Så känner jag ibland.
Och om man ska få ut något av livet måste man pressa sig nära den tunna röda linjen, speciellt om man är aspergare.
Vad jag menar är att man måste så att säga försöka ännu mer om man är aspergare p.g.a. att man har mer problem i sin vardag.

Man går lätt i cirklar som aspergian och då gäller det att fokusera på det små glädjeämnen man har. Det är lätt att bli en hundkille....

Människors välvilja räcker inte alla gånger till. Du gör misstag, de gör misstag.
Sanningen är ofta ovanför ens eget huvud så att säga.

Hundkille, vad menas med det?

En kille som är så att säga doggad, jobbig kille med stor kuk.
Som springer runt som en hund i livet.

Jaså jag trodde du menade en såndär bedjande mjäkig person med stora hundögon?

Bjäbbmonstret skrev:Jaså jag trodde du menade en såndär bedjande mjäkig person med stora hundögon?

Och jag tolkade det som en "kille med hund". En hund man skaffat för att få det accepterande och den tillgivenhet man inte fått från människorna.

Så lätt det är att missförstå, även mellan aspergare!

Om det kan vara något liknande du menar...

Jag skulle lätt kunna drunkna i sorg och vanmäktig vrede över ett förspillt liv och nådelösa medmänniskor.
Eller ge upp även det minsta absolut livsnödvändiga av mänsklig gemenskap eftersom den känns så obarmhärtigt riskabel även med de hyggligaste.
Och frysa ihjäl av ensamhet.
Men jag har inte råd att tillåta mig det. I alla fall inte med den spärr som jag har inbyggd mot självmord.
Det är jobbigt.