I bland längtar jag tillbaka till barndomen när jag var omkring 6-9 år. Då mådde jag som bäst, hade 2 nära kompisar och det fanns inga tankar om att jag kände mig annorlunda. Skulle vilja vrida tillbaka tiden i bland för att få uppleva det glada och lyckliga barnet igen...
Har fått nog av ensamhetskänslan och att alltid känna mig utanför, att aldrig passa in.

Mm, barndomen..
När jag var ungefär 5-10 år.
Det var en lyckligare tid.

Barndomen, ja.

Må ha vært før jeg ble medlem her det da.

Inte barndomen när man gick i skolan och både lärare och föräldrar hade en massa krav på en. Kanske gymnasietiden när man fick frihet och fick plugga något man var intresserad av. Eller de första åren efter när man började jobba och leva på riktigt.

Innan jag började skolan...

Precis innan jag fick min diagnos och när gymnasietiden var över. Varade bara i ca 2 år dock.

Jag minns inget från när jag var bebis, men från ca 2 till 10 års ålder mådde jag väldigt bra. Vilket jag inte gjort sen dess. Så, definitivt barndomen.

Tiden på dagis innan skolan började så kring 4-7 års ålder.

Bästa tiden i mitt liv var oxå barndomen, helt klart...det fanns inga problem...

Känner igen precis. Barndomen, fast snarast ännu tidigare, 3-6 år, ja, det var faktiskt lekis som plötsligt blev otryggt och tråkigt och sedan kom ju skolan...

Men jag minns det också som att allt bara skulle bli bättre och bättre. Vet inte om det hänger ihop med rekordåren på 60-talet och 'den allmänna tidsandan'.

Bästa tiden i mitt vuxna liv var mellan 40 och 45. Jag lyckades återta så mycket av det jag förlorat, det var här jag konstaterade vid flera tillfällen att "det mesta är mer bra än dåligt" - säger väl något om åren 10-40...

Men efter det har jag å andra sidan lärt mig så mycket och fått så mycket mindre ångest, det har varit en turbulent tid men med mycket lycka också.

Över huvud taget, nästan alltid har det varit så att en stor lättnad kommit efter att jag just tänkt att nu finns det inget kvar, det är lika bra att dö.

Trots mobbing i skolan så vill jag nog säga barndomen. Förutom mobbingen var man rätt fri från problem då.

Har alltid varit ängslig och otrygg. Men tiden fram till 6 år innan förskolan började var ju klart bättre. Efter man blev satt i skola eskalerade psykproblemen och tog över helt.

Tycker aldrig det har funnits någon "bästa tiden" i mitt liv. Det har varierat från vecka till vecka, ibland från dag till dag.
Möjligen skulle jag säga när jag var tretton och gick i sjuan.

Min allra bästa tid var nog fram till och med mellanstadiet innan alla omkring mig plötsligt skulle börja låtsas vara vuxna och mitt utanförskap blev allt tydligare. Sedan hade jag en särskilt fin sommar för ungefär två år sedan. I övrigt kommer det och går. Det finns stunder då allt känns bra och det räcker att bara existera (ungefär som i barndomen) (oftast när jag är ute i skogen full av småliv - även om även de stunderna har börjat få inslag av längtan trots allt det fina omkring mig - eller när ett av mina projekt går särdeles bra), men lika ofta känner jag mig som en alldeles onödig människa, obehövd och främmande; jag tycks som aldrig passa in i sammanhangen och blir bara tyst och drar mig undan.

Jag tycker ändå inte att jag har så stora krav; bara jag får utlopp för mitt skaparbehov och helst också lagom mycket liv omkring mig (typ som att kunna sträcka ut en hand och livet finns där att beröra) och med de grundläggande behoven tillgodosedda, så kan jag leva ett ganska enkelt liv; jag har aldrig varit någon tillskyndare av stora gester. I samhället av idag tycks dock de allt större gesterna vara det som premieras.

