jag alltid är punktlig, alltid slutför det jag påbörjat och är väldigt noggrann i mitt arbete. Som grädde på moset är jag dessutom ordningsam och ansvarstagande, skyggar inte för tråkiga, repetetiva arbetsuppgifter och har inte för vana att slösa arbetstid på saker som t.ex facebook eller andra privata ärenden."

Jag prövade på en privat förskoleverksamhet. De flesta var okunniga eller ointresserade av diagnosen eller i värsta fall fattade ändå inget efter att man förklarat så ingående och noga och kortfattat man kunde. Visst kanhända att jag inte förklarade tillräckligt bra heller. En av reaktionerna jag fick var "du måste bara tro på dig själv, försök klara det du inte tror du klarar!"... En annan reaktion var "jaha men då har ju alla lite aspergers"...

Det enda jag tycker är verkligt bra, utöver att man oftast blir en slags "expert" inom sitt intresse/n, är att man får svart på vitt varför man är som man är i sociala sammanhang.

Även om det är skönt att slippa dölja diagnosen, så tycker jag utefter mina erfarenheter att det stjälper mer än det hjälper!

Se upp med svagbegåvade NT:er,de kan ställa till en hel del. (moral: säg inget)

plåtmonster skrev:Se upp med svagbegåvade NT:er,de kan ställa till en hel del. (moral: säg inget)

Håller med. Många gånger skapar dem mer problem än nytta för en. Gäller självklart inte alla! Men bättre med det säkra före det osäkra!

Jag har inte berättat på min arbetsplats då det inte påverkar mig i arbetet. Är öppen med det där jag tycker det påverkar min förmåga på något sätt.

För min del spelar det ingen roll om jag berättar. Jag jobbar på en bemanningsfirma, och om man skall få några uppdrag handlar väldigt mycket om hur nöjda tidigare firmor man varit uthyrd till varit. Det handlar alltså enbart om hur man skött sig och fungerat, de bryr sig inte om man har några andra problem, faktum är att hälften av de på firman är riktiga "original".

tahlia skrev:Nu är jag inte längre i skick att arbeta men har en känsla av att jag, om det idag var aktuellt för mig att söka jobb, helt fräckt skulle utnyttja min diagnos till min fördel. Säg att du sitter på en intervju, skulle det verkligen skada att kasta in:

"Jag har diagnosen Aspergers syndrom vilket för innebär att jag är dedikerad och trogen, har ett gott öga för detaljer, ett sjujäkla minne för att inte tala om en oerhörd arbetsmoral. Som om det inte vore nog innebär det även att jag alltid är punktlig, alltid slutför det jag påbörjat och är väldigt noggrann i mitt arbete. Som grädde på moset är jag dessutom ordningsam och ansvarstagande, skyggar inte för tråkiga, repetetiva arbetsuppgifter och har inte för vana att slösa arbetstid på saker som t.ex facebook eller andra privata ärenden."

I samband med att jag erhöll min diagnos fick jag även med mig ett A4 med en lista på styrkor som är vanliga hos personer med Aspergers syndrom:

Stark moralkodex, starkt rättvisepatos

Kan stå emot grupptryck

Ärlig och pålitlig

Lojal arbetstagare, när reglerna är klara, fuskar inte!

Noggrann, slarvar inte

Många orkar arbeta även med monotona arbetsuppgifter och blir inte uttråkade

Ofta hälsosam livsstil, varken röker eller dricker

Sällan frånvarande från skolan/arbetet

Stor entusiasm och gedigna kunskaper inom det område/de områden som han eller hon är speciellt intresserad av

Stor fantasi (ofta inom det egna specialområdet)

Utvecklad förmåga att tänka i bilder, visualisera. Detta kan leda till nya och uppfinningsrika lösningar på problem

Bra på detaljer, upptäcka och komma ihåg detaljer som andra inte lagt märke till eller har glömt

Kan använda sig av originella metoder för att lösa problem

Ofta mycket bra långtidsminne

Bra koncentrationsförmåga och uthållighet, särskilt när det gäller specialintressen

Man skulle ju kunna skicka med detta med ansökningshandlingarna?

Wine skrev:I samband med att jag erhöll min diagnos fick jag även med mig ett A4 med en lista på styrkor som är vanliga hos personer med Aspergers syndrom:

Stark moralkodex, starkt rättvisepatos

Kan stå emot grupptryck

Ärlig och pålitlig

Lojal arbetstagare, när reglerna är klara, fuskar inte!

