Har fått svar från det Neuropsykriatiska diagnostimet på den remiss min läkare skickat.

Där står det att det förutsätter att källor för beskrivning av barndommen finns att tillgå. Exempelvis min mor.

Funderar kring detta.

Hur skall det gå, när dom aldrig tycks ha velat ta tag i problemen och hur jag varit o fungerat. Som ett förnekande att problem finns, trotts att dom kännt mej som ett enda stort problem o aldrig velat försöka förstå eller söka hjälp.

Rädd att dom, min mor eller far, kommer skämmas så inihelvete över sitt eget beteende över det problem som varit så att dom bara kommer säga typ nääää,,här ere inga problem, han klarar sej så bra.

Vad gör man ??

Jag anntar att du borde ta upp frågan med diagnosteamet. Inte vet jag om de kanske alltid är litet misstänksamma mot familjemedlemmar av sådana skäl som gäller i ditt fall. I så fall ställer de kanske en rad kontrollfrågor som ganska säkert avslöjar om de intervjuade döljer något. Kanske borde du fråga dem om den saken också?

Följdfråga: Hur får man en psykiater att lita på ens bedömningar om andras bedömningar om ens kognitiva och psykologiska funktionalitet? Hur vet man om psykiaterna verkligen litar å en nbär den verkar göra det? Jag villinte ge dig paranoja, tvärtom. Jag tänker att samma stilla undran ksnake svävar runt i dig.

Svar på mn fråga: Jag antar att man bör vara så rak som möjligt mot psykiater. Strunta i eventuella misstankar om misstro, berätta rakt på sak vad du misstänker att dina föräldrar kommer att säga och varför du misstänker det. Eventuellt kan du tala om att du förväntar dig att dina misstankar tas på allvar men släpp hur som helst hela grejen när du framfört dina onda aningar.

Eventuellt kan du skriva ut detta inlägg att visa dem. Min paranoja kanske bildar en skön kontrast till och förstärker ditt förtroendegivande uppträdande.

Teamet kan vara svårt att nå, gissar jag men förhoppningsvis gör de tester med dig innan de talar med familjen. Försök få igenom din synpunkt då om det inte går förr.

/ J

asmig skrev:Har fått svar från det Neuropsykriatiska diagnostimet på den remiss min läkare skickat.

Där står det att det förutsätter att källor för beskrivning av barndommen finns att tillgå. Exempelvis min mor.

Funderar kring detta.

Hur skall det gå, när dom aldrig tycks ha velat ta tag i problemen och hur jag varit o fungerat. Som ett förnekande att problem finns, trotts att dom kännt mej som ett enda stort problem o aldrig velat försöka förstå eller söka hjälp.

Rädd att dom, min mor eller far, kommer skämmas så inihelvete över sitt eget beteende över det problem som varit så att dom bara kommer säga typ nääää,,här ere inga problem, han klarar sej så bra.

Vad gör man ??

Jag förstår inte varför man måste blanda in föräldrarna. Föräldrar kan antingen vara motvilliga att medverka el man kan själv vilja skydda dem från sanningen. Eller så kan de vara döda. Menar de verkligen att utan föräldrars berättelse kan de inte göra en utredning?

När jag utreddes frågade de sannerligen inte efter mina föräldrar. Psykologen pratade med mig och lät mig genomgå tester. Det räckte för att hon skulle kunna skriva ett tvåsidigt utlåtande. Där stod visserligen inte Asperger nånstans, antagligen för att psykologer inte har rätt att ställa diagnoser, bara läkare. Men detta utlåtande räckte för att sedan en psykiater i sin tur skulle ge mig diagnosen Asperger.

Min utredning börjar om två veckor, och diagnosteamet har redan konstaterat att mina föräldrar är det nog inte så stor idé att prata med...utifrån alla journaler o dyl. de fått in om mig.
De bad mig fundera om det fanns någon annan som skulle kunna berätta lite om mig - någon annan släkting eller barndomsvän etc.
Men de sade också att det inte var avgörande på något sätt utan det var mer ett komplement...
Prata med dem på teamet och förklara hur du känner och tänker - det är säkert inte första gången de är med om denna problematik.
Jag har inte bestämt mig helt ännu för att inte låta mina föräldrar gå igenom detta. Någonstans i mig finns det något som säger att det efteråt skulle kännas bra att förmå dem att sitta på dessa intervjuer.
Kanske skulle det få dem att inse att det inte är jag som förstört deras liv - och inte dom själva heller. De bär på mycket skuldkänslor och förnekelse vad gäller mig och mitt liv, och framför allt i sitt förhållande till mig.
Fast jag vet ju inte ens om de skulle ställa upp...om jag nu skulle be dem.

Jag var aspig nog att få diagnos även utan föräldrar.

De vill gärna ha in nån som visste nåt om min barndom, men de fick nöja sig med mitt svamlande om barndomen

*superaspie*

Pratade presis med min mor faktiskt. Kände att det var generende för henne men hon sa att hon kunde tänka sej att göra det. O jag sa att hon måste vara beredd på att göra det helt osesurerat.

Hon började direkt förklara för mej att hon ju var så ung osv och inte förstod, att jag var så knepig o hon aldeles för hård osv. Ja sa bara..detta kommer inte handla om dej nu utan om mej hur jag var när jag var liten, hur jag fungerade och betedde mej. Allt det andra, dom känslor som skapats för att jag var som jag var och ni som ni kan vi kanske försöka förstå när jag fått en diagnos.

