Jag undrar lite om hur vanligt/ovanligt det är att en person med asperger som råkar ut för något hemskt och fruktansvärt inte alls reagerar speciellt mycket? Om det finns något som tyder på att personer med asperger hanterar detta bättre än personer utan asperger i många fall?

Jag har varit med om två saker som omgivningen undrar hur jag klarat av, speciellt en av dessa upprör i stort sett alla då det kommer på tal och det blir miljoner frågor. Hur jag gått vidare etc. Hur det gick till? Efterföljder etc.

Sanningen är att jag inte upplevde det som något speciellt hemskt alls och jag har aldrig haft problem i form av tankar o funderingar som hållit mig vaken om nätterna. Jag kände att samtalen i krishanteringen som var obligatoriska eftersom det var arbetsrelaterat var helt onödiga och jag satt bara och tyckte klockan gick sakta och babblet aldrig tog slut på kärringen.....

Jag har betydligt svårare att hantera vardagssaker och relationer.

jag reagerar inte speciellt mycket på 'tragiska' och i andras ögon hemska händelser

Jag reagerar väldigt starkt när något hemskt händer mig.

Definiera om frågeställningen lite, det kan vara så att det ännu inte inträffat något som är hemskt i din värld men som mycket väl kan vara hemskt i någon annans.

Vad skulle du tycka var hemskt om det hände dig?

Jag reagerar starkt på sådant som är hemskt i min värld, dvs det mesta som stör min världsordning (t ex att någon dör, det lämnar ett hål i min tillvaro som inte går att fylla). Men att mina släktingar dör lär ju antagligen inte vara en hemsk sak i din värld direkt så då kan jag förstå om du inte reagerar, medan jag å min sida reagerar starkt.

Hoppas det där blev begripligt...

jag får väl hoppa in här. Modern avled 3 veckor sedan och jag verkar reagera fel enligt alla. jag är såklart inte glad, eller något sånt över att så skett.

Men alla frågar "men du är väl LEDSEN?" vet aldrig vad jag ska säga utan blir mest mummel, "jo det är jag väl" eller "det är kaos i huvudet just nu".
T.o.m. i skrift verkar jag inte ledsen nog. Ska tillägga att jag aldrig varit bra på att namnge känslor eller definera dom. Det är som att jag helt enkelt inte har orden. Men är man inte ledsen/sörjer enligt deras mall så vänder alla ryggen till. Nog f-n behöver man stöd, men dom verkar nästan rädda om man inte står och bölar och är rödögd och klagar på att livet är slut och man inte äter sover...

Jag förlorade en annan släkting 2 år tidigare och reagerade knappt. Denna gång har det kommit tårar, av chocken eller för att de andra grät av synen av den döda.

Kanske fastnar vi med AS lättare i dom olika sorg-stegen.

Jag är mest domnad, tänker "det är fel" och kommer på mig med att tänka på "nästa gång jag ser/pratar med xx...." för att sen komma på "ja just det ja...blir ingen nästa gång". begravning nästa vecka. har fått starka förhållningsorder om hur jag ska bete mig då fokus ligger på mig (trodde det var på den avlidna)...så nervös med.

Jag tänker väldigt mycket på det och oroar mig att jag ska hallucinera p g a det. Hm, påverkas jag mycket av det? Ja.

aspiemelly skrev:Ska tillägga att jag aldrig varit bra på att namnge känslor eller definera dom. Det är som att jag helt enkelt inte har orden.

Stor igenkänning på den punkten.

En släkting till mig sade något klokt när vi gick ut från rummet där morfar dog någon timme eller två tidigare, "var o en sörjer på sitt sätt, var o en på sitt sätt".
Jag försökte vara stark o inte gråta, glad var jag inte men gav nog inte mycket ifrån mig.

Nefarious skrev:Jag reagerar väldigt starkt när något hemskt händer mig.

+1

Det behöver inte ens drabba mig "personligen", tex när en släkting jag knappt kände dog, så grät jag hysteriskt nån timme, mer än de andra i familjen. Trots att jag som sagt knappt kände honom.
Däremot reagerar jag inte på andras tragedier, har dålig sympatiförmåga.

Jag tror att i t.ex dödsfall, reagerar jag inte direkt. Inte under normala omständigheter, d.v.s. Då personen avlidit utav naturliga orsaker, och jag personligen inte kunde ändra utfallet, verkar jag till synes inte berör.

Jag har svårare att hantera andras känslor i vissa lägen, framförallt när flera olika reaktioner är acceptabla, så man inte har en slags riktlinje att gå efter.

Jag blir däremot ganska engagerad ifall det påverkar mig, och jag kunde ändrat utfallet på något sätt.

Nu har jag inte varit med om någon direkt tragedi, men när min mor dog kände jag mig inte ledsen, och har inte känt någon saknad efter henne heller. Hon var gammal och sjuk, och det var väntat och naturligt. Till saken hör nog också att jag har en tro på att hon finns någonstans, att hon bara gått en bit i förväg.

