Som så många andra har jag rejäla svårigheter med att börja med saker och att avsluta det jag trots allt påbörjat. Jag är också beroende av scheman och mobillarm. Men nu har det gått för långt, katastrofen är på väg (eller så har den börjat) och jag kan inte skaka mig ur det här. Hur gör man när man passerat en gräns? När antalet saker som akut måste tas tag i är helt överväldigande och man till slut är helt avtrubbad?

Idag har jag gjort några "pauser" för att gå in här, maila en läkare och duscha. Annars har större delen av dagen gått åt till att ligga, sitta eller stå helt stilla under jag vet inte hur långa stunder. Hur många väckningslarm jag än ställer finns det inget sätt att veta när jag kommer vakna på morgonen. Stannar jag, sittande, stående eller liggande, blir jag fast i samma position. En lång stund satt jag naken i mitt nedsläckta vardagsrum, lyssnade på en låt jag älskar (fast den här gången var det mest gömma mig i ljuden snarare än att lyssna på musiken) som är lång som fan och mest består av metalliska pulserande ljud varvade med skrik, viskningar och mummel. Jag gungade i takt till den och stängde av mig själv, på något sätt. Tidigare har jag fått medicin mot psykos pga detta (och därför att jag inte riktigt förstår vad som menas när man frågar mig om jag hör röster), men jag är helt klar i skallen. Tänker till och med. Det är bara ett irriterande sätt för mig att försöka försvinna när det blir för mycket ångest för att jag ska orka ha ångest över det.

Jag har tenta på lördag. Ligger efter. Har vuxenvecka fram till torsdag och borde passa på medan jag kan ägna hela dagarna åt studierna. Men det går inte. Det borde vara så enkelt: plugga, skriva tentan, sätta igång och beta av nästa storprojekt och ta en stund varje dag då jag tränar och betar av grejer på den ordinarie att-göra-listan. Men. Ja.

Ni som fått rutin på era scheman och organiserade liv: har ni några tips? Jag förstår inte detta. Passion, längtan och talang för ämnet hjälper inte. Det känns som att jag blivit rent fysiskt oförmögen att gå ut och handla, äta och sätta mig med den förbannade grammatiken.

Tyvärr så har jag inga råd och tips att ge...mer än att du inte är ensam - jag har det likadant...

I över ett år har jag haft boendestöd...är nu inne på mitt tredje "team"...vi har skrivit scheman, som jag inte följt och de inte på något sätt uppmuntrat att jag följer, jag har fått för-skrivna scheman, som jag slängt, kränkt...de har hängt en whiteboard i min hall, som jag använde sporadiskt i två veckor, för att sedan glömma den...

Här är kaos. Jag mår dåligt av det - men dagarna går åt åt att fundera på var jag ska börja, i vilken ordning osv...sen är det kväll och jag somnar utmattad på soffan...

Teamet har gett upp, verkar det som...och väntar på att arbetsterapeuten på habiliteringen ska komma och hjälpa dem att förstå mig?!...

Så tyvärr - men tack för att du skrev tråden - det har jag nämligen på min attgöra-lista, så nu kan jag stryka det

Har inget annat råd att än skynda på processen med vården, så du får veta om det är igångssättningssvårigheter (vanligt vid AS och ADHD) eller depression eller nåt annat. Och givetvis kan få så pass adekvat hjälp som det går sen. Lycka till förstås!

Panika: tack själv för svaret! Lite igenkänningsskratt gjorde gott, även om det inte fick mig att leta upp mina ryska grammatikstenciler. :P

Jag känner igen mig så väl i det du skriver, om att få och göra scheman på alla möjliga sätt men ändå inte klara att följa dem. Inte minst känner jag igen mig i det om att inte veta var man ska börja och i vilken ordning! Vad man än börjar med sker det ju på bekostnad av det andra - jag får inte ro att plugga när det är brödsmulor överallt, men städar jag tar det ju tid som jag hade behövt till att plugga! Det är som att sitta i en kraglös skjorta och försöka ta sig i kragen.

Alfapetsmamma: tack, jag ska försöka få till en utredning. Har mailpratat med min sons läkare och ska träffa honom på måndag, efter det får vi se om det är utredningsläge och var och hur jag i så fall kan få komma till folk med ordentlig vuxenneuropsykkompetens (största problemet, enligt honom).

Är bara så rädd att förstöra allt igen. Det känns som att jag är inne på min sista chans nu. Klarar jag tentan kommer det gå bra, då fixar jag säkert resten så småningom. Kuggar jag den däremot, ja, då är det inte så kul. De är inte så flexibla på ryskan.

Det hela påminner mig om min första studierunda. Min första kemitenta, rättare sagt. Att inse att mitt stora specialintresse sedan 10 år inte bara inte var min stora begåvning, utan att jag dessutom inte kunde använda mina nörderier i ett större sammanhang, var ett hårt slag. Den första timmen satt jag bara där, paralyserad. Sedan öppnade jag min modellåda, byggde en jättemolekyl, satt kvar två timmar till, satte molekylen på huvudet, lämnade in tentapapperen med några streck på och gick.

