earlydayminer skrev:Meier: Det där med att leva rätt och leva fel är högst individuellt.

Ja det är individuellt, men att få förståelse för det av min omgivning har hittills inte lyckats. Att stå rakryggad och värna sin integritet är ack så svårt när man är ensam.

earlydayminer skrev: Det finns skitstövlar dock, men det är inte en skara man bör uppmärksamma alltför mycket.

Menar du NT's? Inte alla NT's, eller?

Min erfarenhet är att man blir bränd om man avviker från "normen", och det har hörts av från alla håll.

Jag kanske har haft för många "skitstövlar" omkring mig alltför länge. Man blir färgad av detta och får tunnelseende, och tror att alla är så.

Jag generaliserar, (eller gör jag det?), en mänsklig brist som jag både propagerar emot och kämpar med att själv få kontroll över.


Är jag överanalyserande nu? Borde jag bara släppa och ignorera, skaffa mig självdistans?

Jag tror det, och jag går i terapi för detta. Se ovanstående som ett exempel på hur min tankeverksamhet spinner ur kontroll.

Se bara hur jag dissekerar ditt inlägg. Kanske vanligt förekommande på forumet?

NT's skulle nog inte bry sig överhuvudtaget om detta inlägg, det är vad jag tror iallafall.

Tack för din kommentar, precis sånt här som behövs. Resonemang som leder till självinsikt.
Typ.

Är mycket jag skäms över, men det jag skäms mest över är hur jag så desperat försökte vara och bli som alla andra bara för att få känna gemenskap och skämde ut mig själv.

Det beror på hur jag mår för tillfället. Är jag hyfsat balanserad kan jag analysera min situation och acceptera mig själv bättre, med mina fel och brister. Men ibland skäms jag över:

- Min impulsivitet med alla följder den har gett
- Min för stora hud (har gått ner massor i vikt)
- Mitt hastigt svängande humör

Men vad fan...

Man ska inte skämmas för att man är den man är!
Skulle jag skämmas för att jag inte kan kakla om badrum, skruva ihop motorer eller renovera hus kanske?

I helvete!
Även om man aktivt försökt få mig att skämmas över sånt, jag bor i bondska trakter ni vet, och där existerar inte ens humaniora på värdeskalan utan allt handlar om ved, traktorer, gödselbrunnar och sånt.
Jag tror rentav att jag utvecklat mitt litteraturintresse på rent trots och jävlaranamma - Jag vill inte bli som er, era trögtänkta inavlade kålrötter...!

Jag skäms nu för det som mest synligt signalerar att det är något skumt med mig. Mina händer. Jag drar, biter, river skinn. Det synns på mina tummar att jag är knäpp på något vis.
Skäms även för mina senast inlämnade skoluppgifter den ena fick jag bra betyg på men returnerad då den kräver komplettering pga extremt regelvidrigt och okunnigt refererande. Jag hade inte tid att lära mig hur jag skulle göra för jag var förkyld och knäckt av all yttre stimuli. Den andra uppgiften förstod jag inte vad jag skulle svara på och ordbajsade fram något ytterst krystat och förvirrat men satsade på att få till referenserna. Usch jag har mycket att skämmas för nu.

Ah en till grej min stavningskontrollfunkar inte så allt jag skriver och lämnar in blir dessutom felstavat.

Frågan är vad jag skall börja någonstans?

Jag skäms över att jag inte har förmågan att umgås med mer personer än högst två personer i samma rum, mer än det så blir jag alltid sittande tyst, utan att förmå mig att säga någonting.

Jag skäms för att jag har så dålig social kompetens att jag i dag inte har en enda polare...NT personer tycker ju bara att man är knäpp. Så jag har slutat att ens försöka skaffa vänner. Skiter i det.

Skäms över att jag p.g.a. min hjärnskada= lindrig utvecklingsstörning (som jag också har,och som har blivit värre med åren), är över 40 år och inte ens har körkort än, för svårt för mig att ta.

Skäms också för att jag av samma anledning, (hjärnskadan), har VÄLDIGT DÅLIGT närminne i dag. Får ofta fråga vad folk sa, fem minuter efter de har sagt det. Troligtvis ganska irriterande för folk.


Sen finns det än massa annat, men det orkar jag inte gå in på nu.

@Sinnesvirvel, du ska inte skämmas över något av det du listade, ingenting av det är något du kan rå för, du måste lära dig att acceptera att det är så det är och det är ingenting du kan ändra på.

KrigarSjäl skrev:Men vad fan...