Jag har också gått igenom en skilsmässa utan sorg, den var bara en befrielse och en början på ett nytt liv. Jag har fått höra att skilsmässor brukar vara en stor sorg och kris, men för mig var det bara något som var nödvändigt att göra.

Däremot kan jag sitta och gråta över dödsannonser, eller tragedier som beskrivs i media, det är som om reaktionen ökar med distansen till händelsen .

Mellanvärld skrev:

aspiemelly skrev:Ska tillägga att jag aldrig varit bra på att namnge känslor eller definera dom. Det är som att jag helt enkelt inte har orden.

Stor igenkänning på den punkten.

Jag håller med.

Solitaria skrev:Nu har jag inte varit med om någon direkt tragedi, men när min mor dog kände jag mig inte ledsen, och har inte känt någon saknad efter henne heller. Hon var gammal och sjuk, och det var väntat och naturligt. Till saken hör nog också att jag har en tro på att hon finns någonstans, att hon bara gått en bit i förväg.

Stor igenkänning. (utom att i mitt fall var det min far).

Solitaria skrev:Däremot kan jag sitta och gråta över dödsannonser, eller tragedier som beskrivs i media, det är som om reaktionen ökar med distansen till händelsen .

Jag kanske inte direkt brukar gråta (det gör jag ytterst sällan) men stannar upp och reflekterar gör jag. Ett exempel är massakern i Arizona nu senast.

Jag gråter till vissa filmer, exempelvis Kramer mot Kramer.

Mellanvärld skrev:

aspiemelly skrev:Ska tillägga att jag aldrig varit bra på att namnge känslor eller definera dom. Det är som att jag helt enkelt inte har orden.

Stor igenkänning på den punkten.

Jag är nog ganska bra att tala om vilka känslor jag känner, de gånger jag vill göra det. Men min utredningspsykolog frågade mig hur det känns att känna känslor, t.ex. ilska. Då satt jag som ett frågetecken och fattade ingenting. Finns det verkligen ord för sånt? tänkte jag. Det enda jag kunde svara på var hur ledsamhet kändes och det endast för att jag minns att en annan hade talat om för mig hur den personen tyckte att det kändes, vilket jag tyckte stämde.

Jag reagerar väldigt olika när någon dör t.ex när min farmor dog var jag förstörd ända tills begravningen varit, fast jag var psykiskt bräcklig vid det tillfället. Men när min mamma dog för nästan 1,5 år sedan så reagerade jag knappt alls iofs så var hon sjuk länge (cancer) även om hon inte fick diagnos förens 1,5 vecka innan hon dog.
Mamma var bara 66 år men sjuk länge, farmor var 91 men hon dog hastigt utan att vara sjuk.

När det gäller andra människor's tragedier bryr jag inte mig det minsta, jag är inte intresserad av att behöva sörja för nånting jag inte bryr mig om. Och detta gäller både med större katastrofer som kommer i jämna mellanrum som nån orkan dit, jordbävning dit, men också i dagliga livet som om en klass/jobbkamrat/kamrat berättar att någon han känner gått bort/skadad eller på något sätt råkat illa ut så bryr jag mig inte ett dugg. De hade otur liksom, bara hoppas att det inte händer mig. Undviker oftast folk som jag vet har en benägenhet att tala om dessa saker eller tjata om vad som hände med den och den människan, då jag vare sig har förmåga eller vill prata med dem om det.

När det gäller mig själv och min närmaste familj är jag dock väldigt svag, eftersom på grund av förlust av min mor i tonåren, och tror inte jag skulle kunna hantera att förlora min lillebror eller far. Skulle nog inte alls bli lika påverkad av vänner eller om nån jag knappt känner inom min familj skulle gå bort.

Har eller inga problem att dra skämt om katastrofer i världen

drakryttare skrev:Mamma var bara 66 år men sjuk länge, farmor var 91 men hon dog hastigt utan att vara sjuk.

Kan de ha att göra med att du mentalt hade förberett dig på att din svårt sjuka mor snart skulle lämna dig och att du därför klarade av den psykiska pressen förhållandevis bra? Detta till skillnad mot när din friska farmor hastigt lämnade dig utan att du förberett dig på det hemska beskedet som kom som en chock?

drakryttare skrev:Mamma var bara 66 år men sjuk länge, farmor var 91 men hon dog hastigt utan att vara sjuk.

När en person är svårt sjuk så påbörjas sorgearbetet innan personen dör, så när personen väl dör så blir det på något sätt en lättnad att lidandet är över och att h*n äntligen fick dö!

Vill att folk blir friska!

nano skrev:Vill att folk blir friska!

Det är ju det allra bästa alternativet, men förr eller senare så dör folk ändå!

Säg inte det du, rätt som det är tror jag faktiskt folk lever för evigt.

nano skrev:Säg inte det du, rätt som det är tror jag faktiskt folk lever för evigt.

Jag vill då inte leva för evigt...

Aldrig i livet!

Skulle vara awesome att leva för evigt! Mohaha

Leva för evigt med hälsan i behåll.
Skulle tro att man då upptäcker att minnet sträcker sig en bit tillbaka i tiden, kanske 280 år.
Även när man är 800 000 000 år gammal.