Jag kommer gå ifrån min vanliga besatthet av abstraktion och generellitet för att istället skriva om det konkreta och specifika. Jag kommer börja med att beskriva min pappa. (Det här blir för övrigt en rätt lång introduktion). Min pappa har en hel del drag av AS. Han är smart, rolig, hängiven och skicklig. Han har rätt svårt att få kontakt med folk men är trots allt ganska utåtriktad, förmodligen p.g.a. ett behov av närhet.

Problemet är att han inte kan acceptera hur jag fungerar. Han är överhuvudtaget svår att diskutera med eftersom han har en förmåga att ignorera logiska argument. Han kan inte förstå mitt behov av enskildhet eller tystnad. Det senare leder till att jag alltid är uppe till 12 för att kunna stänga av TV:n innan jag går och lägger mig, trots att jag antagligen är en A-människa. Han menar helt enkelt att jag måste vänja mig vid oljud och störningsmoment och är övertygad om att jag kan vänja mig, något jag försökt utan framgång. Jag får känslan av att han tycker att allt med mig är fel. Exempelvis är jag rationell på ett sätt han inte kan greppa, jag studerar matematik som han inte kan förstå och ofta inte ens tror det finns något sanningsvärde i. Ingenting i mitt liv har han en relation till, förutom matlagning förstås så han tycker att jag ska bli kock istället. Det värsta är att han numera är hemma hela tiden eftersom han nyligen blev arbetslös. Det gör min tillvaro mycket svårare eftersom han ständigt vill ha uppmärksamhet och stör min koncentration. Det är heller ingen större hjälp att han blir arg för att han tror, utan några belägg för det, att jag inte gör något på dagarna vilket leder till att jag då och då blir utskälld för att vara lat. Även för en sån som mig blir det svårt att lära sig matte på forskningsnivå med sådana förutsättningar. Jag tycker det är hög tid för mig att flytta men jag har ingen inkomst och ingenstans att ta vägen. Jag hoppas att jag inte låter allt för gnällig.

Jag är egentligen inte så intresserad av råd utan snarare perspektiv.

Som förklaring på min nyligen ändrade signatur: Ensamhet är nödvändigt


Moderator: Förtydligade rubriken.

Min uppfattning hittills av föräldrar är den att de likheter som de ser mellan sig och sitt barn är oxå det som stör föräldern, dvs de dåliga (så som de uppfattar) sidorna är de som stör föräldern. Medans det barnet som är mer olikt föräldern uppskattas för sina personlighetsdrag. Det du skrev ovan är motsatsen till min erfarenhet. Och det förvånar mig att din pappa har ngnting emot logik och rationalitet. Har du förstått honom rätt?

Kan tänkas att din pappa har rätt i att man kan vänja sig vid ljud och störningar men det har ett pris. Det dränerar dig på energi som man säkert hellre lägger på annat.

Krake skrev:Han är överhuvudtaget svår att diskutera med eftersom han har en förmåga att ignorera logiska argument.

Jag känner igen det. Alla kanske är sådana, att när de blir upprörda fungerar inga argument öht.

Föräldrar tendererar att försöka få en att bli precis som dem, el bättre. Och en del använder tjat och skäll i sina övertalningsförsök. Trots att det oftast får motsatt verkan. Men det är väl känslorna som tar över logiken igen.

Jag tycker faktiskt inte föräldrar ska några synpunkter på vad barnen ska bli, såvida inte barnet självt vill diskutera det. Är man myndig är man vuxen och tar sina egna beslut, och man vet bäst själv vad man är mest intresserad av.

Men om föräldrar är oroliga för en (t ex att man inte ska hitta något lämpligt yrke och inget jobb att försörja sig på), så blir de extra besvärliga. Oron visar sig i tjat och kritik om att man inte anstränger sig tillräckligt. Så var det för mig när jag var ung och sökte jobb. Alla ville ha erfarenhet och hur skulle man få det om man inte fick något jobb. Idag kan jag tänka att de kanske tyckte jag saknade mer än arbetslivserfarenhet. Den tiden visste jag inte om min AS (el att AS fanns öht), så jag tog det lugnare, visst skulle jag väl få jobb förr el senare, så bra som jag var.

Men om du studerar på högskola, kan du inte få studielån och studentbostad? En AS-förälder som inte vet om sina AS-sidor kan nog vara rätt besvärlig i sin självklara egocentritet och envishet.

