...borde man då inte behärska svenska språket först?

Jo, det tycker jag absolut.

Jag tycker man först och främst ska uppmuntra den kreativa skaparkraften. En dikt är inte som att skriva en uppsats. Det går direkt från hjärtat ner på papperet.

I mina ögon är budskapet viktigaste.

Ibland kan misshandel av det svenska språket resultera i att budskap i texter inte når fram.

Jag ser poesi som att måla med ord. Vem säger till en konstnär att denna inte kan måla?

Jag anser att poesi i första hand handlar om lek med språket och i andra hand om att få fram en känsla eller en upplevelse och i tredje hand om att framföra en åsikt eller en livssyn.

För att kunna göra det på ett vettigt vis måste man först behärska språket ganska väl; hur ska man annars kunna tänja på reglerna?

Man kan inte tänja på något man inte vet hur det fungerar, man kan inte leka med något man inte förstår och man kan inte få fram vare sig känsla eller åsikt om man inte förstår hur det man skriver ska, eller kommer att, tolkas.

En färgblind kan måla och kallas konstnär så varför skulle då inte en dyslektiker kunna skriva poesi?

Konst/skönhet osv ligger i betraktarens ögon. Det jag tycker är konst kanske någon annan tycker är skit.Det är det som är lite av charmen. Inte just skiten då men..Fast vissa har ju en benägenhet att gilla skit med.

Bara för att man är dyslektiker betyder det inte att man inte kan behärska språket på det sätt som jag anser att man behöver för att kunna skriva poesi på ett, för mig, givande vis.

Jag anser mig kunna skriva poetiska texter och jag är diagnostiserad dyslektiker.


En röd/grön-färgblind person kan inte på egen hand måla en vettig tavla med hjälp av enbart färgerna röd och grön. Den personen kan däremot använda andra färger för att gå runt sina problem.

På precis samma sätt blir en person, som inte kan hantera språket, väldigt handikappad i sitt skrivande.

Fenren skrev:
På precis samma sätt blir en person, som inte kan hantera språket, väldigt handikappad i sitt skrivande.

Ett handikapp blir ett handikapp om man inte jobbar med det. Genom att jobba med sina svagheter, exempelvis skriva så lär man sig att bemästra sina svagheter.

Men då är frågan : Vem ska bedöma en persons förmåga att behärska språket? Om jag anser att jag kan behärska språket så vem har då rätt att säga till mig att # nä det kan du inte ".

Ingen har rätt att säga det. Lika lite som att jag har rätt till att säga till en konstnär att dennes talang inte är någon talang.

Och som Thurizas sa så det någon tycker är rena guldgruvan tycker någon annan är rena soptippen. Och båda har rätt anser jag för dom har rätt till sin åsikt.

Så vem gör bedömningen om vem som jag behärska språket korrekt?

Thurizas skrev:

Fenren skrev:
På precis samma sätt blir en person, som inte kan hantera språket, väldigt handikappad i sitt skrivande.

Ett handikapp blir ett handikapp om man inte jobbar med det. Genom att jobba med sina svagheter, exempelvis skriva så lär man sig att bemästra sina svagheter.

Ja. På det sättet jobbar man bort sina svagheter. Då är ens tidigare svagheter inte längre svagheter.

"I vore icke dånig om i icke fick
Ho fick icke men..."


Okay bra svenska borde man nog kunna.

En dyslektiker kan lämna texten till korrektur eller köra det genom ordbehandlare innan den trycks, så dyslexi är ett dåligt argument som försvar för taskigt skriven poesi.

Det sägs att dyslektiker ofta blir väldigt bra författare då de inte fastnar i språket, bokstäverna, på samma sätt som vi språkfascister ofta gör utan går direkt till berättelsen.
Det finns f.ö flera stora författare med dyslexi.

Det som stör mig är språklig slapphet och ignorans om det förekommer samtidigt som en person försöker vara pretentiös.
I övrigt vill jag tillägga att poesi är väldigt svårt, de allra flesta skriver urusel banal poesi om det gamla vanliga; hjärta & smärta, saknar dig, kan inte leva utan dig, blånande nejder, solnedgångar, dagg och så vidare.

För att operera måste du gå en lång läkarutbildning. På samma sätt måste en författare ha klarat av ABC och grundläggande svenska skrivregler innan denne kan skriva poesi.
Varför hyttla om den saken?

Skönheten ligger i betraktarens öga, säger ni. Ok, hur många felstavade poesiböcker har ni sett?

kullan skrev:Men då är frågan : Vem ska bedöma en persons förmåga att behärska språket?

Så vem gör bedömningen om vem som jag behärska språket korrekt?

1. Den som behärskar svenska språket i skrift.
2. Det är det korrekturläsare och förläggare gör dagligen. Lycka till med att få in en dikt full av felstavningar i en tryckt antologi.

Ingen tycker det är vackert när svenska språket blir misshandlat. På samma sätt som ingen gillar en rostig bil eller ett mögligt fuskbygge till hus. För oss språkmänniskor är en dålig text just som att kliva in i ett mögligt gammalt ruckel.

Så man kan inte skriva poesi utan att vilja ge ut den i bokform. Jag använder poesi som terapi.

Jag bryr mig mer om vad jag vill få ut av texten än hur många stavfel det är. Det låter på dig som att har man inga ambitioner att ge ut dikterna i bokform ska man ge fan i att skriva dom också. Lägga av och lek polis. Om du sköter ditt så sköter jag mitt. Du kan väl gå till ett forum där folk inte har några problem med stavningen.

