Jag lärde mig simma då jag gick i 2:an eller 3:an (kommer inte ihåg exakt).

Jag gick i simskola som låg inbakad i skolundervisningen. De som kunde simma lekte mest och tog simmärken. De som inte kunde simma lärde sig det.

Jag kommer inte ihåg om jag tyckte det var lätt eller svårt. Jag gjorde som jag blev tillsagd och idag kan jag simma, så jag antar att jag måste ha klarat av simproven.

när jag va 10 kunde jag krålla när jag va tolv lärde jag mig bröst sim

Både alternativ 3 och 4 stämmer in på mig. Jag gick i simskola på somrarna. Skulle tippa att jag var cirka 7 år då men jag lärde mig simma först när jag gått ett tag i skolan. Lärde mig aldrig mer än bröstsim för jag tyckte det var otäckt att ligga och flyta på rygg och provade nog aldrig ens att simma på rygg. Dock flyter jag glatt på luftmadrass i havet som vuxen om det inte blåser för mycket. Vågar trots att jag kom för långt ut en gång och en luftmadrass blåste iväg för mig en annan gång.

Dyka kan jag inte heller. Mina dykningar dög inte för att få märke. Hatade alltid sim- och idrottslektionerna. Nu i vuxen ålder tränar jag gympa och tycker det är kul när jag kan välja och har hyfsad kontroll.

Vi gjorde något simprov i skolan och jag fick ett järnmärke med texten "Sveriges ungdom - dess framtid". Jag tror att man skulle kunna simma 100 meter eller något sådant.
När jag var barn simmade jag ganska långsamt, men i dag är jag rätt snabb. Min gymnasiekompis O och jag motionssimmade på Centralbadet en gång (det var någon obligatorisk motion som man skulle genomföra för att få bra betyg i idrott och vi gillade båda att simma). Tyvärr hamnade vi efter en bedrövligt långsam gubbe. "Festina, ave!" (Skynda på, farfar!) mumlade jag på latin och min kompis gapskrattade. Det luktade unket på ett ställe i badhuset och då viskade vi att det var "farfar" som hade släppt sig. Vi var unga och glada och hade roligt. Det är ett av mina bästa badminnen.

Simmningen ja....det är en sån där grej som man vet att det kan bli problem. Åtmindstone om man fattat sen fem - sex års ålder att det är något problem man har som de flesta andra inte verkar ha.
Hade dock tur med kontakt med vatten. På sommrarna badade vi ofta på ett långgrund ställe när jag var liten så där kunde man testa i frid och ro. Hade en riktigt stor badring, innerslangen till ett traktordäck, den gick att lita på. Där fanns dessutom inga barn jag kände vilket var bra för då slapp jag bli störd.
Fick gå i simskola på samma ort och jag var skiträdd, ca fem år. Jag lärde mig mycket långsammare än de andra och hade lite panik med jämna mellanrum men det funkade trots allt. De vuxna hade tålamod och de andra barnen träffade jag som sagt inte utanför simskolan så jag slapp problem med mobbing för min långsamhet.
Simmningen var alltså hyfsat avklarad när skolan börjande. Vi hade bad på gymnastiklektionerna ibland i en närliggande simhall och DET var jag skraj för - jag gillade inte att doppa huvudet och det var svårt att hålla koll på alla snabba små dykare runt omkring som bara av leksugenhet ville dra en i benen.
Så jag sa att jag hade ett öronfel som gjorde att jag inte tålde vatten i öronen, spräckt trumhinna osv.
Det funkade ganska bra. Jag fick vara ifred.
När jag kom upp i 10 - 12 årsåldern gjorde familjen en del resor till platser med bad och jag gjorde det till en grej att ta en simtur varje dag och skriva upp hur många simtag jag tog. Två simtag skulle vara ca. en meter hade jag hört någonstans.
Under de där åren ökande jag från 50 simtag till över 1200 tag.
I vuxen ålder är simning den enda idrott jag kan tänka mig att utöva. Jag älskar det montona, meditativa med längdsimmning. Det är lite jobbigt på badhus innan man kommer i vattnet men om man går dit på udda tider när det inte är mycket folk så går det fint.
Men jag varken dyker, hoppar från trampolin eller doppar huvudet. det känns helt ok att slippa det.

Var senare än mina klasskompisar. De lärde sig fort när vi började första klass. Var i slutet av första klass jag lärde mig simma.

Vi tillbringade somrarna i sommarstuga med egen strand. Så det ingick i livsstilen att mest vara i vattnet. Var 5 eller mindre när jag med hjälp av flytredskap lärde mig simma.

Jag var fisk. Och min pappa som lärde mig var också fisk!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002023E.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Simborgarmärket på 200 meter tog jag med hjälp av öronmaneterna. Hundratals! Jag flöt på dem!

Var rädd att simma på djupt vatten, rädd för hajar, valar eller storsjöodjur!

Tänk, så småningom simmade det faktiskt in en val i fjorden som dog i närheten av vår strand. Så helt obefogad var väl inte rädslan?