SvD 2010-04-15 skrev:Efter andra världskriget slut ställdes krigsförbrytarna inför rätta – om de inte redan lyckats gå under jorden. Många lettiska krigsförbrytare fann en fristad i Sverige. Historikern Mats Delands gedigna forsknings­arbete visar hur de skyddades av de svenska lagarna.

Efter krigsslutet ställdes naziregimens ledare inför en internationell tribunal i Nürnberg under amerikansk ledning. Av de 23 anklagade dömdes tolv till döden och hängdes. De huvudansvariga Hitler, Goebbels, Himmler och Göring hade dessförinnan begått självmord.

De allierade genomförde också rättegångar mot naziförbrytare i sina respektive ockupationszoner. Stalin gick hårt fram. I den sovjetiska zonen dömdes cirka 600 tyskar till döden, och ett stort antal omkom i fängelserna, många av dem demokrater som begått brottet att kritisera den kommunistiska regimen. Stalin röjde också brutalt upp bland kollaboratörer i de sovjetiska delrepublikerna.

”Purgatorium” består av två delar. I den första delen skildrar Deland de brott som begicks i Lettland under kriget och visar att krigsförbrytare som kom till Sverige skyddades av de svenska lagarna. I del två beskriver han olika internationella försök att hantera krigsförbrytarfrågan och sätter dessa i relation till hur man har handskats med problemet i Sverige.

Det är ingen lätt lektyr. Man måste ha starka nerver för att inte förtvivla inför de fasor som skildras och dessutom god orienteringsförmåga för att inte gå vilse i den juridiska djungeln och drunkna i informationsflödet. Den idoge läsaren får dock lön för mödan.

De flesta blev kvar i Europa, och av dessa sökte sig många till Sverige. På grund av vår lagstiftning var vårt land en trygg hamn för internationella brottslingar som ville komma undan rättvisan.

Sverige, en fredlig oas mellan krigförande och ockuperade länder, var ett huvudmål för såväl offer som förövare på flykt. Våra lagar tillät oss att avvisa judar med argumentet att de ju inte förföljdes av politiska skäl och därför inte kunde klassas som politiska flyktingar – och följaktligen inte kunde göra anspråk på asyl. För förövare på flykt fanns det inga sådana restriktioner. Ett stort antal misstänkta krigsförbrytare kunde därför ta sig in i Sverige.

Här hade de alla chanser att komma undan oskadda. Det fanns starka högerradikala kretsar som gav dem stöd. De anlitades för olika uppdrag av den svenska underrättelsetjänsten och av säkerhetspolisen. I vissa fall fick de också aktiv hjälp från regeringens sida. Något intresse att ställa dem inför rätta fanns inte.

Deland går inte in på ”baltutlämningen” till Sovjet 1946, men den är ett bevis för det problem han behandlar: Vi gjorde ju inte ens ett försök att skilja krigsförbrytare från unga soldater, som tjänat i den tyska armén därför att de aldrig accepterat att Stalin hade annekterat deras land 1939 och inte ville kämpa på hans sida.

När det kalla kriget bröt ut 1947 stod det som skett under nazitiden inte längre i fokus, och intresset att förfölja krigsförbrytare avtog snabbt i alla europeiska stater.

SvD skrev:Efter krigsslutet ställdes naziregimens ledare inför en internationell tribunal i Nürnberg under amerikansk ledning. Av de 23 anklagade dömdes tolv till döden och hängdes. De huvudansvariga Hitler, Goebbels, Himmler och Göring hade dessförinnan begått självmord.

Nazistiska krigsförbrytare och massmördare har en fristad i Sverige.
Efraim Zuroff, chef för Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem, rasar mot statsminister Göran Persson och den svenska regeringen:
– Sverige är det enda land som av princip vägrar att utreda de här brotten. Det är skandalöst och djupt omoraliskt.
Redan 1986 sammanställde Efraim Zuroff en lista med 12 misstänkta krigsförbrytare i Sverige. Samtliga var balter som hade fått en fristad i Sverige.
Flera av personerna anklagades för mord eller tortyr av judar och andra civilpersoner.
Listan gick till statsminister Ingvar Carlsson som tillsatte en utredning.

