Detta är främst riktat till er som inte har jobb och som har aktivitetsersättning eller sjukersättning.

Vad jobbar du med?

Jag tycker det är en jättejobbig fråga, jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara.
"Jag jobbar inte just nu" "Jaha så du är arbetslös?" "Ehm, uhm, njae"

Tycker det kan vara lite obekvämt att förklara hela situationen med AS, mitt psykiska mående och sjukersättning för någon man nyss träffat, för en granne eller liknande.



När folk frågar vad ni jobbar med, vad svarar ni då?

För mig fungerar "Jag är sjukpensionär" alldeles utmärkt, men jag är inte känslig för eventuella följdfrågar (som inte nödvändigtvis kommer).

Du kan svara ärligt att du inte vill besvara frågan, eller att du inte jobbar, men inte vill gå djupare in på anledningarna.

Beror lite på vem det är, antingen svarar man lite svävande "Jag funderar på att studera", "Jag tror jag vill jobba med djur" eller så går man bara rakt på och säger att man har asperger, oftast blir folk så chockade att dom helt glömmer av jobbfrågan.

Har slutat berätta att jag har Aspergers. Säger: Jag är sjukpensionär. Har varit det i 17 år så det är inget att hymla om.

Sedan beroende på vem jag snackar med så säger jag olika mycket. Men min huvudsakliga problematik i nuläget är kronisk trötthet och värk. Lättare för folk att smälta det än aspergers och psykos.

Jag burkar säga "Det är så skönt att sommaren äntligen är slut!" eller något annat väderrelaterat. Ibland säger jag "Såg du matchen igår?" Då frågar de alltid vilken match och eftersom jag inte vet ett jota om sport säger jag "Nä det sa jag bara för att byta ämne" så var allt löst.

Nu har jag ett jobb men jag vill ändå inte alltid svara.

Jag säger som det är helt enkelt. På äldre dagar finner jag en viss sadistisk njutning i att bevittna hur obekväma människor ofta blir av den nakna sanningen.

"Jag är sjukpensionär", brukar det bli. De flesta frågar inte mer och de har ju heller sällan något med det att göra. Jävligt trist dock med alla dem som går från att va öppna och pratsamma till knäpptysta när de hör det. Som att ni är så mycket bättre för att ni kör taxi.

Ja, jag tror jag är lite fast i det där "vad ska dom tro nu"-köret om man svarar ärligt.

Har märkt att om man säger att man är arbetslös så tycker dom det är okej men samtidigt så blir jag lite illamående när jag säger det för jag är ju inte arbetslös, jag är ju sjukpensionär.

Har sagt någon gång att jag är sjukpensionär och då har jag fått världens blick precis som att "ja, men om du är sjukpensionär, varför är du här ute då?" Precis som att man måste ligga inne i sängen hela tiden.

Har även inte lyckats undvika följdfrågor ...
"Sjukpensionär, varför då?" "AS, jaha, vad betyder det då?" eller "Jaha, men jag känner en med AS och han/hon kan jobba" ... Ja, ni vet ...


Tror det är därför jag på senare tid har undvikit att säga sanningen utan istället säger att jag är arbetslös, samtidigt vill jag inte ljuga för det får mig att må dåligt, samtidigt som att följdfrågor gör mig obekväm, samtidigt som att jag tror att dom ska ringa till typ FK och säga att "hon den där sjukpensionären, hon var minsann på Jula idag, kan hon gå på Jula så kan hon väl jobba!"


Jag jagar upp mig själv eller hur?

Känns lite jobbigt när folk frågar "jobbar du eller studerar?", som om de bara fanns de två alternativen.

Oftast har jag kunnat säga att nja men jag har praktik.
Hoppas att en dag kunna säga att "Ja, jag jobbar" men känns som det är långt dit.
Jag siktar dock på att en dag kunna ha ett betalt jobb på halvtid.

Alixha, har du testat eller hur skulle det vara om du sa sjukskriven istället då? Det är ju inte en hellögn på samma sätt och det är väl mer "okej" att vara tillfälligt sjukskriven än sjukpensionär.