Min bästa tid har jag förhoppningsvis framför mig.

Känner mig rätt harmonisk nu vid 35.
Har ordnat min tillvaro så jag trivs och funkar.
Vet vad jag behöver och inte behöver.
Och framför allt: vad jag mår bäst utan.

Annars har det väl varit bra och dåligt om vartannat.
Varje epok har ju sin misär och sin glädje.
Så den bästa tiden kan jag inte säga nåt bestämt om, när den skulle ha varit.

Men den värsta tiden?
14-16.
Tveklöst.
Skulle inte vilja gå igenom den tiden igen för allt smör i Småland.

Nu och har varit ända sedan Jesus kom in i mitt hjärta.

Han gjorde mig hel igen.

Jag har mycket stora problem med mitt självbiografiska minne, så egentligen vet jag inte.
Men rent logiskt, utifrån den info jag har att tillgå, skulle jag nog ändå säga barndomen, mellan 0-10 år.

När jag var 23 år och skaffade min första hund, hade fått ordning på mitt första hem, mitt första äktenskap hade inte gått åt skogen än, och jag hade skaffat en bil jag längtat efter länge (veteran, 30-talare).

Sedan har det bara gått utför, och nu är det sämre än sämst.

När jag var 7-9 år och gick i lågstadiet.

MNär jag var 30-35 hade jag det bra då med. Hade ett jobb jag trevdes med, tjänade hyggligt och det finns bra saker i min omgivning.

Jag mådde som bäst 2009-2011 när jag bodde utomlands, och sen var det en väldigt bra (men kort) period för två år sedan när jag lärde känna en fin tjej. Utöver dom här två perioderna så har allt varit rätt dåligt och tråkigt tycker jag.

Bästa tiden var från barndomen, fram till 8 år.
Lika bra var från när ungarna föddes -90 och framåt. Jag älskade tiden med småbarn Och trivs väldigt bra med livet nu också, trots att de flyttat hemifrån.

Absolut sämst var tiden från 9 till 14 år, dvs från andra klass till åttonde.

Övrig tid var väl ... ok. Upp och ner. Acceptabla plågor och depressioner som åtminstone ledde framåt och fick mig att lära känna mig själv.

1983-84. Jag var 24-25. Träffade den tjej som visade sig vara mitt livs stora kärlek. Upplevde några himmelska dagar med henne under några månader innan det tog slut.

Tågluffade med en kompis, och i Venedig träffade vi 2 engelska tjejer och en engelsk kille och umgicks med dem på heltid som vänner några dagar. Knallade runt i stan, åt bröd och vin på broarna, gick vilse, tältade ihop, badade, liftade med en sopbåt e.d (på mitt initiativ, vi hade inte råd med gondol). Lyckades köpa ingredienser till spaghetti bolognese utan att kunna språket, och tillagade på Trangia på stranden. Allt var så bra, vi kom så bra överens, livet var så lätt! Bästa dagarna på tågluffningen.

När vi kom hem blev jag ihop med mitt livs kärlek igen ett par månader till. Jag förstår inte varför, hon spelade egentligen i en division över min. Vet inte vad hon såg i mig. Trots sorgen efteråt lämnade hon ett outplånligt minne.

Barndomen var bäst. 3-7 års ålder. Då man fick leka. Innan skolhelvetet började.
Sen var det bara att kämpa på och försöka komma ut i yrkeslivet.
Och sen var det olika arbetsplatser. Råslit. Trötthet. Hålla masken och jobba på.
Men - hör och häpna - efter 60 kom en bästa tid till!
Jag gick i pension!!!
Nu lever jag lika lugnt som när jag var 3-7.
Natur, djur, trädgård, måla, skriva - leka som vuxen!
Pensionen droppar punktligt in varje månad. Jycken och jag har det bra. Jag tror faktiskt att vi är lite lyckliga!