”Det här är inte klokt”
Slutsatsen blev att brotten var preskriberade och att man inte skulle rota i det hela:
”Att i nuvarande läge verkställa en utredning i ämnet skulle från principiell synpunkt vara tveksamt och från saklig synpunkt knappast vara meningsfullt”.
Efraim Zuroff som sett hur land efter land över jordklotet har tagit itu med de nazistiska krigsförbrytarna har ingen förståelse för den svenska hållningen:
– Det är inte klokt. De vägrar till och med att utreda det här. De säger att de inte kan göra något, oavsett vem det gäller och vilka krigsförbrytelser det handlar om.
– Jag tycker det här är mycket omoraliskt.
Simon Wiesenthal-centret jobbar med att ta fram uppgifter om misstänkta nazistiska krigsförbrytare och bödlar. Numer får de respons till och med i Sydamerika, där många länder har låtit ökända nazistledare hålla sig gömda.
– Ja, i Argentina har det till exempel på mindre än tio år utlämnats tio krigsförbrytare för att ställas inför rätta.
Efraim Zuroff skickade den 4 januari ett officiellt brev till Persson och bad om ett möte.
– Men han har inte svarat.
Vad vill du prata om med Göran Persson?
– Jag vill fråga honom om han gör allt han kan för att de misstänkta krigsförbrytare som finns i Sverige ska ställas inför rätta.
När Aftonbladet i går sökte Göran Persson hade han ”inte tid” att svara på frågor om de misstänkta krigsförbrytarna som har levt i Sverige.

Alien skrev:Sverige - en trygg hamn för krigsförbrytare. Om inte Stalin krävde utlämning av dem, då lydde vi utan att öht kontrollera om de var förbrytare el ej. Det viktiga var att slippa besvär och konfikter.

Den 2 juni 1945 överlämnade Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige skulle återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren. Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för avsikt att bereda en fristad för tysk- och tyskenrollerad militär och militär personal. Detta trots att Sverige varit neutralt under kriget och inte bundet av de tyska kapitulationsvillkoren.
---
Folkrättsligt fanns det inget krav på utlämning. Enligt Haagkonventionerna behöver en neutral stat efter kriget inte lämna ut någon trupp till någon part.

Aftonbladet 12 JANUARI 2000 skrev:Simon Wiesenthal-centret har forskat en hel del sedan listan med krigsförbrytare skickades 1986 till den svenska regeringen.
Nu har de runt 40 namn på misstänkta i Sverige.

Bosse Schön/Aftonbladet 2009-06-18 skrev:Det är möjligt att några av dessa Förintelsens bödlar i dag lever här och är svenska medborgare. Sverige var ett perfekt gömställe för krigsförbrytare eftersom ingen brydde sig om deras blodiga historia. Några smugglades in av fyra svenska nazistiska livlinor som gömde dem på bondgårdar i Skåne och Gotland. Andra fick hjälp att ta sig till Argentina eller Venezuela. 1945 fanns 1 600 misstänkta krigsförbrytare internerade i sju svenska läger. Inte en enda misstänkt krigsförbrytare lämnades ut. En av de internerade var polischef Evald Mikson som anklagades för massmord på judar och kommunister i Estland. 1946 kom Stockholms rådhusrätt fram till att Mikson var krigsförbrytare. Men eftersom Mikson hotades av dödsstraff kunde han enligt svensk lag inte lämnas ut. I stället fick han permission för att söka inresevisum till Venezuela. Men det panamaflaggade fartyget Rosita som skulle föra honom till Venezuela fick maskinproblem utanför Island. Mikson blev kvar, träffade en isländska, fick tre barn och blev en respekterad medborgare som sponsrade fotbollslandslaget.
---
Varje år publicerar Efraim Zuroff en rapport där han betygsätter olika länders vilja att ställa nazikrigsförbrytarna inför domstol. Av de 27 granskade länderna hamnar Sverige alltid på sista plats.

plåtmonster skrev:Och då ser nästa generation krigsförbrytare att om man begår massmord så är det bara att fly till sverige så kommer man undan alla represalier. Brott lönar sig, typ.

Halveringstid skrev:Så länge de sköter sig ser jag inget problem med det, fängelse är väl ändå avsett som rehabilitering för att man ska kunna komma tillbaks till samhället som "anpassad" och inte som ett straff?

DN 2010-01-12 skrev:Det åligger varje stat att spåra upp, utreda och lagföra personer som gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och andra internationella brott. Det fastslår bland annat Genèvekonventionen och Romstadgan.

Det är därför man planerar att ställa den nu gripne 43-åringen inför rätta i Sverige i stället för att utlämna honom till Bosnien-Hercegovina. Romstadgan är ett internationellt fördrag som ska göra det lättare att döma bland annat högt uppsatta krigsförbrytare. Den ligger till grund för den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC).

DN 2010-01-13 skrev:Ingen vet hur många krigsförbrytare som nu bor i Sverige. Polisen har tidigare uppskattat att det kan röra sig om cirka tusen personer. Rikskriminalpolisen har sedan 2001 en krigsbrottskommission, och detta är första gången den griper en misstänkt.

Som en följd av att Sverige antog Romstadgan, en internationell konvention för att lagföra krigsförbrytare, inrättade polisen 2001 Folkrätts- och krigsbrottskommissionen. Till och med 2006 var det bara en polis som på heltid tjänstgjorde där, sedan förstärktes den. 2008 ombildades kommissionen och har nu tio medarbetare och en budget på nio miljoner kronor.