Noggrann, slarvar inte

Många orkar arbeta även med monotona arbetsuppgifter och blir inte uttråkade

Ofta hälsosam livsstil, varken röker eller dricker

Sällan frånvarande från skolan/arbetet

Stor entusiasm och gedigna kunskaper inom det område/de områden som han eller hon är speciellt intresserad av

Stor fantasi (ofta inom det egna specialområdet)

Utvecklad förmåga att tänka i bilder, visualisera. Detta kan leda till nya och uppfinningsrika lösningar på problem

Bra på detaljer, upptäcka och komma ihåg detaljer som andra inte lagt märke till eller har glömt

Kan använda sig av originella metoder för att lösa problem

Ofta mycket bra långtidsminne

Bra koncentrationsförmåga och uthållighet, särskilt när det gäller specialintressen

Man skulle ju kunna skicka med detta med ansökningshandlingarna?

Nej, gör inte det. En sån här lista hjälper bara till att sprida missuppfattningar om aspergare eftersom innehållet är till stor del felaktigt.

Lojal arbetstagare, när reglerna är klara, fuskar inte!

Men riskerar att bryta mot reglerna vid minsta otydlighet, och följer ofta reglerna till punkt och pricka även när det uppenbarligen inte är det bästa alternativet.

Många orkar arbeta även med monotona arbetsuppgifter och blir inte uttråkade

Typiskt för aspergare är att mycket lätt bli uttråkad av arbetsuppgifter som inte faller inom ens eget intresseområde. Då uppfattar man dem lätt som "onödiga" och tenderar att slarva med dem eller helt enkelt vägra att göra dem.

Ofta hälsosam livsstil, varken röker eller dricker

"Självmedicinering" med alkohol är inte alls ovanligt bland de aspergare som fungerar någorlunda bra i samhället. Många upplever att alkoholen hjälper en att fungera socialt och lindra den stress som funktionshindret innebär.

Sällan frånvarande från skolan/arbetet

Eftersom aspergers syndrom är nära kopplat till många olika former av psykiska åkommor, t.ex. depressioner, är frånvaron ofta hög hos aspergare.

Stor fantasi (ofta inom det egna specialområdet)

Aspergers syndrom innebär per definition att man har en bristande fantasi och föreställningsförmåga. Ibland tolkas avvikelserna i aspergares fantasier som att vi skulle ha en "rikare" fantasi, eftersom man inte inser att vår fantasi är i grunden annorlunda, och på många sätt sämre.

Utvecklad förmåga att tänka i bilder, visualisera. Detta kan leda till nya och uppfinningsrika lösningar på problem

Eftersom aspergare har en försämrad föreställningsförmåga så förefaller det här påståendet minst sagt märkligt, och det har vad jag vet inget som helst stöd i fakta.

Bra på detaljer, upptäcka och komma ihåg detaljer som andra inte lagt märke till eller har glömt

Bristande förståelse för sammanhang gör att vi istället för att fokusera på det viktiga i en situation ofta fokuserar på ovidkommande saker som andra, omedvetet, sållar bort.

Kan använda sig av originella metoder för att lösa problem

Bristande föreställningsförmåga och förmåga till generalisering gör att vi ofta missar de "självklara" eller mest rimliga lösningarna på problem. Det gör onekligen våra lösningar originella, men inte alltid särskilt bra (snarare tvärtom).

Bra koncentrationsförmåga och uthållighet, särskilt när det gäller specialintressen

Många aspergare har mycket begränsad koncentrationsförmåga och uthållighet när det gäller sådant som man inte är intresserad av. Att ha en generell koncentrations- och uppmärksamhetsproblematik är inte alls ovanligt, heller.

Sånt här gör mig så himla irriterad! Visst, AS innebär inte ENBART nackdelar. Men den här typen av välmenande desinformation gör sannolikt avsevärt mera skada´än nytta.

Jag är öppen med min diagnos. Dels för att jag måste (istället för att få stöd, vänligt bemötande och lämpligare arbetsuppgifter så hade jag nog fått sparken ifall jag inte hade varit öppen med varför jag klarade vissa saker så dåligt) och dels för att jag tycker att det behövs en öppenhet kring npf-diagnoser för att avdramatisera dem och minska fördomar och okunskap.

Så här långt tycker jag inte att jag har märkt av något negativt av att jag berättat. Snarare har alla varit väldigt trevliga och förstående.