Jag svarar som det är - att jag jobbar som egenföretagare med ekonomi och redovisning, men att jag inte jobbar full tid. Vilket är sant och hur mycket eller lite jag jobbar varierar och det har de inte med att göra.

Tack och lov slipper jag gå in på arbetstider sedan barnen växte ur barnomsorgen. Innan var det ett ständigt ifrågasättande både under de perioder jag jobbade (ofta mer än full tid) och de perioder jag var sjukskriven (som en konsekvens av att ha jobbat mer än jag orkade).

En tidigare tråd om samma ämne (med en del roliga svar):
vad-jobbar-du-med-da-t5453.html

Jag har rätt många dumbommar i min släkt. Mormor är tydligen en av dem. Min familj + mormor och morfar vet om min diagnos. Ingen av dem fick säga något om det till andra (typ min morbror, kusiner m.m.) p.g.a.. okunskap och fördomar. Det funkade bra fram tills för några veckor sedan.

När de frågar vad jag jobbar med har de alltid fått flummiga svar som att "jag är sjukskriven" eller "orkar inte jobbiga efter trassliga familjeomständigheter" (min pappa har jag ingen kontakt med idag). Nu har det dock gått så lång tid att de inte längre tycker dessa standardsvar är sanningsenliga. Så det hoppade ut en groda ur mormors mun på en släktträff där jag inte var närvarande.

Jag vet inte vad hon sa, eller hur hon sa det, men ingen av dem som hon talade med om det kontaktade mig efteråt och ställde frågor. Mormor är inte speciellt smart så hon sa väl halvsanningar och alternativt spädde på fördomar. Toppen. (allt detta fick jag reda på från mamma)

Så jag konfronterade min morbror på Facebook och tydliggjorde att det råder många fördomar om diagnosen och det finns olika grader av den. Svaret jag fick var:

"Hoppas du får bra hjälp av läkarna" VA?! LÄKARE?! Som att jag behöver fixas och rättas till! Nu äntligen fick de vatten på sin kvarn att jag är ett miffo eftersom de inte förstått mina psykiska problem som jag haft tidigare. "Ja, stackars liten. Asperger är säkert ingen rolig diagnos. Hon kan inte ha det lätt. Då förstår vi varför hon inte är så normal" resonerar de säkert. AH! De känner inte mig. Ska tilläggas att de är ultra-NT.

Antingen kan man bli jävligt upprörd eller så ger man bara upp och konstaterar att dessa människor inte är värda min tid. Och nej, hans familj är inte särskilt intelligenta heller.

Släkten. Är. Värst.

Jadu, det är rätt ofta man får den frågan vilket är irriterande. Kan inte hjälpa att jag kan inte jobba heltid.

Alien skrev:En tidigare tråd om samma ämne (med en del roliga svar):
vad-jobbar-du-med-da-t5453.html

Tack Alien, du får gärna lägga in denna tråden i den tråden om du vill =)

Puzzle skrev:Alixha, har du testat eller hur skulle det vara om du sa sjukskriven istället då? Det är ju inte en hellögn på samma sätt och det är väl mer "okej" att vara tillfälligt sjukskriven än sjukpensionär.

Har provat det med, då kommer alltid följdfrågorna
Jag kanske måste sluta älta i vad andra tycker om kommer göra ... enligt min hjärna .. men det är svårt

alixha skrev:

Puzzle skrev:Alixha, har du testat eller hur skulle det vara om du sa sjukskriven istället då? Det är ju inte en hellögn på samma sätt och det är väl mer "okej" att vara tillfälligt sjukskriven än sjukpensionär.

Har provat det med, då kommer alltid följdfrågorna
Jag kanske måste sluta älta i vad andra tycker om kommer göra ... enligt min hjärna .. men det är svårt

Kan du inte säga att det är personligt och att du inte vill prata om det?

TheWonderer92 skrev:Jag har rätt många dumbommar i min släkt. Mormor är tydligen en av dem. Min familj + mormor och morfar vet om min diagnos. Ingen av dem fick säga något om det till andra (typ min morbror, kusiner m.m.) p.g.a.. okunskap och fördomar. Det funkade bra fram tills för några veckor sedan.

