Ja som titeln lyder, i vilken ålder började du få upp intresset för andra och vilja ha vänner?



Moderator mnordgren: ändrade lite i rubriken.

Jag började inte få något direkt intresse av vänskap förens i slutet av nian. Hade dock haft kompisar innan dess men inte tagit något direkt initiativ till nått. Först i slutet av nian började jag längta efter vänner.

14 var det mest märkbart, tror jag. Innan så var det inte mycket sen mycket mer.

Intresserad har jag aldrig varit direkt, men min första vän hade jag på dagis dvs 0-5 år.

Svårt att säga. Har så länge jag minns haft en "vuxen" "grundperson" i mig som har varit sig rätt lik, som länge tvangs titta ut genom ögonen på min kropp, känna den röra sig och höra den säga de mest kontraproduktiva saker utan att kunna göra mycket åt det. Inklusive då att inte vilja ha vänner, fast jag ville det. Att ta kommandot över min kropp var en hård och långdragen kamp långt upp i vuxen ålder. (För att nu inte komplicera frågeställningen med att kunna hitta vänner och hantera vänskaper...)

Har tidigare under livet haft vänner, men skaran har tunnats ut med åren. Ha man blivit tillräckligt besviken på andra, så slutar man att vilja ha vänner.

Känner ju givetvis intresse men det är så svårt.. Har ju haft en del förr, men jag har blivit så ja.. Jag vet inte riktigt. Vet ju inte ens hur man "ska vara", det gör det hela mycket svårare.

Har inte så stort intresse. Upp till fem års ålder hatade jag de flesta andra barn.

Hade en bästis i mellanstadiet. Hon tog alla initiativ. När jag försökte visa initiativ blev det skit av det, hon kände sig stalkad av mig. Så hon gjorde slut med mig i princip.

Har haft en del som varit vän med mig under årens lopp, men jag har inte direkt känt mig som deras vän. Ju äldre jag blir desto mer känner jag att det mest är jobbigt med folk. Har för några år sedan sagt upp bekantskapen med de två väninnor jag hade. Varav en som jag varit kompis med ända sedan gymnasiet.

Tiden får utvisa om jag finner nya vänner.

lasseivägen skrev:Ha man blivit tillräckligt besviken på andra, så slutar man att vilja ha vänner.

Precis.

6 år på lekis lite smått.

Hade ett intresse åren 0-17. Efter en långdragen brytpunkt blev intresset för "vänner" bara mindre och svagare. Trenden fortsätter och det stör mig inte.

Jag har mest varit intresserad av att ha max 1-3 vänner. Oftast har jag haft 1 vän åt gången, plus några ytliga bekantskaper.

imperativ skrev:Hade ett intresse åren 0-17. Efter en långdragen brytpunkt blev intresset för "vänner" bara mindre och svagare. Trenden fortsätter och det stör mig inte.

Känner igen det där. Tycker det räcker med bekanta genom jobbet osv. Annars umgås jag mest med familj och släkt. En tendens jag har, som försvårar underhållet av djupare vänskap, är att jag glömmer folk väldigt snabbt om vi inte ses ofta pga nödvändighet (skola, jobb). När de ramarna försvinner är mitt intresse också borta. Känns fel och taskigt men vet inte vad jag kan göra åt det heller.
Tänker sällan på människor...

Hade en vän på dagis, men så fort det blev flera hamnade jag utanför. Mellan 6-12 hade jag några tjejer som styrde mig, jag gjorde det jag blev tilltalad. Var ett lätt offer och perfekt för dominanta flickor. Lekte helst på egen hand.

När jag var 12 år fick jag en riktig vän. Hon är den mest betydelsefulla händelsen för mig, vilket bidrog till att jag har klarat mig så pass bra som jag ändå har gjort. Sedan fick jag ännu en väninna. De är mina enda, bortsett min nya familj, som jag bryr mig om att underhålla relationsmässigt.

Alla andra har gått förlorade, p.g.a. ointresse och svårigheter för att kunna fördjupa och underhålla relationer.

Lite konstigt det där. Det dröjde innan jag förstod att man gled från varandra om man inte träffades en längre tid. Det var inget jag fattade instinktivt.
Att folk tog illa upp för att jag knappt hör av mig är också en dyrköpt erfarenhet. Det krävs en hel del för att hålla igång vänskap, och även om jag är lat så måste själva ointresset vara det som är specifikt aspigt. Men vissa verkar gilla det sociala. Är det på ett mer kortsiktigt och ytligt plan då?

Hur kunde Jag bland sörlänningarna få något av vänskap? Dom förstår ej Mitt väsen lika lite som Jag deras. Har alltid varit föraktad i såväl dagis och skola. Förbannad vare Min fars minne och dennes släkt för att dom skämde så för sin samiskhet. Skulle skita i denna förrädares grav om Jag kunde. Aldrig skulle Jsg fått denna agorafobi till gissel under en bättre far och en barndom i Lappland .

ca skrev:Men vissa verkar gilla det sociala. Är det på ett mer kortsiktigt och ytligt plan då?

