Simpan27 skrev:Det känns aldrig riktigt som en riktig kompis. Håller ni med?

Jag tror inte det är poängen.

En kontaktperson finns till för att hjälpa en att bryta isoleringen.

Lever man inte socialt isolerad och har vänner är det poänglöst med kontaktperson.

elle skrev:

Simpan27 skrev:Det känns aldrig riktigt som en riktig kompis. Håller ni med?

Jag tror inte det är poängen.

En kontaktperson finns till för att hjälpa en att bryta isoleringen.

Lever man inte socialt isolerad och har vänner är det poänglöst med kontaktperson.

Exakt. Kontaktpersoner är till för handikappade, som inte har så lätt att skaffa vänner annars.

Furienna skrev:

elle skrev:

Simpan27 skrev:Det känns aldrig riktigt som en riktig kompis. Håller ni med?

Jag tror inte det är poängen.

En kontaktperson finns till för att hjälpa en att bryta isoleringen.

Lever man inte socialt isolerad och har vänner är det poänglöst med kontaktperson.

Exakt. Kontaktpersoner är till för handikappade, som inte har så lätt att skaffa vänner annars.

I mitt fall handlar det mer om lathet om jag ska vara krass. Om jag utsatte mig för fler sociala situationer skulle jag träna upp mina sociala muskler så det inte längre blir ett handikapp. Jag kommer alltid ha svårare att skaffa vänner än de flesta men det är inte ett regelrätt handikapp. Om dessutom självkänslan är svag blir man per automatik ointresserad av andra människor vilket försvårar det ytterligare. Det är komplext.

TheWonderer92 skrev:I mitt fall handlar det mer om lathet om jag ska vara krass. Om jag utsatte mig för fler sociala situationer skulle jag träna upp mina sociala muskler så det inte längre blir ett handikapp. Jag kommer alltid ha svårare att skaffa vänner än de flesta men det är inte ett regelrätt handikapp. Om dessutom självkänslan är svag blir man per automatik ointresserad av andra människor vilket försvårar det ytterligare. Det är komplext.

Fast jag menade inte bara de som har svårt med det sociala på vårt autistiska vis.
Utan även t ex synskadade brukar ha rätt till kontaktperson.

Liebe skrev:

Fretshi skrev:Min kontaktperson är en kille precis som jag.
Han är något äldre än mig då han är 46 och jag 28.

Känns det inte som att vara ute med sin pappa snarare än med en kompis?

Han är relativt ung i sinnet så det känns bra men inte riktigt som att träffa en vän. Mer att man kan lära sig saker av honom.
Vi tränar ju bara ihop så det är under speciella omständigheter som vi träffas.

Har för den delen inga problem med att umgås med min pappa (han är 54 år).