Det här är en diskussion i ett diskussionsforum. Jag är språkintresserad, om du ursäktar.

KrigarSjäl skrev:Ok, hur många felstavade poesiböcker har ni sett?

jag har sett en. men till skillnad från vad man normalt anser med språkfel och felstavningar, så var samtliga fel i de dikterna medvetna och väl genomtänkta. de var menade som en lek med orden.

Jag tror inte att ett förlag hade gått med på att ge ut den, om den inte kom från en författare som visat att denne kan hantera språket.



det största problem jag har med min dyslexi är att jag ganska ofta behöver byta ut ett par ord eller formulera om en mening för att jag inte kommer på hur det ska stavas. om man stavar tillräckligt mycket fel hjälper tyvärr inte F7 till. (F7 är snabbknappen för rättstavning i de flesta windowsprogram)

kullan skrev:Så man kan inte skriva poesi utan att vilja ge ut den i bokform. Jag använder poesi som terapi.

Jag bryr mig mer om vad jag vill få ut av texten än hur många stavfel det är. Det låter på dig som att har man inga ambitioner att ge ut dikterna i bokform ska man ge fan i att skriva dom också. Lägga av och lek polis. Om du sköter ditt så sköter jag mitt. Du kan väl gå till ett forum där folk inte har några problem med stavningen.

+ 1

Läser hellre felstavad poesi som skrivits med känsla och passion än rättstavad jävla tonårspoesi "Jag är bara en tjej/som är så kär i dej/tjohej".

Men jag kanske inte har förstått dig rätt, Krigarn. Menar du att du inte gillar felstavad poesi, eller menar du att du inte gillar klyschig poesi och hjärta och smärta? Om det är det senare du menar, då håller jag med. Men sådan poesi brukar väl inte ges ut? Jag tänker genast på sådant man brukade se i Starlet och Frida när man var i tonåren, typ "Kärleksdikt till Joe i New Kids on the Block" eller "Till min pojkvän". Bläääärgh!
Fast jag klarar inte av überprettodikter heller.
"Åh, jag skalar en apelsin på motorvägen och sticker nålar genom väggar av salt
Jag fryser ned en kanariefågel i polarisen och dina nervbanor blir grå hus i betongförortens hoprullade trasmattsväv blaablaaablaa...."

Det är klart man behöver behärska språket men än viktigare är väl att på något sätt komma förbi banala floskler eller leka med floskler på nya sätt om man nu vill skriva kvalitetspoesi. I den processen ingår även att kunna ta till sig kritik, något jag villigt erkänner att jag har jäkligt svårt för, men som jag ändå är villig att träna på därför att jag tror att mitt skrivande kan förbättras om jag åtminstone försöker förstå VAD det är jag får kritik för.

Skrivandet som terapi fyller en ytterst viktig funktion för ganska många människor och det är bara bra om det är en metod som fungerar. Problem uppstår gärna om man publicerar sitt terapiskrivande och andra börjar kritisera. Risken finns att man i sina texter fullkomligen vadar i utslitna metaforer i det man skrivit och det är det många som snabbt uppfattar. Tyvärr är man sällan särskilt originell när man sitter i sin förtvivlan och skriver av sig.

På skrivarsajter kan man ofta se en uppdelning av folk i olika klickar. En klick brukar vara just terapiskrivarna som ivrigt dunkar varandra i ryggen med uppmuntrande tillrop, de sitter liksom i samma båt och jublar över igenkänningen. I bästa fall fungerar de som en stödgrupp, de känner sig inte fullt lika ensamma i sitt elände och med sina uppmuntrande tillrop hjälper de varandra att komma vidare. I sämsta fall utbryter något slags tävling om "vem mår sämst" som knappast gynnar någon av deltagarna.

Sedan finns det (minst) en klick som ofta dryper av förakt inför dessa terapiskrivare, ofta ger de uttryck för detta förakt i egna texter som rackar ned på denna form av skrivande eller så skriver de elaka kommentarer under terapiskrivarnas texter där de uttrycker sig på ett sarkastiskt von oben-sätt som ofta helt missar vilken funktion terapiskrivandet har för den som utövar det.
Konstigt nog verkar många av dessa som är fulla av förakt ha genomgått något slags kris där de själva varit just terapiskrivare och trott sig varit unika och geniala. I den bitterhet de känner över att det visade sig att de var bara en i mängden som skrev på liknande sätt ger de sig nu på och häcklar de som dyker upp som även de skriver så, i en hackordningens sanna anda.

Att skriva tillräckligt unikt, men ändå med ord måla igenkännliga bilder är en svår konst. Trots allt bygger mycket poesi på just igenkänningen eller försök till nya sätt att uttrycka samma gamla skåpmat som hjärta, smärta, besvikelser, fantasier och vardagsbetraktelser.
Resultatet kan bli likt en oändlig sur uppstötning. Eller så kan det bli något som skakar om och bänder blicken i nya riktningar fast man känner sig motsträvig. Eller så får det solar plexus att sväva runt orden, runt jorden och ut över kanten av köksbordet där det utslagna mjölkglasets droppar droppar mot en lycklig tå.

Wuwei

Men varför skriva poesi, eller läsa skiten?
Det är ju inte direkt ett effektivt sätt att garantera korrekt överföring av information.

nallen skrev:Men varför skriva poesi, eller läsa skiten?
Det är ju inte direkt ett effektivt sätt att garantera korrekt överföring av information.

Prova, vetja. Det är riktigt trevligt.
Man behöver inte alltid vara effektiv!

Jag föredrar nog haverirapporten från dammbrottet i Hästberga.