Hej allihopa!
Jag är ny här på forumet, och jag firar mitt första inlägg med en fråga angående jobb

Jag jobbade i vintras på ett dagis. Trots att jag tycker om barn så påverkade arbetsmiljön mig mycket negativt.

Jag blev stressad av:

1. Ljudvolymen på grund av att jag är känslig för ljud.
2. Oregelbundenheten i jobbet.
3. Svårigheten att ha överblick i rummet med alla oväntade incidenter.
4. Den intensiva sociala interaktionen.

Sammanfattningsvist kan jag säga att det är att jobba med människor som är svårt för mig. Inom omsorgsyrken.

Samtidigt blev jag nyfiken på hur många aspergare som jobbar inom omsorgsyrken/serviceyrken? Som jobbar med människor och klarar av stressen? Och som gillar det?
Jag känner många med AS men dom jobbar inom naturvetenskapliga, estetiska eller datarelaterade sammanhang.

Så, några erfarenheter? Kanske kan ni dela med er av några tips, även till oss som inte jobbar inom omsorg/service. Man kommer ju alltid att stöta på stressande sociala miljöer och liknande vad man än jobbar (och inte jobbar) som.

Yeap, jag blev nekad en fortsatt anställning så sent som igår. (servicetekniker och PLC-programmerare)
Halvlama motiveringen jag fick: "Du är för osocial. Tyst och lite nonchalant, jag menar; Hör du inte när folk hälsar på dig i arbetet? Arbeta på det."

Mitt försvar: "Jag vet. Men jag var och är bara jag. Jag trivdes faktiskt. Att jag inte hör beror på min förmåga att stänga ute allt som stör mig när jag jobbar. Sparka mig på arlset nästan gång så kanske ni märks och jag säger hej."

imperativ skrev:Yeap, jag blev nekad en fortsatt anställning så sent som igår. (servicetekniker och PLC-programmerare)
Halvlama motiveringen jag fick: "Du är för osocial. Tyst och lite nonchalant, jag menar; Hör du inte när folk hälsar på dig i arbetet? Arbeta på det."

Mitt försvar: "Jag vet. Men jag var och är bara jag. Jag trivdes faktiskt. Att jag inte hör beror på min förmåga att stänga ute allt som stör mig när jag jobbar. Sparka mig på arlset nästan gång så kanske ni märks och jag säger hej."

Är du klar med utbildningen
hur ser det ut på arbetsmarknaden för er nu

För mig gick det bättre att jobba ju mindre jag behövde ha med andra människor att göra. Flera jobb jag haft var som skräddarsydda åt mig: få sitta ifred och sortera, slippa telefon & kundkontakter. Omsorgsyrken kom jag lyckligtvis aldrig på tanken att prova.

jag tänker vara så kaxig att söka jobb hos min teleoperatör...
tröttnade på att ringa deras tekniska avdelning och kunna mer än deras tekniker...
Anställning som testare av nya leksaker (teknikprylar), kanske man inte behöver vara så social då.

imperativ skrev:Yeap, jag blev nekad en fortsatt anställning så sent som igår. (servicetekniker och PLC-programmerare)
Halvlama motiveringen jag fick: "Du är för osocial. Tyst och lite nonchalant, jag menar; Hör du inte när folk hälsar på dig i arbetet? Arbeta på det."

Mitt försvar: "Jag vet. Men jag var och är bara jag. Jag trivdes faktiskt. Att jag inte hör beror på min förmåga att stänga ute allt som stör mig när jag jobbar. Sparka mig på arlset nästan gång så kanske ni märks och jag säger hej."

Det känner jag igen. När jag var 19 jobbade jag på en städfirma över sommaren, då chefen kallade in mig på kontoret och sa till mig det du fick höra. "Du är för osocial, är i din alldeles egna värld osv". Fast jag fick inte sparken, han helt enkelt beordrade mig att vara mer social. Jag tyckte jag ansträngde mig tillräckligt, så jag blev sur och sa upp mig.