Man ska inte skämmas för att man är den man är!
Skulle jag skämmas för att jag inte kan kakla om badrum, skruva ihop motorer eller renovera hus kanske?

I helvete!
Även om man aktivt försökt få mig att skämmas över sånt, jag bor i bondska trakter ni vet, och där existerar inte ens humaniora på värdeskalan utan allt handlar om ved, traktorer, gödselbrunnar och sånt.
Jag tror rentav att jag utvecklat mitt litteraturintresse på rent trots och jävlaranamma - Jag vill inte bli som er, era trögtänkta inavlade kålrötter...!

Får du skriva här nu igen?

-Det verkar som det.

KrigarSjäl skrev:Men vad fan...

Man ska inte skämmas för att man är den man är!
Skulle jag skämmas för att jag inte kan kakla om badrum, skruva ihop motorer eller renovera hus kanske?

Riktigt. Kunde inte sagt det bättre själv.

Skam är ett komplicerat kapitel och låter sig sällan styras av tankekraft utan oftare av känslor. För mig medför också skam ett slags förpliktelse att försöka förändra - dessvärre eller dessbättre.

Jag skäms inte över vem jag är men ibland över hur jag lever - över min del av jordens resurser, på många sätt långt under "genomsnittlig svensk levnadsstandard" men ändå så oerhört priviligierad eftersom jag och mina barn har tak över huvudet, en dörr att stänga om oss, värme, kläder och trygghet och ingen av oss har någonsin behövs gå till sängs hungrig annat än av fri vilja för att maten inte ha fallit i smaken... Vi har inte upplevt krig eller förföljelse annat än genom de flyktingar vi på olika sätt kommit i kontakt med och vi har alla nära släktingar i livet.

Mina barn har gått i skolan eller går där fortfarande, även mina döttrar, liksom jag själv fick göra. Jag har till och med förmånen att kunna läsa och få lov att läsa vadhelst jag vill och att få säga vad jag tycker och tänker om både de styrande och annat.

Vid sidan av det är det mesta rätt oväsentligt, tycker och tänker jag. Så om jag skäms så är det över att jag inte alltid orkar lyfta blicken så högt över marken jag står på att jag ser hur oerhört bra vi har det utan är missnöjd över något jämförelsevis trivialt.

Jag skäms över mitt trassliga känsloliv.

Läst igenom tråden.
Temana för skam återkommer.
Så befriande att läsa, vi går omkring har skamkänslor för i stort samma företeelser.

Hade ofattbart, obeskrivligt starka skuld- och skamkänslor kring min egen person, förr i tiden.
Men, som andra varit inne på här i tråden, när en kommer till en insikt om att en är den en är och en är sådan av någon eller flera anledningar, då kommer förlåtandet litet av sig själv.
Begångna misstag ska en ju helst enbart lära sig av och sedan lägga bakom sig.

Men vad skämdes jag för då?
För att jag var lillgammal
För att jag hade glasögon redan när jag 7 år
För min oförmåga att umgås med jämnåriga
För att jag inte klarade av att leva upp till "ärade moderns" förväntningar på mig
För att jag är intelligent (enligt tester etc)
För att jag inte kan läsa sociala signaler
För att jag inte förstår vilka signaler jag "sänder ut"
osv osv osv i en tröttsamt lång uppräkning

Och all denna skuld och skam bottnar enbart i alla verkliga och, av mig, inbillade förväntningar på mig, från min omgivning!

Numera tänker jag att, i den utsträckning jag inte lever upp till någon annans förväntan, så är ju det inte mitt problem. "Amazingly enough, I don't give a shit!"

Men så har jag ju ändå en del funderingar.. förväntningar på mig själv.
Kan ju bli rätt besviken på mig när jag lovat mig att göra något som jag vill eller behöver göra, för att sedan tappa bort det och istället ägna energin åt andra. Men det är ju enbart jag som lider av detta så.. bara att kämpa på!

lillmupp skrev:Numera tänker jag att, i den utsträckning jag inte lever upp till någon annans förväntan, så är ju det inte mitt problem. "Amazingly enough, I don't give a shit!"

Visst är det skönt att inse att man inte har något att skämmas för av det som faktiskt har med genetiskt arv att göra (det är en helt annan sak att skämmas för att man har klantat till sitt liv och inte gör något åt det när man faktiskt kan).

Varför skämmas öht?

Zirre,
skam är känsla som har en viktig social funktion.

