Finns det någon? Det måste det väl finnas. Du/nifår gärna svara på följande frågor

Hur träffades ni?
Hur "kom du ut" som AS för din partner?
Påverkar AS förhållandet på något sätt eller tycker du att ni lever som ett "normalt" par?

Jag älskar lyckliga kärlekshistorier

*crickets*

*eko*

Flamey skrev:Finns det någon? Det måste det väl finnas. Du/nifår gärna svara på följande frågor

Hur träffades ni?
Hur "kom du ut" som AS för din partner?
Påverkar AS förhållandet på något sätt eller tycker du att ni lever som ett "normalt" par?

Jag älskar lyckliga kärlekshistorier

I den tråden finns en del kärlekshistorier...
den-som-har-funnit-en-partner-t2024.html

Så jävla ensam om att ha NT-partner kan jag väl inte vara?

Vi träffades för...ca 6 år sedan (varit ihop i 4), vi var båda ganska tillbakadragna medlemar i ett politiskt ungdomsförbund. Vårat gemensamma intresse för, programmering, politik och litteratur förde oss samman.

Alla mina vänner känner till min AS så jag tror nästan att hon visste om det innan hon sett mig, eftersom dessa (mina vänner) berättade saker om mig för henne. Om hon inte visste det så kom det ut naturligt i en diskussion, inga konstigheter.

Det påverkar vårt förhållande mycket, det är påfrestande och ansträngande.
Det leder till konflikter, missförstånd och att jag blir trött.
Men i stort fungerar det bra.

ssssm skrev:Så jävla ensam om att ha NT-partner kan jag väl inte vara?

Nix...

Har NT-fru med två NT-barn. Definitivt NT alla tre. Inget NPF så här långt.

Själv har jag ingen diagnos för den delen. Men några AS-drag. Om det räcker till diagnos vet jag inte. Om jag skulle ha någon glädje av en ev diagnos vet jag inte heller.

NT-frun: ser bra ut, utåtriktad, mångordig, pratar <b>högt</b> (utom då hon väser av ilska), streetsmart, krävande, ganska strängt uppfostrad, social (vårdar familjens kontakter).

trådskaparn skrev:1.Hur träffades ni?
2.Hur "kom du ut" som AS för din partner?
3.Påverkar AS förhållandet på något sätt eller tycker du att ni lever som ett "normalt" par?

1.Firmafest.

2.Hon märkte tidigt att jag är mentalt labil. I hennes familj har aldrig funnits mentala problem. Under mina kriser har hon haft det tufft. Hon tror inte jag har AS. Kanske ett sätt hon har att undvika det svåra. I hennes värld (=familjen) ska inte finnas svaghet. Dock inser hon att jag har några AS-drag. Som jag beskrivit AS för henne tycker hon sig se AS-drag i <i>alla</i> människor hon känner, t.o.m. henne själv.

3.På två sätt: jag har blivit sämre med åren att visa ömhet. Sedan är ekonomin ansträngd sedan jag blev arbetslös. Hon tycker (=kräver) jag ska spela "normal" och hitta ett heltidsjobb. Inga deltider där inte. Hon tror jag klarar spela "normal" där ute. På arbetsmarknaden. (Arbetet - bristen av - är mitt enda riktiga gissel i livet.) Om hon har rätt vet jag inte. Men hon brukar oftast ha det.

Vi är väldigt olika vilket nog framgått. Jag tror hon letade efter en motpol. I tonåren blev hon dumpad av killar som tyckte hon var för präktig.

/BC

Min fråga kvarstår, är jag de enda som har en diagnos och även en NT-partner?

sssssm skrev:Min fråga kvarstår, är jag de enda som har en diagnos och även en NT-partner?

Jag träffar en NT-kille sen 3 år tillbaka, hela historien finns i det andra tråden som jag länkade till tidigare(känns onödigt att upprepa allt igen). Eftersom jag fick diagnos för mindre än ett år sen, så har han varit med från början och jag har berättat helt öppet om det och det har inte påverkat vår relation. Varför skulle det göra det förresten? Jag är ju precis samma person som innan...

Fördelen med en NT pojkvän är att det finns någon som kan komplettera mig när det behövs, någon som tänker logiskt när jag inte kan och någon som kan vara social med utomstående när jag inte har energi. Sen finns det annat som jag är bättre på osv.

För tidigt för mig att säga om jag någongång kommer bli sambo eller om det kommer stanna vid särbo. Just nu är det fullt tillräckligt att träffa nån ibland.