Blir så irriterad. När det gäller mina studier får jag inget annat än bra resultat och bra kritik. Men så fort jag tvingas jobba med sociala jobb så är det aldrig någonsin tillräckligt vad man än gör.

Åh vad ledsen jag blir av att du fick vara med om detta!

Inger skrev:För mig gick det bättre att jobba ju mindre jag behövde ha med andra människor att göra. Flera jobb jag haft var som skräddarsydda åt mig: få sitta ifred och sortera, slippa telefon & kundkontakter. Omsorgsyrken kom jag lyckligtvis aldrig på tanken att prova.

Några jobbtips då?

Ja, omsorgsyrken skall vi nog slippa helst. Var hos arbetsförmedlingen och försökte förklara att jag inte kan ta vilka jobb som helst, men dom hade inte så mycket att föreslå.

Mitt första jobb var ett vikariat, som inte blev förlängt. Motivering "inte tillräckligt utåtriktad". Jag fattade inte varför, jag var ingen säljare, hade inget med kunder el leverantörer att göra, jag bara skrev maskin.

Jag fortsatte iaf i samma yrke. Och med åren blev jag mer social, utåtriktad och pratsam. Tyvärr blev kraven på såväl snabbhet som "social kompetens" också allt högre.

Nu tycker jag drömyrket hade varit att vara bibliotekarie och umgås med böcker hela dagarna. Fast man måste väl "serva kunderna" där också.

Ett annat drömyrke vore att bli forskare om naturmediciner, resa ut till djungler och plocka örterna för att sedan skapa de verksamma ämnena till syntetiska mediciner.

Eller helt enkelt att städa kontor före/efter kontorstid och slippa träffa en själ. Fattar inte varför man måste vara social när man städar!

Har du gjort AF:s test för att se vilka yrken som passar dig?

Nä inga jobbtips tyvärr... dessa jobb var nästan bokstavligen skräddarsydda åt mig. Ett av dem fick jag faktiskt hjälp av AF att hitta. Gick dit med en lista över saker jag är bra på (sortera/systematisera), önskade mig (trevliga lokaler, eget rum, få jobba ifred) och vad jag absolut inte kan tänka mig (svara i telefon). Det gjorde det lättare för dem att hitta ett udda jobb på en statlig förvaltning som passade mig utmärkt just då. Men alla aspergare är inte lika så det som passade mig kanske inte passar dig, om det alls skulle finnas något liknande nu.

Om du inte redan gjort det, prova att göra en lista du också över dina styrkor, svagheter, önskemål och sånt som är otänkbart. Är man känslig för ljud och behöver fasta rutiner så finns det säkert massor av jobb som är lämpliga resp direkt olämpliga.

Har du diagnos? I så fall har du något konkret att sätta emot om AF försöker få in dig på jobb som vore olämpliga. Ju klarare man själv är över vad man kan och vill, och ju tydligare man kommunicerar detta och inte låter sig snackas omkull, desto lättare blir det att ringa in vad man skulle passa som.

Så, vad är du bra på? Vad tycker du är kul? Hur skulle drömjobbet se ut för dig?

Problemet rent allmänt är att om man någon gång har arbetat med något så kan Af anse att det är ett lämpligt jobb eftersom man har erfarenhet och anvisa sådana arbeten som man måste söka. I det fallet åker man på att tvingas argumentera för att man är direkt olämpligt. Hittar man en handläggare man får förtroende för bör man hålla fast vid den.

Jag har fungerat bra i arbete med yrke som innefattar att arbeta med människor, helt enkelt för att vissa saker som appellerar till detta finns som ett specialintresse på något sätt. Jag funkar inte bland "normaler" eller neurotypiska på annat sätt än att jag klarar av att ha dem som arbetskamrater, och då är det på en armlängds relationsavstånd.

Jag har ofta haft en mitt-emellan-position där jag lyckas förstå det jobbet jag skall utföra på ett annat sätt än mina arbetskamrater och har kunnat förmedla vad de missar eller varför de inte når fram, eller ständigt kommer i konflikter på grund av helt onödiga orsaker som ex att de faktiskt inte förstår bättre -dvs normalerna.