Då kunde jag i alla fall skylla på bristande motivation, fel ämne, osäkerhet på framtida yrkesval och så vidare. Nu finns inget sådant och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag körde detta i botten.

Det måste du. Man kan inte alltid rå för hur man känner sig.

Just det faktum att du upplever att det är allvar nu. Att du inte får misslyckas kanske kan vara starkt bidragande till att det låser sig för dig?

Får du diagnos så har du andra möjligheter med studierna sen, det kan ju vara skönt att tänka på. Sånt som att få tenta i en tom sal, få längre tid på dig, få hjälp med anteckningar osv.

Det är säkert en bidragande faktor. Det plus att det är som det är med just den här kursen. Klarar man inte den här tentan kan man inte registrera sig på den andra kursen, som redan startat. Jag vet inte hur det är med omtentor, och läraren är väldigt arg av sig. Man kan inte ställa frågor till henne, i synnerhet inte om man som jag inte varit där hela tiden och kanske inte hört något hon berättat om. Hon har garanterat ingen förståelse för att man har småbarn, och det är tveksamt om hon haft förståelse ens om jag haft en diagnos att komma med. Informationen är minst sagt bristfällig på hemsidan och jag vet inte vilken av mina kursare jag skulle kunna få info från... Skriver ett schema nu och hoppas att imorgon blir en sådan dag då jag faktiskt vaknar.

alfapetsmamma skrev:Får du diagnos så har du andra möjligheter med studierna sen, det kan ju vara skönt att tänka på. Sånt som att få tenta i en tom sal, få längre tid på dig, få hjälp med anteckningar osv.

Ja, det är helt klart en god anledning till att faktiskt försöka få till en utredning. Iofs är jag väl nästan klar med utbildningen när det blir klart om det stämmer att det tar tre år att få utredning i GBG, och som sagt lär inte min nuvarande lärare bry sig. På engelskan är det nog annorlunda, men där är problemen mindre. Men det är en skön tanke, det har du rätt i. Hoppas.

Du kan ju försöka anpassa i den mån det går redan nu, och tala med den som sköter sånt på högskolan/universitetet. De kanske inte är helt fixerade vid diagnos utan kan titta på de faktiska svårigheter man har?

Och tre år ska det inte behöva ta, du får ta en fajt med Vårdgarantikansliet, eller vad det nu heter hos dig.

http://www.spsm.se/

http://www.utbildning.gu.se/student/funktionshinder

http://vard.vgregion.se/Regler-och-ratt ... rdgaranti/

These are the results from the Alfapetsmamma jury. Eller, det var vad jag hade att bidra med nu.

Ooh, den länksamlingen tackar vi för!
Hm, vårdgaranti minsann? 90 dagar var ju något helt annat än de tre år jag läst om på andra ställen. Det ska jag också komma ihåg, hoppas bara att jag kommer till någon som kan fatta ett beslut så det gäller. :P

Jag ska fundera på hur det här med mina problem påverkar på ett sätt som de skulle kunna göra något åt. Man kanske kan slippa eventuella grupparbeten och få jobba själv istället? Det skulle göra susen om sådana uppgifter skulle dyka upp. ANteckningshjälp vore också något (jag missar ibland eller stänger av hörseln om det viskas eller pratas runt omkring).

Är det till nån hjälp att jag håller tummarna för att du skall lyckas hålla dig i fas med ryskkursen?

Om inte så vill jag gärna hitta bättre ord. Det vore kul om de kunde både vara rimliga och handla om nytta och glädje av keminörderier, tornadopluggande och astronomi - men nu gäller det ryskan. Jag håller tummarna.

/ J

Naww, tack, du. :)

Jag har nu ägnat en timme åt verbböjningar och det verkar gå riktigt bra. Sedan blir det lite kasus, en hel del glosor och kanske ett träningspass... Ett litet framsteg trots många saker som ska fixas (får bli imorgon, men en timme jobb ikväll får det bli också för att bli av med lite ångest).

Det är så dumt. Jag älskar ryska, men just nu längtar jag bara till nästa termin med engelska. Exempeltentan verkar jag ha slarvat bort, som allt annat som är bra att ha... :/

Hirnsäge skrev:
Det är så dumt. Jag älskar ryska, men just nu längtar jag bara till nästa termin med engelska. Exempeltentan verkar jag ha slarvat bort, som allt annat som är bra att ha... :/

Kanske opassande att säga men det enda jag får i huvudet när jag läser det här är The future belongs to procrastinators.

Synd att forumiten Alexandra är borta, hon var också ryssofil.

Haha! Idag när jag satt på Humanisten efter att inte ha hittat rätt klassrum började jag prata med några killar som läser engelska (gav dem lite tips inför fonetiktentan) efter att den ena kommenterat min underarmstatuering. Då sa jag just så efter att en av dem muttrat "hmm. I'm procastrinating". :)

Nu har jag pluggat en hel del igår och idag, så nu unnar jag mig att förena nytta med nöje! (Jag älskar den berömda ryska självbevarelsedriften).