Vet inte om jag får ta nåt lån eftersom jag är dålig på att klara kurserna. Jag kan massor som det inte står nåt om i några papper tyvärr. Jobbigt med betyg tycker jag. Hindrar oftast kunskapen och dessutom hindrar det mig från att bli klar med mina studier...

Jag har faktiskt jobb som vikarie och undervisar på högstadiet (jobbigt) och gymnasiet i matematik och ibland fysik. Min mamma tycker iof inte att det duger och att jag måste jobba på ICA istället. Hoppas jag slipper...

Det jag verkligen skulle behöva är ju en lugn plats där jag kan koncentrera mig. Jag är faktiskt ganska produktiv när jag får möjlighet och då skulle jag kunna utveckla mig i en helt andra riktningar, exempelvis åt speldesigner och författar hållet. Det utrymmet är svårt att hitta så som det är nu och det är väl också den egentliga anledningen till att jag skulle vilja flytta. Ni som har erfarenhet av eget boende har kanske koll på vilket utrymme man har då. Det är inte en fråga men är förstås tänkt som en.

Hur mycket spelrum (och mod) har du att helt enkelt ställa ett absolut krav på dina föräldrar att respektera dig och dina behov - utan förklaringar eller argument om de inte godtar dem du har gett?

I regel knivigt mot just föräldrar och folk man är beroende av, men inte desto mindre är det ju ens självklara rätt.

Hur mycket spelrum har du att hålla dig fri inombords även om de inte skulle respektera en sådan här sak heller?

mondo beyondo skrev:Kan tänkas att din pappa har rätt i att man kan vänja sig vid ljud och störningar men det har ett pris. Det dränerar dig på energi som man säkert hellre lägger på annat.

Priset för en aspergare att tvinga sig till sådant kan mycket väl bli en överkänslighet man inte hade tidigare eller att man blir utbränd för resten av livet. Man kan nog inte heller utgå från att hela priset visar sig direkt - det kanske kommer oanade indrivningar uppåt medelåldern när reservkrafter man tidigare levde på börjar nötas av.

Frågan är nog vilka effekter man kan åstadkomma. Det är nog en process snarare än att allt ska ändra sig direkt. Det är nog svårt att ställa ett absolut krav på det sättet. Då kommer vi till frågan hur modig är jag? Det tänker jag dock inte svara på, det får du klura ut själv.

Det var inte för att klura ut hurdan du är jag skrev det, utan för att eventuellt hjälpa dig klura.

Zombie skrev:Det var inte för att klura ut hurdan du är jag skrev det, utan för att eventuellt hjälpa dig klura.

Du har blivit lite kaxigare på senare tid, va?

Hej!

Att vikariera som lärare är definitivt ett jobb. Ett bra jobb dessutom, som du inte ska byta mot att jobba på ICA. Inget ont om ICA, men följ ditt hjärtas röst och låt ingen påverka dig.

Tyvärr har jag låtit alltför många människor påverka mig, och därför har det hela slutat med att jag har förtidspension. Men det är en annan historia.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman: Jag tycker du skrev det väldigt bra och fint! *Tummen upp*

Jag kommer nog aldrig att förstå föräldrar som underkänner sina barns gåvor. Det kommer ett barn till ett par med alldeles speciell personlighet och speciella gåvor. Även autism kan vara en gåva, eftersom det kan innefatta överbegåvning och sådant som kan berika mänskligheten.

Förälderns uppgift är att upptäcka vilka gåvor barnet har fått med sig, för att stärka, uppmuntra och hjälpa barnet att utveckla dess starka sidor. De svaga kan man gott ignorera. Jag tror på uppmuntrans psykologi. Alla vet vi väl vad vi är dåliga på?

Jag blir ledsen av att läsa att du inte blir bejakad, bekräftad och uppmuntrad i att gå vidare med matematik och sådant du är bra på. Jag minns en mamma som anklagade sitt lindrigt utvecklingsstörda barn för att vara lat, men problemen låg i hans handikapp. Det var ingen moralisk fråga.

Jag har fått förebråelser från vissa som anser att jag inte lärt min son att ha ordning på sitt rum. Han har ingen förmåga till strukturering och helhetsseende. Själv är jag född med ordningssinne. Olika hjärnor, that's all.

Önskar att du kunde få hyra ett rum någonstans och få vara ifred med att utvckla dig själv på det sätt du vill och kan. Föräldrar ska inte styra sina barn dit DE vill. De ska bara upptäcka dem, göra vad de kan för att medverka till förverkligande av den unges drömmar och framför allt inte moralisera.