Men hade jag inte haft detta som specialintresse hade det aldrig gått. Jag klarar inte jobb på dagis, i skola -om inte det är med gruppen stökiga elever, som jag har älskat att ägna mig åt- eller liknande. Vanliga ostörda människor tråkar ut mig och jag förstår dem inte. Men jag kan lukta mig fram till annat, når ofta de som anses vara onåeliga av andra, av något skäl.

i det jag gör idag, möter jag mycket människor utan att skapa mer än bekantskapsrelationer, utifrån det specialintresse jag har. Det fungerar aldeles utmärkt och jag får ofta gehör för att jag är serviceminded.

Jag har inte diagnos idag, men tror nog att det bara handlar om en sak. Jag har inte tagit initiativ till utredning. Än.

Mårten skrev:

imperativ skrev:Yeap, jag blev nekad en fortsatt anställning så sent som igår. (servicetekniker och PLC-programmerare)
Halvlama motiveringen jag fick: "Du är för osocial. Tyst och lite nonchalant, jag menar; Hör du inte när folk hälsar på dig i arbetet? Arbeta på det."

Mitt försvar: "Jag vet. Men jag var och är bara jag. Jag trivdes faktiskt. Att jag inte hör beror på min förmåga att stänga ute allt som stör mig när jag jobbar. Sparka mig på arlset nästan gång så kanske ni märks och jag säger hej."

Är du klar med utbildningen
hur ser det ut på arbetsmarknaden för er nu

Färdigutbildad ja.
Arbetsmarknaden för en sån som mig (automationstekniker/-ingenjör) är relativt svag mot vad den har varit. Men behovet finns fortfarande, så den är ganska stark ändå. Gäller bara sikta in sig på rätt bransch.

Sparka mig på arlset nästan gång så kanske ni märks och jag säger hej.

Någon (förutom jag) som förstår meningens alla nyanser?

Nezzla skrev:Några jobbtips då?

Ja, omsorgsyrken skall vi nog slippa helst. Var hos arbetsförmedlingen och försökte förklara att jag inte kan ta vilka jobb som helst, men dom hade inte så mycket att föreslå.

Jag har alltid jobbat inom omsorgen och kan inte tänka mig något annat. Jag vill jobba med människor! Jag skulle tråkas ihjäl av att sitta med döda ting en hel arbetsdag. Det vore rena mardrömmen. Jag har AS-diagnos, men har ADHD också och har stora behov av stimulans och att träffa människor.

Men alla jobb inom omsorgen kanske inte passar en. Jag har prövat att jobba med barn och det tyckte jag var jobbigt. Jag har svårt att umgås naturligt med NT-barn och det kändes svårt att uppfostra barnen i sociala regler. Hemtjänsten har fungerat bättre, då gör man liksom det man skall och småprat faller sig naturligt genom att gamlingarna har sådant sällskapsbehov att de sköter stor del av snacket och samtalsämnen kommer naturligt. Dessutom är man oftast ensam med vårdtagarna och slipper snack och samarbete med kollegor.

Nu jobbar jag med utvecklingsstörda - med och utan autism - och det trivs jag bra med. Utvecklingsstörda är inte riktigt som NT, de är mycket lättare att umgås med. Och det är mycket lättare att lära utvecklingsstörda sociala regler, det är på en helt annan nivå. T ex att man äter med kniv och gaffel och att man spolar efter sig på toaletten. Att jobba med utvecklingsstörda autister trivs jag förstås bäst med. Och jag upplever mig ha en helt annan förståelse för dem än vad de andra i personalen har.

Så mitt jobbtips är att jobba med utvecklingsstörda/autister. Det behövs fler aspergare där! Vi förstår dem oftast bättre än NT-personalen. Fast man skall nog inte gå ut med sin diagnos bara, vare sig när man söker jobbet eller på själva arbetsplatsen, för då tror de att man är mer handikappad än vad man är.

Heliora skrev: Fast man skall nog inte gå ut med sin diagnos bara, vare sig när man söker jobbet eller på själva arbetsplatsen, för då tror de att man är mer handikappad än vad man är.