När vi gör något fel, som kan skada individer eller samhälle, och får veta detta, är det viktigt, till någon grad som beroende på felaktighetens karaktär, att vi snabbt lär oss sluta med detta fel. (Rätt akademiskt språk ser jag nu )
För att vi ska förstå att "göra fel" ska förknippas med känslan "nu mår jag dåligt", fostras vi tidigt till skam.
Detta är i sig inte ett problem, som den samhällsbyggande funktion skammen har.

Problemet uppstår när någon använder skammen som verktyg för att manipulera andra till att göra, eller inte göra, sådant som ligger i dennes egen, egoistiska agenda.
Detta sker ständigt och överallt, manipulerandet alltså. Vi matas med mängder av information om hur vi ska se ut, äta, bete oss, offra oss i olika mening osv osv osv osv *men* då inte för att bygga ett samhälle för människor att *växa* i utan i ett samhälle som ska *kontrollera* oss.
Denna strävan till kontroll kan bero på t.ex. girighet efter pengar eller för att den som vill kontrollora är en rädd människa som söker en (falsk) trygghet eller något annat, men inte för att vi ska få vara fria och trygga människor.
(Eftersom skam är så lätt att fostra in i en person och är ett så oerhört kraftfullt verktyg för att manipulera oss så är båda dessa handlingar populära..)

Så, jo, vi ska skämmas ibland.
När vi gör andra illa.
När vi håller tyst när vi vet att något fel begås.
När vi klantar till det men inte ens försöker lära oss av misstagen.
Osv osv

Men inte för att vi råkar ha en medfödd brist eller ont om pengar eller råkar ha en viss sexuell läggning eller råkar ha mycket pengar osv osv

Jag skäms över att jag öht finns. Eller skäms, det handlar om hat. Eller inte ens hat, utan rent FÖRAKT. Det är så fruktansvärt jobbigt och nedbrytande och enligt min familj har jag ALLTID varit sådan. Jag trodde att jag tyckte om mig själv när jag var liten, men nu minns jag att min farmor berättat att jag redan som treåring kunde sitta och ångestgråta över att jag var jag.

Miche skrev:@Sinnesvirvel, du ska inte skämmas över något av det du listade, ingenting av det är något du kan rå för, du måste lära dig att acceptera att det är så det är och det är ingenting du kan ändra på.

Du har rätt Miche, det är bara att jag kämpar på med att acceptera det jag ändå inte kan ändra på. Det jag vet troligtvis aldrig kommer att ändras, så varför slösa mer tid med att deppa över det.

dricker för mycket
äter för mycket (tröstäter)
är tjock
inte orkar förändra mitt liv trots att det gör mig deprimerad
tycker de flesta människor jag träffar är puckade
inte orkar åtgärda saker hemma, för att jag vet att ingen vill vara här i alla fall
inte orkar söka jobb för att jag vet att jag inte kommer få det, inte kommer orka med det etc
att jag ser ut som ett skabbigt förvuxet barn
jag har dålig hållning när jag går
min röst är dov och entonig
att jag har en massa sorg

Krillo skrev:dricker för mycket
äter för mycket (tröstäter)
är tjock
inte orkar förändra mitt liv trots att det gör mig deprimerad
tycker de flesta tjejer jag träffar är puckade
inte orkar åtgärda saker hemma, för att jag vet att ingen vill vara här i alla fall
inte orkar söka jobb för att jag vet att jag inte kommer få det, inte kommer orka med det etc
att jag ser ut som ett skabbigt förvuxet barn
jag har dålig hållning när jag går
min röst är dov och entonig
att jag har en massa sorg

Vad jobbigt att du känner så....
Får du nån hjälp?

Jag kan iallafall vara din vän!

KalleKus skrev:Jag kan iallafall vara din vän!

Tack

Tekniker: Satte ägare på citatet.

Nu skäms jag för det där inlägget oxå

Krillo skrev:Nu skäms jag för det där inlägget oxå

Gör inte det, alla gör fel någon gång (inte minst jag, det var f.ö. jag som satte dit ägaren av citatet och det är väl inte så mycket att orda om).

Krillo skrev:Nu skäms jag för det där inlägget oxå

Men..
Jag tänker..
Att kanske är det inte skam du känner?
Kan det vara..
Att du känner piiiinsamt att det blev fel
Eller...
"Varför skulle ens någon vara intresserad av just min lilla själv-diss-tanke"-tanke
?

Så'n kan jag vara
Ibland

Sällan numera
Fast jag kan skriva rätt meningslösa inlägg..

piiiinsamt att det blev fel

Vad blev fel?