När de frågar vad jag jobbar med har de alltid fått flummiga svar som att "jag är sjukskriven" eller "orkar inte jobbiga efter trassliga familjeomständigheter" (min pappa har jag ingen kontakt med idag). Nu har det dock gått så lång tid att de inte längre tycker dessa standardsvar är sanningsenliga. Så det hoppade ut en groda ur mormors mun på en släktträff där jag inte var närvarande.

Jag vet inte vad hon sa, eller hur hon sa det, men ingen av dem som hon talade med om det kontaktade mig efteråt och ställde frågor. Mormor är inte speciellt smart så hon sa väl halvsanningar och alternativt spädde på fördomar. Toppen. (allt detta fick jag reda på från mamma)

Så jag konfronterade min morbror på Facebook och tydliggjorde att det råder många fördomar om diagnosen och det finns olika grader av den. Svaret jag fick var:

"Hoppas du får bra hjälp av läkarna" VA?! LÄKARE?! Som att jag behöver fixas och rättas till! Nu äntligen fick de vatten på sin kvarn att jag är ett miffo eftersom de inte förstått mina psykiska problem som jag haft tidigare. "Ja, stackars liten. Asperger är säkert ingen rolig diagnos. Hon kan inte ha det lätt. Då förstår vi varför hon inte är så normal" resonerar de säkert. AH! De känner inte mig. Ska tilläggas att de är ultra-NT.

Antingen kan man bli jävligt upprörd eller så ger man bara upp och konstaterar att dessa människor inte är värda min tid. Och nej, hans familj är inte särskilt intelligenta heller.

Släkten. Är. Värst.

Mina sympatier.

De verkar inte alltför smarta och framsynta nej...och sånt behöver man inte.
Bonnig inskränkt dumhet...själv tål jag inte sånt och Åsa-Nisse-kommentarer på komplexa företeelser är mer än jag orkar med.

Öppna en bokjävel nån gång, liksom.

Jag jobbar med att stå ut med frågor av det slaget..

Vaniljflickan skrev:Jag jobbar med att stå ut med frågor av det slaget..

Ja samma här...alltid drygt när man träffar nytt folk och det första de frågar är vad man jobbar med.

Jag brukar säga att jag är arbetslös.
Det är i vart fall ingen lögn.

Sjukpensionär är okej att säga.

När de frågar varför kan en säga "jag har osynliga funktionshinder", och tjatar de mer är det okej att säga "det vill jag inte prata om".

alixha skrev:

Puzzle skrev:Alixha, har du testat eller hur skulle det vara om du sa sjukskriven istället då? Det är ju inte en hellögn på samma sätt och det är väl mer "okej" att vara tillfälligt sjukskriven än sjukpensionär.

Har provat det med, då kommer alltid följdfrågorna
Jag kanske måste sluta älta i vad andra tycker om kommer göra ... enligt min hjärna .. men det är svårt

Hm. Ja då kan man antingen svara lite svävande som "psykisk ohälsa" eller så kan man göra som jag gjorde en gång och gå in så i h-vete i detaljer så personen tröttnar och ändå inte kommer minnas något specifikt.

Personligen så skulle jag nog säga att personer är generellt ointresserade men vill ändå verka vara det så det gäller bara att hitta ett svar dom nöjer sig med sen så är det löst och dom kommer inte tänka på det lika mycket som du kommer att älta det. Om det är till någon tröst.

Jag svarar lite svävande att jag inte jobbar, har faktiskt inte fått följdfrågor på det.

Men jag umgås så sällan med nya människor att frågan liksom aldrig dyker upp...

Nu studerar jag på Folkhögskola så det är iofs ett svar man skulle kunna ge -studerande.

Min stora sympati till dem som har oförstående släkt.
Själv har jag haft turen att slippa det.

Flia skrev:Sjukpensionär är okej att säga.

Kanske om du är äldre...då tänker folk nåt i stil med "aha, förslitningsskador, taskig rygg..." eller nåt liknande.

Om du är yngre, dvs i tjugo-trettioårsåldern och dessutom frisk och stark...då blir det genast problem.
Man ställs till svars helt enkelt. Folk tycker man myglar eller att man inte försökt tillräckligt.
Om jag satt i rullstol skulle det vara mycket enklare.