Det här hänger ihop med ämnet pinsamhet men förtjänar en egen tråd.

Under ett antal år har jag, som en gång var den borna scenpersonligheten, blivit så nervös att skakningar bara är en futtig gnutta av det, varje gång jag velat lämna ut mig på något sätt.

Men så inte längre.

Det har kunnat gälla jobb, kärlek eller just officiella eller inofficiella scenframträdanden. I nån mening har jag nämligen per automatik föreställt mig konsekvenserna av ett fiasko: En mer eller mindre pinsam situation (här närmar jag mig svaret på frågan vad pinsamhet är, som jag just ställde i annan tråd men skit i det just nu). För ett fiasko skulle ju nämligen innebära att omgivningen ger det uttryckliga eller underförstådda budskapet:

"Du stör, kan inte du hålla käften?"

Och kanske dessutom:

"Nästa gång du öppnar mun ö.h.t. tänker då vi låtsas att vi inte hör, eller kväsa dig på ett eller annat sätt."

Men av nån anledning har jag alltså plötsligt slutat att tänka på de möjliga konsekvenserna.

Och då blir det plötsligt mycket lättare att uttrycka sig så att folk vill lyssna och svara!


Är inte det alldeles sanslöst? Att när man inte tänker på konsekvenserna av en flopp, så blir det lättare att få en flipp? Hur fan har evolutionen "tänkt" där? Eftertanke borde väl vara något som evolutionen premierar? Eller?

...

Den här dysfunktionella nervositeten kan förstås vara ett fenomen uppkommet helt av miljöpåverkan också men det känns (ja fullkomligt borta är det inte men det går att hämma nu) väldigt biologiskt - ett medfött fenomen som triggas igång när man känner sig oönskad av sitt samhälle. Det verkar alltså vara ett fenomen som får impopulära personer att hålla sig på mattan.

I så fall måste man ju fråga sig om evolutionen "egentligen tänkt" att fenomenet endast skulle drabba personer som uppfört sig illa, eller om det verkligen är "tänkt" (alltså utvecklat därför att detta är positivt för arten) att drabba vilken slumpmässigt utsedd hackkyckling som helst.

I andra änden av fenomenet sitter ju mobbningstendenser.

En ofta kommenterad situation där fenomenet förekommer är raggning. Bakvänt nog lyckas sådan ju nämligen i regel bäst om man är så van att lyckas att man inte bryr sig så mycket om risken att misslyckas den aktuella gången. Alltså, va? Är det en positiv sak att den som raggar på en egentligen inte är speciellt intresserad av en?

Kan det verkligen vara mindre viktigt för arten att en genomsnittlig person är innerligt intresserad av tilltänkta vänner och partner, än att en genomsnittlig person är någon som redan blivit populär hos andra människor?

Mycket intressanta frågor. Som det tyvärr är för sent att svara på när man just var på väg till sängen. Men absolut något att fundera över.

Så tack! Och godnatt så länge.

folk har tendenser att vara rädda för sånt dom inte förstår, och ingen förstår en person med asperger :p

jonsch skrev:Den här dysfunktionella nervositeten kan förstås vara ett fenomen uppkommet helt av miljöpåverkan också men det känns (ja fullkomligt borta är det inte men det går att hämma nu) väldigt biologiskt - ett medfött fenomen som triggas igång när man känner sig oönskad av sitt samhälle. Det verkar alltså vara ett fenomen som får impopulära personer att hålla sig på mattan.

Folk med ADHD är högljudda och extroverta, folk med aspegers tystlåtna och introverta. Ändå sägs det ju att tillstånden är besläktade. Alltså (tycker jag) att det borde ha mer med miljö än med arv att göra.

Har du fungerande strategier för att minska nervositet får du gärna dela med dig av dem för du är absolut inte ensam om att ha den typen av problem.

jonsch skrev:I så fall måste man ju fråga sig om evolutionen "egentligen tänkt" att fenomenet endast skulle drabba personer som uppfört sig illa, eller om det verkligen är "tänkt" (alltså utvecklat därför att detta är positivt för arten) att drabba vilken slumpmässigt utsedd hackkyckling som helst.

Evolutionen tänker ju inte alls, utan gynnar eller missgynnar specifika personlighetsdrag. För länge sedan levde människor i små grupper med strikta sociala hierarkier. Det gör vi ju fortfarande, fast nuförtiden träffar vi många mer människor än förut. Människor slåss inte för att etablera rangordning utan vi snackar och skämtar o.dyl. Sådant som kan sammanfattas med att vara "coola." Så om vi ska göra något coolt, exempelvis sjunga inför alla våra kompisar blir vi jättenervösa. För att om vi lyckas med coolheten klättrar vi många steg på statustrappan, men det innebär också att lika många personer som vi kliver förbi sjunker i status.

De personerna kan bli avundsjuka och försöka förstöra för en. "Se på den!" "Tror han/hon är något!" "Sjunger falskt" "Du sjunger bögigt, hoho!" Och det är ju inte bra för då kan man hamna längst ner på stegen och bli mobbad. Gjorde man något liknande försök på stenåldern kanske man blev utstött ur stammen eller fick en sten i skallen av någon konkurrent. Det är rimligt att man är rädd för det. Å andra sidan om man lyckas och får cred för det; "Du borde ställa upp i Idol!" "Du sjunger jättebra" etc etc, är det underbart. De supercoola musikersnubbarna vill att man ska sjunga i deras band och så åker man på väldsturné, träffar massor med heta groupies som man gör på smällen...

Moderator mnordgren: Fixade citatet. Tänk på att ange vem det är du citerar.

Du har gjort en god iakttagelse Jonsch. Precis sådär är det!

Björne skrev:Folk med ADHD är högljudda och extroverta, folk med aspegers tystlåtna och introverta.

Alla med ADHD är inte högljudda och extroverta och alla med AS inte tystlåtna och introverta. Och hur folk med både och är ska vi inte ens gå in på...

Det jag mest vill poängtera är att folk med AS är mer olika sinsemellan än folk utan AS, och då är det himla synd med generaliseringar som den jag citerade. Det finns tillräckligt med fördomar om oss och om andra funktionshinder utan att vi bidrar till dem och så grovt, dessutom. Hur ska vi kunna förvänta oss att bli sedda som individer om vi själva säga såna saker?

Bra beskrivning av hur det är att tala inför grupp, för mig funkar det så att ett förberett inlägg går oftast åt helvete för då har man ju tid på sig att känna in sin oduglighet. Däremot brukar jag kunna bli väldigt pratig när jag blir engagerad i stunden och glömmer bort mig själv.
Jag skulle tro att ångesten är så gammal och grundmurad att det mer är frågan om att vi känner oss hotade, men vet inte av vad, skulle kanske lika gärna vara en mörk skog där vargarna kan attackera, eller vår förväntan på "attacker" från åhörarna.