Arkimedes skrev:

mumsisen skrev:

Arkimedes skrev:Som tur är så kommer jag inte i kontakt med barn särskilt ofta, men när jag gör det så blir jag helt utmattad på ett par timmar.

Då är det nog inte helt otroligt det jag känner antar jag... Vad blir du mest trött av?

Om de pratar för mycket är nog det jobbigaste. Jag kan tycka att det är avkopplande att spela eller pyssla, men när dom blir sådär rastlösa så får jag panik.

ja pyssla är ok men det ska vara tyst & lugnt, & gissa om det är det med en 2åring, en 4åring, en 6åring... Dessutom håller vi på med en utredning av 6åringen med :/

prodge64 skrev:

Arkimedes skrev:

prodge64 skrev:Kloroform är lösningen!

Kondom menar du väl?

Hehe, det funkar också

För många är det försent...

Jag har inga egna barn men blir förfärligt trött av bara någon halvtimme kring en hel grupp med barn. Jag och en dagisgrupp på samma stadsbuss slutar med att jag allvarligt överväger om jag ska stiga av i förväg eller inte.

Jag blir snabbt trött när det är människor runt oavsett vilken sorts människor men med barn går det snabbare. Jag älskar att fika men ett sorl av röster, människor, kanske en radio på i närheten, och jag är helt slut efter en timme.

Juddy skrev:Jag har inga egna barn men blir förfärligt trött av bara någon halvtimme kring en hel grupp med barn. Jag och en dagisgrupp på samma stadsbuss slutar med att jag allvarligt överväger om jag ska stiga av i förväg eller inte.

Samma här! Det är en ren mardröm, och alla tittar på en. -.-

earlydayminer skrev:

Juddy skrev:Jag har inga egna barn men blir förfärligt trött av bara någon halvtimme kring en hel grupp med barn. Jag och en dagisgrupp på samma stadsbuss slutar med att jag allvarligt överväger om jag ska stiga av i förväg eller inte.

Samma här! Det är en ren mardröm, och alla tittar på en. -.-

Haha! Det känner jag igen. Det är som att de känner på sig att man är rädd för dem och sätter sig och stirrar på en bara därför.

Det beror på hur stora/små barnen är. Snälla, frågvisa barn är oftast roligt att prata med, jobbiga ungar kan vaar helvetiskt jobbigt.

Min AS-diagnostiserade son kan ha lite väl många frågor; särskilt jobbigt med frågor om grafik/ljud/filmredigering och jag känner mig lite dåligt insatt eller har redan har glömt hur vi gjorde xxx med yyyy.

[Hur det brukar låta: "hette programmet zzz? Fungerar det med Windows ppp (XP?) eller qqq (7) ? Är det shareware, eller freeware? Har trialperioden REDAN gått ut? Finns det något annat program? Hur ska jag sätta upp green screenen? Hur gör man qqq med Gimp?"]

lar66 skrev:Min AS-diagnostiserade son kan ha lite väl många frågor; särskilt jobbigt med frågor om grafik/ljud/filmredigering och jag känner mig lite dåligt insatt eller har redan har glömt hur vi gjorde xxx med yyyy.

Min icke AS-diagnostiserade son (tror inte heller han kvalificerar för en diagnos) har i stort sett slutat att fråga mig, han kör sitt race inom webbprogrammering och jag har knappt något jag kan lära honom (lite SQL-grejer bara...)

@lar66 och @Miche



Sonen (misstänkt NT) ställde i början 1000 frågor i minuten. Men numera (12 år) tar han reda på allt själv. Utom om han är extremt otålig och tror att jag - faktiskt! - eventuellt kan svaret

Jag blir faktiskt inte speciellt trött av mina egna barn. Däremot av andra barn kan jag lätt bli det, särskilt om de är rastlösa och stökiga.

lar66 skrev:Det beror på hur stora/små barnen är. Snälla, frågvisa barn är oftast roligt att prata med, jobbiga ungar kan vaar helvetiskt jobbigt.

Min AS-diagnostiserade son kan ha lite väl många frågor; särskilt jobbigt med frågor om grafik/ljud/filmredigering och jag känner mig lite dåligt insatt eller har redan har glömt hur vi gjorde xxx med yyyy.

[Hur det brukar låta: "hette programmet zzz? Fungerar det med Windows ppp (XP?) eller qqq (7) ? Är det shareware, eller freeware? Har trialperioden REDAN gått ut? Finns det något annat program? Hur ska jag sätta upp green screenen? Hur gör man qqq med Gimp?"]

ja kan jag hålla med om de i 10 årsåldern tycker jag är roliga men jag menar nog mindre barn

Jag kan känna igen mig mycket. Jag jobbar tyvärr med barn, alltså jag gillar det men har märkt att de är vad som utlöser min huvudvärk. Jag mår bra så fort jag kommer ifrån dem, och får huvudvärk så fort jag måste jobba igen. Väldigt jobbigt eftersom jag älskar barnen jag jobbar med och inte kan ta andra jobb för tillfället.
De jobbiga är ju att de ska på sina aktiviteter, med en massa andra skrikande barn.
De leker fantasilekar, (jag ar iof fantasier, men kan inte sätta mig in i deras).
De är i trotsåldern och det är mitt jobb att disiplinera dem, (jag kan inte bli arg, eller vissa att jag är arg för andra människor inte ens barn eller än mindre barn)

Men man kan ju inte gå runt och leva på huvudvärkstabletter.

chibibotto skrev:Jag kan känna igen mig mycket. Jag jobbar tyvärr med barn, alltså jag gillar det men har märkt att de är vad som utlöser min huvudvärk. Jag mår bra så fort jag kommer ifrån dem, och får huvudvärk så fort jag måste jobba igen. Väldigt jobbigt eftersom jag älskar barnen jag jobbar med och inte kan ta andra jobb för tillfället.
De jobbiga är ju att de ska på sina aktiviteter, med en massa andra skrikande barn.
De leker fantasilekar, (jag ar iof fantasier, men kan inte sätta mig in i deras).
De är i trotsåldern och det är mitt jobb att disiplinera dem, (jag kan inte bli arg, eller vissa att jag är arg för andra människor inte ens barn eller än mindre barn)

Men man kan ju inte gå runt och leva på huvudvärkstabletter.