Här har du en av mina huvudsakliga anledningar till varför det tar emot att begära en utredning. Jag skulle behöva en, skulle må bra av att veta, men jag tror att jag skulle bränna rätt så många broar just vad det gäller yrkesliv.

Har jobbat som lärarvik och i matbutik. Båda för sociala egentligen. Matbutik kräver noggrannhet, vilket är jobbigt när det blir så ensformigt i längden... jag vet inte vad jag skulle passa som.

Kikarn skrev:

Heliora skrev: Fast man skall nog inte gå ut med sin diagnos bara, vare sig när man söker jobbet eller på själva arbetsplatsen, för då tror de att man är mer handikappad än vad man är.

Här har du en av mina huvudsakliga anledningar till varför det tar emot att begära en utredning. Jag skulle behöva en, skulle må bra av att veta, men jag tror att jag skulle bränna rätt så många broar just vad det gäller yrkesliv.

Men du behöver väl inte berätta om din AS (om du skulle få den diagnosen) när du söker jobb? Du skulle ju fortfarande ha de erfarenheter/meriter du har, men du skulle själv veta mer om dina styrkor och svagheter el vad de beror på.

Alien skrev:Mitt första jobb var ett vikariat, som inte blev förlängt. Motivering "inte tillräckligt utåtriktad". Jag fattade inte varför, jag var ingen säljare, hade inget med kunder el leverantörer att göra, jag bara skrev maskin.

Jag fortsatte iaf i samma yrke. Och med åren blev jag mer social, utåtriktad och pratsam. Tyvärr blev kraven på såväl snabbhet som "social kompetens" också allt högre.

Nu tycker jag drömyrket hade varit att vara bibliotekarie och umgås med böcker hela dagarna. Fast man måste väl "serva kunderna" där också.

Ett annat drömyrke vore att bli forskare om naturmediciner, resa ut till djungler och plocka örterna för att sedan skapa de verksamma ämnena till syntetiska mediciner.

Eller helt enkelt att städa kontor före/efter kontorstid och slippa träffa en själ. Fattar inte varför man måste vara social när man städar!

Har du gjort AF:s test för att se vilka yrken som passar dig?

Nej inte gjort det testet än.
Jag vet redan vad jag vill jobba som, skall plugga molekylärbiologi i höst, de är mitt specialintresse så jag vill göra något sådant.

Men det är detta med sommarjobb, det vore ju inte fel att tjäna lite extra pengar. Fast jag tror inte jag orkar det. I vintras var jag tvungen att jobba kosta vad det kosta vill, bodde då hos en arbetslös så jag kunde inte med att hoppa av. Fast jag hade behövt bli sjukskriven, är fortfarande hängig, det är väldigt ansträngande med dagis, ta min varning. Och jag jobbade inte ens heltid, utan bara vikariat ett par dagar i veckan, så det känns patetiskt att förklara för alla neurotyper att det räckte för att stressa sönder mig.

Kikarn skrev:Jag har fungerat bra i arbete med yrke som innefattar att arbeta med människor, helt enkelt för att vissa saker som appellerar till detta finns som ett specialintresse på något sätt. Jag funkar inte bland "normaler" eller neurotypiska på annat sätt än att jag klarar av att ha dem som arbetskamrater, och då är det på en armlängds relationsavstånd.

Jag har ofta haft en mitt-emellan-position där jag lyckas förstå det jobbet jag skall utföra på ett annat sätt än mina arbetskamrater och har kunnat förmedla vad de missar eller varför de inte når fram, eller ständigt kommer i konflikter på grund av helt onödiga orsaker som ex att de faktiskt inte förstår bättre -dvs normalerna.

