Laika: precis så ja. Låter bra att du försöker höra av dig till dem.. jag borde ju också kunna göra så, men har aldrig tyckt om att prata i telefon heller. Finns ju så klart alternativ, men folk ser inte chat som lika personligt.

De jag känt mest för är just sådana människor jag kan gå ett halvår utan, och sen bara träffas och börja prata djupa saker direkt. Det är väl så jag funkar.. kan vara utan det ytliga i vänskapen (och ytliga bekantskaper består ju enbart av sånt).

Jag har alltid lekt med min bror som är tre år äldre, så på sätt och vis har jag alltid haft en vän. Men det räknas kanske inte riktigt.

Jag tror att det var så att när han blev lite äldre så lekte han mer med andra och jag började känna mig ensam. I samband med det flyttade det in en ny familj där jag bodde, som hade en dotter i min ålder. Hon blev min första vän och jag var sju år.

När jag gick på förskolan (6 år gammal) hade jag inget intresse av att leka med de andra barnen. Inte heller under den korta tid jag gick på dagis, kanske i 4-årsåldern.

Jag hade aldrig mer än en vän åt gången under uppväxten och kände mig alltid utanför om en tredje person kom in i bilden. Då kände jag mig sviken och drog mig undan.

Nu har jag min man och min familj och har väl egentligen inget större behov av andra vänner, mer än för att det skulle få mig att känna mig mer normal. Jag har inte riktigt kunnat släppa önskan att vara mer som andra. Jag gillar att umgås med andra ibland, men vet inte riktigt hur man skaffar sig vänner i vuxen ålder.

Jag har glidit ifrån alla de jag kände under uppväxten pga att jag blivit besviken på dem och stött bort dem. Då visste jag ju inte att problemet egentligen låg hos mig, utan trodde att det var de som valde bort mig.

Jag har slutat försöka bli som dem, jag försöker bara vara mig själv, med allt vad det innebär av kantighet och excentritet. De som väljer att umgås med mig trots detta är de jag håller kontakten med för de accepterar mig som det jag är.

svartamolnet skrev:Jag har alltid lekt med min bror som är tre år äldre, så på sätt och vis har jag alltid haft en vän. Men det räknas kanske inte riktigt.

Jag tror att det var så att när han blev lite äldre så lekte han mer med andra och jag började känna mig ensam. I samband med det flyttade det in en ny familj där jag bodde, som hade en dotter i min ålder. Hon blev min första vän och jag var sju år.

När jag gick på förskolan (6 år gammal) hade jag inget intresse av att leka med de andra barnen. Inte heller under den korta tid jag gick på dagis, kanske i 4-årsåldern.

Jag hade aldrig mer än en vän åt gången under uppväxten och kände mig alltid utanför om en tredje person kom in i bilden. Då kände jag mig sviken och drog mig undan.

Nu har jag min man och min familj och har väl egentligen inget större behov av andra vänner, mer än för att det skulle få mig att känna mig mer normal. Jag har inte riktigt kunnat släppa önskan att vara mer som andra. Jag gillar att umgås med andra ibland, men vet inte riktigt hur man skaffar sig vänner i vuxen ålder.

Jag har glidit ifrån alla de jag kände under uppväxten pga att jag blivit besviken på dem och stött bort dem. Då visste jag ju inte att problemet egentligen låg hos mig, utan trodde att det var de som valde bort mig.

Känner igen mig mycket i detta!

Jag hade ju alltid min storasyster att leka med när jag var yngre så jag var inte så intresserad av att skaffa "egna" vänner. Var min hon inte med så tittade jag på vad de andra barnen gjorde och sedan sprang jag iväg och lekte för mig själv. Utan min syster så lekte jag inte ofta med andra barn (aldrig på fritiden som jag minns, men jag kan ha fel). Jag började intresserad mig för att skaffa egna vänner när jag började första klass. Det gick väl sådär. Fick en vän när jag var 10-11år som jag faktiskt tyckte om att leka med.

Jag har aldrig haft många vänner, som flest två. Nu har jag en som jag träffade för 13år sedan och detta är den enda jag ansträngt mig för att inte tappa kontakten med. Alla andra trevliga människor jag träffat har jag förlorat kontakten med, inte för att jag ogillat dem utan för att jag är dålig på att hålla kontakten.

Nu när jag läst på univeristetet i snart ett år så verkar det som att jag eventuellt kan komma att utöka vänskapskretsen med ytterligare en människa, men det återstår att se.

MolkomAnnor skrev:Hade en vän på dagis, men så fort det blev flera hamnade jag utanför. Mellan 6-12 hade jag några tjejer som styrde mig, jag gjorde det jag blev tilltalad. Var ett lätt offer och perfekt för dominanta flickor. Lekte helst på egen hand.

Ja, det kände man igen!!

Moderator: Rättade citatet!

MolkomAnnor skrev:Hade en vän på dagis, men så fort det blev flera hamnade jag utanför. Mellan 6-12 hade jag några tjejer som styrde mig, jag gjorde det jag blev tilltalad. Var ett lätt offer och perfekt för dominanta flickor. Lekte helst på egen hand.

+ 1