Vad det finns för fördelar/nackdelar att vara tillsammans med AS-kille har jag ju ingen erfarenhet av och kan därför inte jämföra... Har svårt att tro att det skulle ha någon avgörande betydelse.

Jag och sambon träffades via internet. Vi var med på samma community och började prata då båda hade hundar. När vi hade pratat ett tag via nätet så kom vi fram till att jag bodde där hans föräldrar bor. Efter det gick det snabbt, han kom fram och presenterade sig när jag var ute och gick med hunden och vi pratade i 3 timmar. Därefter ringde han några gånger och kom och hälsade på i min lägenhet, vi blev tillsammans och på den vägen är det. Det var 6 år sen

Jag visste inte att jag hade Aspergers då, det var en nätkompis till mig som började prata med mig om att hon tyckte sig "se" Aspiedrag i det jag skrev om. Han har alltså varit med hela vägen i min utredning. I början tyckte han att AS verkade stämma in på alla men efter att ha pratat med min arbetsterapeut och läst mer så inser han skillnaden. Däremot har han svårt att förstå att min energi tar slut så fort. Han tycker att jag hade mer energi när vi träffades..och det hade jag även om jag inte mådde bra då heller..

För det mesta fungerar det dock bra även om det blir lite extra gnälligt när båda är trötta.

Fördelen är att han kan knuffa till mig om jag hakar upp mig och pratar för mycket om mina specialintressen när vi träffar andra människor. Han kan dessutom påminna mig om att göra saker som att tvätta och diska t ex, vilket dock inte alltid uppskattas av mig eftersom jag ibland uppfattar det som tjat Förutom min bristande energi så har dessutom ganska hett temperament så det blir en del ilskna diskussioner ibland..

Anledningen till att det fungerar beror mycket på att vi är lika när det gäller behovet av att få vara ifred i perioder samt att ingen av oss är så värst kramiga eller romantiska, vi är mer åt det praktiska hållet båda två ..

mvh Anna

sssssm skrev:naturligt i en diskussion, inga konstigheter.

Det påverkar vårt förhållande mycket, det är påfrestande och ansträngande.
Det leder till konflikter, missförstånd och att jag blir trött.
Men i stort fungerar det bra.

Kan bara hålla med, det är påfrestande då jag personligen är lite speciell att leva med (Antagligen inte från en med AS synvinkel) men det leder klart till onödiga diskussioner o bråk. Och efter 1-2dagar när vi setts klarar jag inte mer. Måste få vara själv o bara göra ingetting. Detta tycker jag borde vara bra för förhållandet om man ser det från ett annat perspektiv, men tyvärr håller inte min flickvän riktigt med. Visst, hon ser den aspekten som positiv, men blir ledsen varje gång för hon får uppfattningen om att jag inte älskar henne längre o att nåt är fel. Hoppas med andra ord att hon kan förstå mer o mer hur jag fungerar så att det blir lättare att acceptera för henne, hur jag fungerar.

sssssm skrev:Min fråga kvarstår, är jag de enda som har en diagnos och även en NT-partner?

Nej, inte nödvändigtvis. Kanske frågan uppfattas som FÖR privat av reserverade individer.

Gift med en sk NT sedan början på 90-talet. Tre barn, 2 NT & en AS.

annorlunda skrev:
...Däremot har han svårt att förstå att min energi tar slut så fort. Han tycker att jag hade mer energi när vi träffades..och det hade jag även om jag inte mådde bra då heller...


....mvh Anna

Känner igen mig, jag kan få påminna om att jag behöver vila. Brukar inte bli problem, bara man är tydlig med hur man vill lösa det, inte bara säger att man är trött.

Flamey skrev:Finns det någon? Det måste det väl finnas. Du/nifår gärna svara på följande frågor

Hur träffades ni?
Hur "kom du ut" som AS för din partner?
Påverkar AS förhållandet på något sätt eller tycker du att ni lever som ett "normalt" par?

Jag älskar lyckliga kärlekshistorier

På internet.
Jag berättade mycket utförligt på ett tidigt stadium.
Nej vi är inte normala.
För övrigt ogillar jag NT begreppet och tänker inte ta det i min mun.

Jodå, nog allt har man en "normal" partner, även om vi bara varit tillsammas i 8 månader. Men hon vet inte om att jag har diagnosen Aspergers eftersom jag har svårt att berätta det även om jag vill.