Men hade jag inte haft detta som specialintresse hade det aldrig gått. Jag klarar inte jobb på dagis, i skola -om inte det är med gruppen stökiga elever, som jag har älskat att ägna mig åt- eller liknande. Vanliga ostörda människor tråkar ut mig och jag förstår dem inte. Men jag kan lukta mig fram till annat, når ofta de som anses vara onåeliga av andra, av något skäl.

i det jag gör idag, möter jag mycket människor utan att skapa mer än bekantskapsrelationer, utifrån det specialintresse jag har. Det fungerar aldeles utmärkt och jag får ofta gehör för att jag är serviceminded.

Jag har inte diagnos idag, men tror nog att det bara handlar om en sak. Jag har inte tagit initiativ till utredning. Än.

Jag kan relatera till dig i en del. Nu har jag inte sociala jobb som specialintresse, men genom hela livet har människor som är "outsiders" varit något av ett intresse.

Jag känner mig stel bland neurotyper, men ett specialintresse i tonåren var just socialt samspel. Läste psykologi, böcker om kroppsspråk, gick dramakurs. Därav att jag kan fungera ytligt socialt. Är lite som en robot som programmerar mig själv till vissa situationer

Nezzla skrev:Jag vet redan vad jag vill jobba som, skall plugga molekylärbiologi i höst, de är mitt specialintresse så jag vill göra något sådant.

Kul! Då har du i alla fall en riktning när det gäller yrket, det underlättar ju.

Men det är detta med sommarjobb, det vore ju inte fel att tjäna lite extra pengar. Fast jag tror inte jag orkar det. I vintras var jag tvungen att jobba kosta vad det kosta vill, bodde då hos en arbetslös så jag kunde inte med att hoppa av. Fast jag hade behövt bli sjukskriven, är fortfarande hängig, det är väldigt ansträngande med dagis, ta min varning. Och jag jobbade inte ens heltid, utan bara vikariat ett par dagar i veckan, så det känns patetiskt att förklara för alla neurotyper att det räckte för att stressa sönder mig.

Ack, det där känner jag igen! De som inte har den känsligheten för röriga och stimmiga miljöer kan ofta inte alls förstå att man kan bli så utpumpad bara av att vistas några timmar i sån miljö. Man måste nog ha upplevt det själv för att fatta hur utslagen man kan bli av så pass "lite".

Vad kan du tänka dig för sommarjobb då, om du orkar göra nåt alls? Vill du jobba ute med något fysiskt (t ex parkarbete eller hundpensionat), eller helst sitta inne och göra mer mentalt arbete? Nåt som går att sköta hemifrån (t ex telefonförsäljare) eller nåt som bara innebär att man måste vara där utan att göra något (t ex spärrvakt - om det nu fortfarande finns några sådana)? Skulle du orka vara glassförsäljare?

Heliora skrev:

Nezzla skrev:Några jobbtips då?

Ja, omsorgsyrken skall vi nog slippa helst. Var hos arbetsförmedlingen och försökte förklara att jag inte kan ta vilka jobb som helst, men dom hade inte så mycket att föreslå.

Jag har alltid jobbat inom omsorgen och kan inte tänka mig något annat. Jag vill jobba med människor! Jag skulle tråkas ihjäl av att sitta med döda ting en hel arbetsdag. Det vore rena mardrömmen. Jag har AS-diagnos, men har ADHD också och har stora behov av stimulans och att träffa människor.

Men alla jobb inom omsorgen kanske inte passar en. Jag har prövat att jobba med barn och det tyckte jag var jobbigt. Jag har svårt att umgås naturligt med NT-barn och det kändes svårt att uppfostra barnen i sociala regler. Hemtjänsten har fungerat bättre, då gör man liksom det man skall och småprat faller sig naturligt genom att gamlingarna har sådant sällskapsbehov att de sköter stor del av snacket och samtalsämnen kommer naturligt. Dessutom är man oftast ensam med vårdtagarna och slipper snack och samarbete med kollegor.

Nu jobbar jag med utvecklingsstörda - med och utan autism - och det trivs jag bra med. Utvecklingsstörda är inte riktigt som NT, de är mycket lättare att umgås med. Och det är mycket lättare att lära utvecklingsstörda sociala regler, det är på en helt annan nivå. T ex att man äter med kniv och gaffel och att man spolar efter sig på toaletten. Att jobba med utvecklingsstörda autister trivs jag förstås bäst med. Och jag upplever mig ha en helt annan förståelse för dem än vad de andra i personalen har.