Vad jobbig sits vet hur du har det har jobbat själv med barn tidigare...

barracuber skrev:Jag blir faktiskt inte speciellt trött av mina egna barn. Däremot av andra barn kan jag lätt bli det, särskilt om de är rastlösa och stökiga.

Jag har blivit väldigt trött av mina barn när de tjafsat med varandra, men oftast inte (och numera är de sällan de tjafsar).

Andras barn har jag sällan haft problem med, i värsta fall kan man få ifrån, men det är sällan jag upplevt problem eller blivit trött. Värsta varianten är de som har föräldrar som inte bryr sig när de gör dumheter (vilket faktiskt är föräldrarnas fel, inte barnens), men det var flera år sedan jag träffade på något sådant "exemplar".

Jag blir jättetrött av miljöer med mycket intryck generellt sett och ännu tröttare av sammanhang där det är barn med (har diagnosen autismliknande tillstånd). Jag tror det beror dels på att det händer mycket när barn är närvarande, det viftas/gestikuleras/flängs runt och sen är det frekvensen på deras röster...huga...det skär i öronen på mig. Tycker om barn men jag orkar inte riktigt med dem. Förstår att du TS tycker att det är jobbigt att vara ensam med barnen även om det "bara" är några timmar.

Nao

chibibotto skrev:Jag kan känna igen mig mycket. Jag jobbar tyvärr med barn, alltså jag gillar det men har märkt att de är vad som utlöser min huvudvärk. Jag mår bra så fort jag kommer ifrån dem, och får huvudvärk så fort jag måste jobba igen. Väldigt jobbigt eftersom jag älskar barnen jag jobbar med och inte kan ta andra jobb för tillfället.
De jobbiga är ju att de ska på sina aktiviteter, med en massa andra skrikande barn.
De leker fantasilekar, (jag ar iof fantasier, men kan inte sätta mig in i deras).
De är i trotsåldern och det är mitt jobb att disiplinera dem, (jag kan inte bli arg, eller vissa att jag är arg för andra människor inte ens barn eller än mindre barn)

Men man kan ju inte gå runt och leva på huvudvärkstabletter.

Man kan ju älska sitt jobb men ändå finna att det, i längden är omöjligt.
Jag hade ett jobb som jag bara älskade men det fanns inte några förutsättningar för mig att fortsätta. Då visste jag inte att jag hade AS, hade jag vetat hade jag nog inte försökt. Det var en rörig miljö, ljud ljus för mycket folk.

Barn har en fascinerande och hälsosam nyfikenhet. Jag har en (kroppslig) sjukdom som i perioder kräver behandling med en läkemedelspump. Jag var mitt i mataffären en dag när jag var tvungen att fixa med den, ett barn försiktigt närmade sig och undrade vad det var. Så jag visade och gud, det var ju häftigt. Och smart med sådana apparater. Det var föräldrarna som var mindre roliga. De kom och ryckte bort sina barn och bad om ursäkt för att de hade frågat. Eh um? ursäkt? För vaddå?

Nao skrev:Jag blir jättetrött av miljöer med mycket intryck generellt sett och ännu tröttare av sammanhang där det är barn med (har diagnosen autismliknande tillstånd). Jag tror det beror dels på att det händer mycket när barn är närvarande, det viftas/gestikuleras/flängs runt och sen är det frekvensen på deras röster...huga...det skär i öronen på mig. Tycker om barn men jag orkar inte riktigt med dem. Förstår att du TS tycker att det är jobbigt att vara ensam med barnen även om det "bara" är några timmar.

Nao

tack för sympatin jag skäms lite men vad gör jag älskar ju de små liven

Jag har bara ett barn men blir helt slut ändå. Lämna på dagis är nog. Barnets far hämtar. vilket underlättar. Blir så stressad. Jag går och lägger mig tidigt, sover som en sten tills sonen vaknar eller väcks.

Juddy skrev:Barn har en fascinerande och hälsosam nyfikenhet. Jag har en (kroppslig) sjukdom som i perioder kräver behandling med en läkemedelspump. Jag var mitt i mataffären en dag när jag var tvungen att fixa med den, ett barn försiktigt närmade sig och undrade vad det var. Så jag visade och gud, det var ju häftigt. Och smart med sådana apparater. Det var föräldrarna som var mindre roliga. De kom och ryckte bort sina barn och bad om ursäkt för att de hade frågat. Eh um? ursäkt? För vaddå?

Det är just det jag gillar med barn, deras sätt att vara rak på sak, och deras ständiga jakt på att förstå sig på sin omvärld, dvs deras nyfikenhet. Det är tråkigt att se hur föräldrar oftast inte uppskattar deras barns nyfikenhet.