Känns bra så här långt. Bad henne även att ge fan i o kackla runt så jävla mycke om detta nu, för hela världen tills vi vet nåt. Ja menar diagnoser hitan o ditan ni vet.

Att dom ligger o funderar på hur jag varit och hur dom bemött det kan dom börja tänka massa på känner jag bara som bra. Hoppas jag kan lita på henne om detta nu, hon sa ja kunde det o jag sa att ja kommer bli skogstokig om ja får nys om något annat.

Men ja ska nog prata om saken, min oro för det hela för teamet allafall. så får vi se va dom tycker e de bästa.

Känner på ett vis att jag hamnar i mitten, två fronter att arbeta med.

Dels ska jag ta reda på och få en förklaring till varför folk behandlat mej på ett sätt jag känner jort ont och att dom inte försått sej på mej och vad dom jort såsom jag nu e född att betrakta världen.

Jag ska även försöka förklara varför jag fungerar som jag gör, att de som känt sej skadade av mitt sätt att vara, att det inte handlat om att jag på nåt vis VELAT göra dem illa, att allt nånstans bara handlar om att vi lever i så olika världar och inte förstår varandra..en massa missförsånd helt enkelt.

Jag vill ju bara förstå mej på andra och att andra visar nån vilja att försöka förstår sej på mej..inget mera.

Det kommer bli tufft det här känns de som.

Jag är helt med, Aspie...
Allt känns väldigt kluvet just nu - och tänk, ve och fasa, om diagnosteamet kommer fram till att jag bara är lat och egoistisk?...
Det tror jag inte rent logiskt - men känslomässigt...
Vad bra att du pratade med din mamma om det!
Jag tror att det sätter igång en process hos föräldrarna också, vi är ju trots allt deras barn...
Även om hon pratar om sig själv under intervjun, ser teamet igenom det - de är ju trots allt kunniga nog att se igenom sånt och styra in samtalet på det de är intresserade av för att kunna ge en diagnos...får man ju hoppas iallafall
Ju mer jag får veta om olika diagnoser, desto klarare kan jag se min familj med andra ögon...också mina föräldrar...De har tydliga drag båda två...

Panika skrev:Allt känns väldigt kluvet just nu - och tänk, ve och fasa, om diagnosteamet kommer fram till att jag bara är lat och egoistisk?...
Det tror jag inte rent logiskt - men känslomässigt...

Jo de har man ju fått höra många gånger att man e så till den grad att man nästan tror påt själv

De e lätt o bli biter av allt ihoppa o jävligt svårt o hålla sej undan bitterhet. De e mycke man ska dras med.

Lyckligtvis - eller tragiskt nog, var jag inskriven på BUP i ett år när jag var elva, och i journalerna därifrån syns tydligt hur mina föräldrar vägrade visa utåt några problem överhuvudtaget. Allting slätades över för den fina fasadens skull... Och bakom fasaden fick jag skulden för allt obehag(?) jag utsatte dem för...
Tyvärr fanns inga sådana här diagnoser då, i slutet på sjuttiotalet, så jag fick ingen hjälp, utan lämnades därhän till mitt öde...
Det är en av anledningarna till att det ska bli så skönt att bli utredd och att få en diagnos - man får liksom svart på vitt att man inte var ett dåligt barn. Sen om föräldrarna fortsätter hålla fast vid det - så är det inte mitt problem.
Bitterheten är för mig borta i det här fallet - förhoppningsvis för alltid. Men jag var det i många år...men sen blev jag så trött av det, så det upphörde. Eller snarare så ersattes den av förståelse för mig själv, och med det öppnades också ögonen för hur mina föräldrar verkligen var.
Min mamma däremot - hon är bitterheten personifierad - hon har bytt fasad...

Jag undrar också kring det här inför utredning. Min mamma dog för ett par år sedan. Hon skulle kunnat ge en bra och ärlig bild av mig. Hon tog mig till PBU när jag var liten, men på den tiden pratades det inte om NPF. Första gången jag vart inlagd på psyk för depression fick hon dem att göra en test med en psykolog. Det enda psykologen kommenterade efteråt var att jag var deprimerad och låg en bit över medel när det gällde IQ.

Jag är ledsen för mammas skull att hon inte kunde få vara med i en utredning. Det hade tagit bort mycket skuld från henne. Min pappa är odräglig, troligtvis kommer mina NPF drag från honom (men tyvärr har jag inte fått hans höga IQ).

Pappa har klarat sig bra genom livet genom att vara intelligent arbetsnarkoman, gift sig med en oerhört tålig, flitig och beroende kvinna, varit enormt dominant och riktigt elak om han utsatts för trots eller kritik. Han skulle aldrig kunna medverka i en utredning, han skulle romantisera mig och min uppväxt (som han aldrig haft någon koll på) och förneka att jag har andra problem än låg arbetsmoral. Själv har han har aldrig någonsin erkänt att han har fel!

Finns det andra här som växt upp med föräldrar som troligvis har något NPF? Hur har ni upplevt dem i föräldrarrollen?

Ja har paratat med psykolog med båda mina päron, var för sig. Tyckte det var givande..men inte så mycket. Iof så kan man kanske fråga sig varför det inte var så givande. Kanske va det givande iaf? Huvudsaken tycker ja e att bli medveten om situationen, som den e idag. Resten e historia, så att säga..

PLUR.