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000201BC.gif" border="0" title="Click to get more."></a>
Debbido

Håller med om vad Debbido säger.

Men jag tror att många föräldrar ser sig som guider och "inkastare" i samhället, de ska uppfostra och tvinga barnen att passa in i världen som den är. Blir inte barnet välanpassat, som "alla andra" (helst bättre på ett accepterat sätt), så känner de sig misslyckade som uppfostrare. Och är rädda för omgivningens kritik, att de är "dåliga föräldrar".

Alien skrev:Håller med om vad Debbido säger.

Men jag tror att många föräldrar ser sig som guider och "inkastare" i samhället, de ska uppfostra och tvinga barnen att passa in i världen som den är. Blir inte barnet välanpassat, som "alla andra" (helst bättre på ett accepterat sätt), så känner de sig misslyckade som uppfostrare. Och är rädda för omgivningens kritik, att de är "dåliga föräldrar".

Jag har kastat in min son i arbetslivet (sedan samhället kastat ut honom), men jag försökte inte anpassa honom, utan anpassa livet efter honom.

Jag fick vårdnaden och alla bidrag först när han var 12 år och då satsade jag varje krona på att upptäcka vad han var bra på. Stackarn! När jag kastade in honom på judolektion (utan att veta om hans autism) - då gick det inte bra. Nåväl, nästa: tennis. Gick hyfsat. Fotboll och lagspel kände jag instinktivt var FEL. Sedan kastade jag upp honom på en häst. Han satt kvar - i flera år! De gillade varandra: hästarna och sonen! Han fick höra på ett ridläger att han hade TALANG! (Han kunde varken läsa eller skriva) Han flög över höga hinder utan att ramla av.Hmmm...En gåva var upptäckt:

Balanssinne! Wow! Vad kan man ha den gåvan till? Massor!
<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020097.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Ridning, Mc, slalom etc. Jag var vild av förtjusning! Så när han ville ha MC visste jag att han skulle bli en helsäker förare och att han skulle klara kortet eftersom Drömmen skulle höja dopaminet och förmågan att klara teorin.
Ok! Det funkande. Han klarade det!

Denna bravad övertygade AMI om att sonen inte var helt obildbar, så han fick sin AMS-utbildning. Då vi länge ägnat oss åt att karlägga hans starka sidor så visste han vad han ville arbeta med och valde ett yrke som han verkligen trivdes med och var urbra på.

Allergin blev dock ett problem, men då han nu fått anställning i Sveriges renaste billackeringsverkstad så tror vi att det ska hålla! Han slog ut alla medkonkurrenter med sina fina meriter och sitt självförtroende. Han hann aldrig säga ordet lönebidrag. Så han är nu anställt utan lönebidrag och är med i det reguljära arbetslivet utan ordet handikappad stämplad i pannan.

(Min mamma gjorde tvärtom med mig. Hon kvävde mig. Jag fick bli vad som helst, bara inte musiker eller konstnär, vilket var det enda jag ville ägna mig åt. Så jag blev svårt sjuk.)

WOW Debbido! Jag blir så glad för din sons skull...och för dig!
Du är en helt makalös människa, det vet du va!

(Min mamma gjorde också tvärtom. Jag fick bli vad som helst, bara det låg inom de grenarna som HON gillade.)

Alien skrev:Håller med om vad Debbido säger.

Men jag tror att många föräldrar ser sig som guider och "inkastare" i samhället, de ska uppfostra och tvinga barnen att passa in i världen som den är. Blir inte barnet välanpassat, som "alla andra" (helst bättre på ett accepterat sätt), så känner de sig misslyckade som uppfostrare. Och är rädda för omgivningens kritik, att de är "dåliga föräldrar".

Det sjuka är ju bara att när föräldern gör så så blir det alltid motsatt resultat. Ett barn som lär sig att det inte är accepterat kommer aldrig att passa in i något samhälle. Det är dömt att misslyckas.

Debbido skrev:Förälderns uppgift är att upptäcka vilka gåvor barnet har fått med sig, för att stärka, uppmuntra och hjälpa barnet att utveckla dess starka sidor. De svaga kan man gott ignorera. Jag tror på uppmuntrans psykologi. Alla vet vi väl vad vi är dåliga på?

Jag håller med dig om föräldrarnas uppgift, men samtidigt tror jag att man inte ska ignorera de svaga, däremot tror jag att man ska lära sig att identifiera de svaga sidorna.