För min del: huga, tvärtom. Jag vill men kan inte. Numera av flera skäl, men det ursprungliga kan väl etiketteras "AS". Den passivitet och oförstånd du själv beskriver; ovanpå det blivit skadad av all skit och att det drar sådana oerhörda mängder energi oavsett hur livsnödvändigt det egentligen är; för att ha känslomässigt råd att skaffa sig en fallyta behöver man en fallyta...

Innan jag fick min diagnos, när jag var i runt 15-16, så försökte jag i ett desperat försök att bli normal skaffa vänner. Men nu vet jag bättre.

lasseivägen skrev:Har tidigare under livet haft vänner, men skaran har tunnats ut med åren. Ha man blivit tillräckligt besviken på andra, så slutar man att vilja ha vänner.

Klockrent!!

Nu är jag intresserad av att skaffa vänner.

Blev vän med en ordningsvakt igår på en pub tex. Skumt men sant.

10-12, men hade jag inte haft mina bröder hade det kanske blivit tidigare. Innan jag var runt 10-11 år gammal visste jag inte alls vad jag skulle med jämnåriga till. De var så tråkiga.

Svårt och säga.
För fram tills ungefär 12 års ålder så var jag intresserad av kompisar och besökte dom och "lekte" på fritiden och i skolan och så.
Men sen då nångång runt 12 års ålder så slutade jag att besöka kompisar helt (kan nog säga att intresset för andra försvann där) eftersom jag tyckte det var väldigt jobbigt att umgås med kompisar varje dag efter skolan. Jag slutade besöka dom för att dom besökte mig så ofta... det var med andra ord det enda sättet jag kände till för att ge mig själv mer fritid och recovery-time.

Och sen så har jag bara blivit mer och mer passiv och ointresserad. Under gymnasiet t.ex. så umgicks jag aldrig med någon på fritiden och tyckte det var skönt att bara behöva socialisera 5 dagar i veckan i skolan. Sen flyttade jag hemifrån vid 20 för att studera på universitet. Bodde 4 år långt hemifrån och var fullständigt ensam och deprimerad. Och det var då jag kom in på detta med AS och lärde mig sjukt mycket om mig själv - bland annat slutade jag tro på lögnen att jag klarar mig med total isolering (något jag lurat i mig själv under de åren). När jag sen bytte till en annan skola (yrkeshögskola för spelutveckling) så träffade jag på massor med sköna, lite socialt handikappade eller misanpassade människor och det var väl där som jag lärde mig att uppskatta andras sällskap på ett helt annat sätt. Idag så är jag mycket mera angelägen av att behålla kompisar och att faktiskt umgås med andra på fritiden. Men jag tar fortfarande inga egna sociala initiativ och är jävligt passiv i jämförelse med NT's. Och pga detta så går det väldigt dåligt för mig på vännerfronten

Känner inget intresse för att skaffa vänner.

Förr gjorde jag dock desperata försök utan att lyckas, därför att jag så gärna ville vara "normal". Härmade efter och kollade hur/vad andra omkring mig, som jag ville bli vän med, gjorde och sade. Det gick förstås inte bra. Har haft enstaka personer som jag umgåtts med en och en under någon period, men någon närhet har det inte blivit, och det var säkert 10 år sedan jag gjorde något ihop med en "vän".

Numera försöker jag acceptera mig själv som en person som faktiskt inte är intresserad av att umgås. Jag vet inte hur man ska vara eller hur man ska göra för att bli vän med någon, och jag tror inte att jag har haft någon riktig vän. Jag vet inte hur vänskap ska vara, kännas eller definieras. För andra verkar det där gå av sig självt. Hur vet man att en person är en vän, var går gränserna mellan bekant-kompis-vän?

Att umgås med andra innebär att utsätta sig för krav, förväntningar och framför allt kompromissande, tre saker som jag har väldigt svårt för.

ca skrev:Lite konstigt det där. Det dröjde innan jag förstod att man gled från varandra om man inte träffades en längre tid. Det var inget jag fattade instinktivt.
Att folk tog illa upp för att jag knappt hör av mig är också en dyrköpt erfarenhet. Det krävs en hel del för att hålla igång vänskap, och även om jag är lat så måste själva ointresset vara det som är specifikt aspigt. Men vissa verkar gilla det sociala. Är det på ett mer kortsiktigt och ytligt plan då?

Jag har samma problem. Jag har alltid inbillat mig att om människor gillar mig som vän så fortsätter de göra det i precis samma utsträckning tills vi på ett tydligt sätt omdefinierat vår relation. Så är det visst inte; vänskap svalnar och mekanismerna bakom det gör mig förvirrad. Jag vet inte hur ofta jag förväntas höra av mig och vad jag förväntas säga alla dessa gånger. Numera har jag en lista över vänner som jag "ringer igenom" ibland, annars glömmer jag bort dem.

Jag är inte alls intresserad av ytliga bekantskaper. Jag vill ha nära vänner. Det rimmar illa med att det antagligen är tidskrävande att upprätthålla en så nära relation, och för det mesta har jag annat för mig, som att titta på dokumentärer om bläckfiskar.