Inspirerad av Tors bok tänkte jag mig en diskussion om vad som kan göras för att öka kunskapen om AS och neurodiversitet i samhället. Jag tror alla kan bidra, på många olika sätt och nivåer.

1. Bara det att man existerar gör ju att det blir en friktion mot omgivningen som ofta rör om i grytan och utmanar saker som normalsamhället ser som självklarheter, t ex hur och vad man äter, när man sover, hur man jobbar, hur man kommunicerar, vad man föredrar för nöjen etc (ungefär som man utmanar det heteronormativa samhället att vidga sina referensramar genom att vara HBT även om man inte säger flasklock utan bara är). Många föräldrar kommer till insikt om NPF och ibland t o m om egna NPF-drag genom att de låter utreda sina oanpassningsbara barn.

2. Om man diskuterar sin AS med sin närmaste omgivning, t ex familj, vänner, arbetskamrater, vårdpersonal etc så lär man ju även dem något om AS, även om det är högst motvilligt hos en del. Alla som t ex blir behandlade som utvecklingsstörda av sina boendestödjare har ju då möjligheten att utbilda dem och lära dem att man inte har svårt att fatta bara för att man har svårt att organisera eller komma igång med vissa sysslor.

3. Självbiografier, bloggar och hemsidor. Där kan vanliga människor med NPF känna igen sig, och anhöriga får lite mer informell och lättsmält information som inte kräver vetenskaplig skolning.

4. Fackböcker och föredrag. Detta kan i bästa fall påverka större grupper, inkl vårdpersonal, myndigheter m fl.

5. Quiz/online-tester. Kan om de är bra gjorda ge snabb insikt om ifall man har drag av den aktuella diagnosen eller personlighetstypen.

6. Vetenskaplig forskning av riktiga vetenskapsmän. Gärna med NPF själva.

7. Intresseföreningar som sprider information, yttrar sig i media och bevakar gruppens intressen. Där tycker jag inte man ska underskatta eller nedvärdera det som bl a Attention och RFA (vad-de-nu-heter-nuförtiden) åstadkommit. Utan det arbetet hade många av oss säkert haft det sämre och okunnigheten varit större, även om det ibland också inneburit ökad muppifiering och onödigt gullande. Nästa steg blir att föra vår egen talan, genom t ex OA.

8. Forum och mejlinglistor. Genom dessa kan man stödja och informera både varandra, anhöriga, samt proffs om de skulle vara intresserade.

9. Konstalster o dyl som visar upp AS-begåvning för omvärlden. Tor nämnde några hemsidor i boken: http://www.aspergerkonst.se och http://www.aspergermusik.se

10. Borde även finnas någon sorts arbetsförmedling för aspergare med sajt där unika konsulttjänster annonseras ut, mostsvarande australiska http://www.auties.org/

11. Kamp mot myndighetsmissbruk. Här finns oerhört mycket mer att göra. Vore bra om vi kunde göra det på ett mer organiserat sätt. Finns uppenbarligen alltför många aspergare och föräldrar som råkar ut för okunniga myndighetspersoner med tvångsomhändertaganden och kränkande utredningar som följd.

Jag ser inte några av dessa punkter som ömsesidigt uteslutande, eller att det ena skulle vara mer värdefullt än det andra. Alla behövs för att nå olika målgrupper och ändamål och kompletterar väl snarare varandra. Vore det inte bra om vi kunde försöka samarbeta istället för att bjäbba inbördes?

(Postar detta på OA också, där diskussioner om vad just OA kan göra företrädesvis hålles.)

Moderator: Tråden flyttad från Off-topic.

Inger skrev:[...]Jag ser inte några av dessa punkter som ömsesidigt uteslutande, eller att det ena skulle vara mer värdefullt än det andra. Alla behövs för att nå olika målgrupper och ändamål och kompletterar väl snarare varandra. Vore det inte bra om vi kunde försöka samarbeta istället för att bjäbba inbördes?[...]

Amen! (Blir så trött på bjäbbandet att jag nästan tappar sugen att överhuvudtaget diskutera AS.)

Jag personligen har inte energi till att nätverka IRL, även om jag hoppas att jag ska återfå min ork så småningom. Vill verkligen framhålla att jag tycker att punkt 2 är oerhört viktig. Jag vet att jag fått ett antal personer att se helt annorlunda på NPF, genom att berätta att jag själv har det och vad det innebär. Så orkar man inte vara aktiv i en intresseorganisation, så kan man ändå göra en insats genom att vara öppen.

Ja, exakt. Många bäckar små. I det lilla kan man påverka/informera folk som aldrig skulle få för sig att läsa en bok, blogg, hemsida eller gå på ett föredrag om AS.