Ska jag vara riktigt ärlig så skäms jag över diagnosen, vissa har lätt att snacka om det medan andra inte, det är min erfaranhet. Vprt förhållande är ganska normalt, förutom diverse konflikter hit och dit, (rätta mig om jag har fel) men det blir ju väldigt lätt så mellan två olika (as eller inte).

som sagt hon vet inget ännu men jag känner mig väldigt lyclig med henne och e rädd att se slutet om jag berättar det för henne, var nämligen att det var så med mitt ex (den ända jag berättade det för som jag haft förhållande med) man förväntar sig förståelse även om det kan vara svårt/jobbigt för ens partner.

Jag har hitills varit väldigt stäng och sluten när det gäller AS även om jag vetat om diagnosen sedan jag var runt sex, nu är jag tjugoett. Även om jag är "stolt" att vara annorlunda och veta varför, så skäms jag för det, och vill inte att någonannan förutom jag och dom allra närmate, mor och far ska veta det. i vissa situationer hade det lättat i förhållandet om hon vetat om det inbillar jag mig, men känner mig inte mogen att berätta det.

Jag är nog rädd för att bli stämplad som dum eller tillhöra "dom andra", inget on om andra med AS, för jag känner äntligen att man inte är helt ensam utan det finns fler.

Mycket text kanske, men som jag sa så pratar jag inte alls om det, men känner mig mer mogen nu att läsa och förstå mer, men vet inte vart man kan skriva av sig eller prata av sig om det. Jag har mycket svårt att prata om det öga mot öga. lite tankar som for igenom nu när man tittade lite i forumet.

/Andy

Andy skrev:Mycket text kanske, men som jag sa så pratar jag inte alls om det, men känner mig mer mogen nu att läsa och förstå mer, men vet inte vart man kan skriva av sig eller prata av sig om det. Jag har mycket svårt att prata om det öga mot öga. lite tankar som for igenom nu när man tittade lite i forumet.

/Andy

Här blir jättebra att skriva av sig. Välkommen

Jag tackar för det, för som jag sa så har jag börjat acceptera att jag är en utav er. Känns väldigt bra att läsa det ni skriver och kunna skriva själv.

Flamey skrev:Finns det någon? Det måste det väl finnas. Du/nifår gärna svara på följande frågor

Hur träffades ni?
Hur "kom du ut" som AS för din partner?
Påverkar AS förhållandet på något sätt eller tycker du att ni lever som ett "normalt" par?

Jag älskar lyckliga kärlekshistorier

Det är lite känsligt. Jag har en känsla av det ofta är en stor belastning att leva med nån som har AS. Så jag har skuldkänslor. Jag borde egentligen för hans eget bästa lämna honom.

Vi blev ihop innan jag visste att jag har AS. Vi träffades på sommarjobb.
Jag har inte "kommit ut". Det känns som om jag blev "ogiltigförklarad" när jag fick min diagnos. Fick t ex inte komma tillbaka till jobbet. Kanske jag inte fått utan diagnos heller. Men nu hade de ju fått svart på vitt att jag alltid skulle sakna social kompetens och empati, aldrig bli flexibel, och aldrig kunna lära mig av mina misstag.

Alien skrev:
Det är lite känsligt. Jag har en känsla av det ofta är en stor belastning att leva med nån som har AS. Så jag har skuldkänslor. Jag borde egentligen för hans eget bästa lämna honom.

Måset säga, att jag känner igen det. Inte med min nuvarande utan med mitt ex som var den enda partner jag har berättat det för.

men jag förstod senare att hon ville inte acceptera att jag var annorlunda utan gjorde slut med mig.

Därför som jag har det svårt att lita på folk och förhållande. Jag vill inte vara negativ utan ge dig lite positiv feedback. Men älskar din kille dig verkligen så förstår han, eller rättare sagt så måset han det även om det tar tid för honnom att smälta och sätta sig in i situationen.

DEt jag vil säga är att jag förstår hur du känner dig, men låt inte din diagnos vara et hinder, försök jobba på det, om du nu vågar säga det till han.

/Andy

uniqueNr5 skrev:

sssssm skrev:Min fråga kvarstår, är jag de enda som har en diagnos och även en NT-partner?

Nej, inte nödvändigtvis. Kanske frågan uppfattas som FÖR privat av reserverade individer.

Nu har ju andra svarat så frågan faller på det.
Men ett kanske räcker inte som svar och hade vi bara haft detta att gå på så hade faktiskt frågan kvarstått ytterliggare.

nej, du är inte den enda här