Det är långt ifrån alla människor som vet vad de är dåliga på, och ändå försöker de göra saker som de inte klarar av med katastrofala resultat, och detta händer gång på gång utan att de förstår att de inte kan klara av det.

Debbido skrev:(Min mamma gjorde tvärtom med mig. Hon kvävde mig. Jag fick bli vad som helst, bara inte musiker eller konstnär, vilket var det enda jag ville ägna mig åt. Så jag blev svårt sjuk.)

Truly skrev:(Min mamma gjorde också tvärtom. Jag fick bli vad som helst, bara det låg inom de grenarna som HON gillade.)

"Du får bli vad som helst, bara du lyckas."
(Ska tolkas som: lyckas socialt, ekonomiskt, karriärmässigt, personlighetsmässigt och yrkesmässigt enligt hennes tolkning av dagens standardiserade målbild.)
Det sa min mamma. Nuförtiden haglar spottflosklerna och de nedlåtande kommentarerna över mig. Hon är besviken förälder och jag får skit för det. Att "extra uppmuntran" kan slå så fel trodde hon nog inte.

Debbido skrev:

Alien skrev:Håller med om vad Debbido säger.

Men jag tror att många föräldrar ser sig som guider och "inkastare" i samhället, de ska uppfostra och tvinga barnen att passa in i världen som den är. Blir inte barnet välanpassat, som "alla andra" (helst bättre på ett accepterat sätt), så känner de sig misslyckade som uppfostrare. Och är rädda för omgivningens kritik, att de är "dåliga föräldrar".

Jag har kastat in min son i arbetslivet (sedan samhället kastat ut honom), men jag försökte inte anpassa honom, utan anpassa livet efter honom.

Jag fick vårdnaden och alla bidrag först när han var 12 år och då satsade jag varje krona på att upptäcka vad han var bra på. Stackarn! När jag kastade in honom på judolektion (utan att veta om hans autism) - då gick det inte bra. Nåväl, nästa: tennis. Gick hyfsat. Fotboll och lagspel kände jag instinktivt var FEL. Sedan kastade jag upp honom på en häst. Han satt kvar - i flera år! De gillade varandra: hästarna och sonen! Han fick höra på ett ridläger att han hade TALANG! (Han kunde varken läsa eller skriva) Han flög över höga hinder utan att ramla av.Hmmm...En gåva var upptäckt:

Balanssinne! Wow! Vad kan man ha den gåvan till? Massor!
<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020097.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Ridning, Mc, slalom etc. Jag var vild av förtjusning! Så när han ville ha MC visste jag att han skulle bli en helsäker förare och att han skulle klara kortet eftersom Drömmen skulle höja dopaminet och förmågan att klara teorin.
Ok! Det funkande. Han klarade det!

Denna bravad övertygade AMI om att sonen inte var helt obildbar, så han fick sin AMS-utbildning. Då vi länge ägnat oss åt att karlägga hans starka sidor så visste han vad han ville arbeta med och valde ett yrke som han verkligen trivdes med och var urbra på.

Allergin blev dock ett problem, men då han nu fått anställning i Sveriges renaste billackeringsverkstad så tror vi att det ska hålla! Han slog ut alla medkonkurrenter med sina fina meriter och sitt självförtroende. Han hann aldrig säga ordet lönebidrag. Så han är nu anställt utan lönebidrag och är med i det reguljära arbetslivet utan ordet handikappad stämplad i pannan.

(Min mamma gjorde tvärtom med mig. Hon kvävde mig. Jag fick bli vad som helst, bara inte musiker eller konstnär, vilket var det enda jag ville ägna mig åt. Så jag blev svårt sjuk.)

Jag blev rörd när jag läste ditt inlägg i går men har inte blivit av att skriva förrän i dag. Min mamma gjorde samma sak mot mig då jag var barn och ung när det gällde min förmåga att sjunga rytmiskt dvs rappa. Det finns andra saker som jag har gjort och som jag gör fortfarande som min mamma inte har accepterat men jag kan inte skriva ned allt här i en öppen forum mot internet. Skulle helst göra i ett slutet forum i stället. Det var först som vuxen som min förmåga blev accepterad av andra utanför släkten.

Jag har ingen tanke på att ha det som yrke utan det räcker att jag gör det som fritidsintresse eftersom jag har haft negativa erfarenheter av arbetslivet som oftast var trist och tråkigt som det var på Samhall under 1980- och 1990-talen.

mvh Noli