– Det handlar om brott begångna för länge sedan på andra håll i världen. Det finns sällan några fysiska bevis utan det mesta bygger på vittnesmål. Och det är ofta svårt att få människor att vittna, säger han.

Det har hänt att vittnen blivit hotade och det har hänt att offer inte orkat vittna för att det är så smärtsamt psykiskt. Många känner dessutom skam för det som hände, trots att de var offer och utan skuld.

Arbetet 13 augusti, 2010 skrev:En tysk sjöman skrev den 15 juli 1941 om vad han sett när ghettot i lettiska Kaunas rensades:
”Vid första anblicken verkar det som ett idrottsevenemang. Vi har råkat hamna på en plats där så eller så många krypskyttar skjuts varje dag … Soldater står runtomkring, jag gissar 600 till 800 man, som tillfredställer sin fasansfulla nyfikenhet.”

Ett stilla duggregn i avlövad skog, kön av dödsdömda som rör sig långsamt framåt, avlägsna skott, dämpade skrik, slag av gevärskolvar, likstanken som dränks i vodka och korv.

Offren fick kliva ner i massgraven och lägga sig med ansiktet mot de tidigare mördades kroppar. Därefter sköts de i nacken. Offren lades omväxlande med huvudet åt andra hållet som sardiner. På detta sätt kunde man mörda 30 000 personer på två dagar. Man använde bara några tiotal skyttar. Den stora styrkan utgjordes av frivilliga som drev folket ur ghettot som renar till slakt. Bödlarna som sköt. Alla frivilliga som hjälpte till. Vart tog de vägen?

Många kom till Sverige, kanske uppemot 1000 krigsförbrytare som alla deltagit i massmord. Av alla dessa är det bara en enda som dömts och utlämnats för brott mot mänskligheten. Resten levde nya liv i Sverige utan att några frågor ställdes.

Boken vimlar av fall. Lettiska polischefer, frivilliga medhjälpare som samlade in de dödsdömdas kläder, stridande soldater i Waffen-SS som deltagit i utrensningar. Många kom till Sverige, fick arbete, levde sina liv i skymundan som vanliga svenskar.

Enligt boken har Sverige tagit emot fler tunga krigsförbrytare än Argentina.

Det var inte så många krigsförbrytare som flydde till Argentina. De flesta bodde kvar i Tyskland, bytte märke på kavajslaget. Eichmanns närmaste medhjälpare Leopold von Mildenstein blev pressekretare för Coca Cola i Västtyskland.
---
Enligt Östen Undén skulle Sverige: ”undvika utlämningsmål som kunde vålla utrikespolitisk förlägenhet.”

Många krigsförbrytare klarade sig ofta eftersom icke svenska medborgare inte kunde dömas här för brott de gått i utlandet. Efter 15 år skyddades de av de rigorösa svenska preskriptionsreglerna.

Dessutom anställde Säpo och våra militära underättelsetjänster krigsförbrytare som medarbetare.

Världens historia skrev:Starka krafter inom kyrkan sympatiserade med fascismen, som de föredrog framför den gudlösa kommunismens konkurrerande ideologi.

Präster, under ledning av den österrikiske biskopen Alois Hudal, organiserade flyktvägar från Tyskland till avgångshamnarna, vanligtvis Genua i Italien.

Flyktvägarna, som kallades Rattenlinien – råttlinjerna, gick via ett antal kloster som härbärgerade nazisterna. Under tiden tillverkade kyrkan falska resehandlingar som nazisterna sedan använde för att få äkta handlingar från Röda Korset.

Hudal, som dog 1963, ångrade sig aldrig: "Jag kände att det efter 1945 var min plikt att genom mitt arbete hjälpa före detta nationalsocialister och fascister och särskilt de s.k. krigsförbrytarna", skrev han i sina memoarer som publicerades 1976.

Alien skrev:Alldeles för många kom undan.

Men Adolf Eichmann fick Mossad tag i och kidnappade till Israel där han avrättades efter rättegång.

Vatikanen hjälpte nazisterna att fly.

Världens historia skrev:Starka krafter inom kyrkan sympatiserade med fascismen, som de föredrog framför den gudlösa kommunismens konkurrerande ideologi.

Präster, under ledning av den österrikiske biskopen Alois Hudal, organiserade flyktvägar från Tyskland till avgångshamnarna, vanligtvis Genua i Italien.

Flyktvägarna, som kallades Rattenlinien – råttlinjerna, gick via ett antal kloster som härbärgerade nazisterna. Under tiden tillverkade kyrkan falska resehandlingar som nazisterna sedan använde för att få äkta handlingar från Röda Korset.

Hudal, som dog 1963, ångrade sig aldrig: "Jag kände att det efter 1945 var min plikt att genom mitt arbete hjälpa före detta nationalsocialister och fascister och särskilt de s.k. krigsförbrytarna", skrev han i sina memoarer som publicerades 1976.

https://varldenshistoria.se/krig/andra- ... sydamerika