Så mitt jobbtips är att jobba med utvecklingsstörda/autister. Det behövs fler aspergare där! Vi förstår dem oftast bättre än NT-personalen. Fast man skall nog inte gå ut med sin diagnos bara, vare sig när man söker jobbet eller på själva arbetsplatsen, för då tror de att man är mer handikappad än vad man är.

Det kan jag relatera till, har mycket lätt för utvecklingsstörda individer När jag var liten lekte jag mycket med barn med Downs, älskar såna människor.
Tack för ditt svar, varit så nyfiken på aspergare med sociala jobb!
Vad jag hittills sett, så finns det aspergare som jobbar med människor, men det har då gällt människor som är på något sätt utanför normen. Utvecklingsstörda, eller människor som inte är NT. Själv har jag trivts på mitt gamla volontärjobb, med missbrukare. Där trivdes jag. Fast jag skötte inte de sociala och vårdande bitarna iofs.

Verkar som att aspergare kan jobba med i stort sett vad som hels om det är specialintresse och det inte finns andra hinder.

Det beror nog mycket på från person till person. Som Heliora skriver tror jag att man som Aspergare kan vara duktig på att förstå andra personer med neuropsykiatriska funktionshinder, eller med förståndshandikapp. Så omsorg behöver inte alltid vara fel för någon med AS, men just på dagis är det ju ofta skrikigt och stressigt.
Däremot är nog serviceyrken uteslutet för de flesta aspergare, för där måste man kunna alla etikettsregler (när jag var liten trodde jag förresten att det hade med läsketiketter att göra! )
Eftersom du är kristen kanske diakonissa skulle passa dig? Det ville jag bli ett tag, men jag är inte längre troende och det är ju liksom en fördel i det yrket.
För tillfället har jag daglig verksamhet för aspisar. Vi håller på med scanning och arkivering, vilket är helt OK, men jag är utbildad museolog och min dröm var från början att få bli guide eller barnpedagog på ett konstmuseum. Men det är nog uteslutet nu...

Nezzla skrev:Jag känner mig stel bland neurotyper, men ett specialintresse i tonåren var just socialt samspel. Läste psykologi, böcker om kroppsspråk, gick dramakurs. Därav att jag kan fungera ytligt socialt. Är lite som en robot som programmerar mig själv till vissa situationer

Finns där ett samband tror du?? Jag höll själv på med både drama och amatörteater på olika sätt under ... tja, med ett och annat uppehåll i sådär 15-20 år. Har aldrig tänkt på det, men visst har jag kännt att jag har lätt för att gå in i olika roller som ex yrkesroll etc.

Jag kunde aldrig med drama eller kanske snarare rollspelsövningar. Det gick ofta ut med att man skulle vara något man inte var eller hävda något man inte tyckte och då ljög man ju!

Bjäbbmonstret skrev:Jag kunde aldrig med drama eller kanske snarare rollspelsövningar. Det gick ofta ut med att man skulle vara något man inte var eller hävda något man inte tyckte och då ljög man ju!

Jag hade svårt för det här till en början när jag var 13 och vi hade drama i skolan, jag hade valt drama/bild eftersom bild var det enda jag var bra på, men draman kom med på köpet. Jag avskydde det till en början, men vi hade en väldigt väldigt bra lärarinna, lite extra roligt var det att hon var etablerad inom teatervärlden och hade jobbat med riktigt intressanta produktioner. Och när det gällde klädhistoria som råkade finnas i området så var det något jag var nyfiken på. Men hon talade om för oss att vi inte skulle låtsas eller låta våra egna jag ligga emellan, utan hemligheten låg i att BLI någon annan den stunden man gick in i sin roll. När jag slapp känna att jag låtsades eller ljög så gick det hur bra som helst. Det handlade om att sluta tänka, nollställa sig och sedan tro på det man gjorde, och att BLI något annat. En stund.