Iofs har jag nog turen att framstå som en trevlig person. Jag är social, glad och pratsam och då kan folk nog lättare acceptera lite "konstigheter" än när det gäller en person som man kanske från början uppfattar som "avvikande" och kanske ointresserad eller osympatisk.

Wine skrev:fick jag även med mig ett A4 med en lista på styrkor som är vanliga hos personer med Aspergers syndrom:

Kanske skall se listan som möjliga egenskaper snarare än att alla har de alltid. Något att tänka efter om man kan använda som attribut, men inte använda som någon standardlista.

Gafsan skrev:eftersom man inte inser att vår fantasi är i grunden annorlunda, och på många sätt sämre.

Varför skulle den vara sämre?

Gafsan skrev:"Utvecklad förmåga att tänka i bilder, visualisera. Detta kan leda till nya och uppfinningsrika lösningar på problem"

Eftersom aspergare har en försämrad föreställningsförmåga så förefaller det här påståendet minst sagt märkligt, och det har vad jag vet inget som helst stöd i fakta.

Det där är högst inviduellt.

Givetvis berättar man inte, det må finnas hur många fördelar som helst med asperger, det förändrar ingenting. En diagnos är en diagnos. Det man har jäkligt svårt för får man väl försöka förklara och se om det går att hitta en lösning på utan att använda aspergerordet. Eller byta jobb eller ta det med FK.

Det känns som om jag och Gafsan är helt överens om det faktum att listan möjligtvis inte alls stämmer in, i sin helhet, på oss med diagnos. Där slutar dock likheterna i våra åsikter då jag känner lutar mer åt andra hållet vad gäller tolkningen - dvs åt det mer positiva hållet.

Faktum är att det inte går att göra en lista över hur "vi" fungerar eftersom vi skiljer oss åt lika mycket som alla andra människor skiljer sig åt. Kika lite på kriterierna - de täcker inte ens in hälften av de punkter som tas upp i listan.
Poängen med listan är snarare att ge hopp åt dem som inte sällan brakar ihop (mer eller mindre) efter att ha fått en diagnos i näven.

Många av oss har varit där. Jag gick själv igenom det. Eftersom jag dessutom fick diagnosen innan jag var helt ute ur depressionen drog jag likhetstecken mellan alla mina problem och diagnosen vilket gjorde att det enda jag hörde var "det kommer aldrig att bli bättre". I det läget kan det i vart fall inte skada att få listat diverse positiva egenskaper, även om jag i mitt deprimerade tillstånd antagligen mest konstaterat att jag inte har en enda av dem och deppat ihop än mer.

Faktum är att vi alla, helt oavsett hur de varierar, har starka sidor. Och det är väl just den biten som glöms bort bland människor som väljer att se oss som vårdpaket och/eller helt obrukbara. Att ändra deras attityd blir svårt om vi själva hela tiden ska fokusera på de svaga sidorna istället för att lyfta fram de starka.

Ja, det blev en del OT-svävande där men kände ett behov av att sätta ord på det. Förhoppningsvis når vi alla någon gång till den punkten där vi kan förlika oss med och kanske till och med se det positiva i att vi är skapta på det vis vi är, var och en med sin unika upsättning egenskaper.

Miche skrev:

flisan skrev:Men om det i framtiden skulle kunna gynna mej då skulle jag berätta.

Hur vet du om det skulle gynna dig?

Jag trodde att jag befann mig i ett läge då jag trodde det skulle gynna mig att berätta, det gjorde det inte, det redan försämrade läget (pga byte av chef, tillika ägare av företaget) blev ännu sämre efter att jag berättade om diagnosen.

Det är ju jättesvårt att veta. Men om jag inte klarar att arbeta tills jag blir 65, då kan förhoppningsvis diagnosen hjälpa mej att få sjukersättning.

tahlia skrev:Faktum är att vi alla, helt oavsett hur de varierar, har starka sidor. Och det är väl just den biten som glöms bort bland människor som väljer att se oss som vårdpaket och/eller helt obrukbara. Att ändra deras attityd blir svårt om vi själva hela tiden ska fokusera på de svaga sidorna istället för att lyfta fram de starka.

Förhoppningsvis når vi alla någon gång till den punkten där vi kan förlika oss med och kanske till och med se det positiva i att vi är skapta på det vis vi är, var och en med sin unika uppsättning egenskaper.

Kloka ord!

De som ser obefogade vårdpaket kan man gott betrakta som inkompetent livsform, som man kan kasta ur sitt liv.

Jag är ej öppen direkt med min diagnos på Dv.

Fast hur öppen är du om DV ?