Varför är det så svårt att tycka om sig själv? Att acceptera att man är som man är? Jag känner mig bara värdelös och tycker att jag inte klarar någonting. Jag kan inte klara ett jobb, inte ha ett fungerande förhållande, inte ta hand om ett hem, inte ta hand om mina barn. Det känns bara som jag är helt värdelös. Varför ska det vara så svårt. Detta måste ju bara vara i mitt huvud som det är så här? Jag kan väl inte vara så här värdelös på riktigt? Eller? Är det fler som känner såhär eller är det bara jag som är konstig?

Ja, jag.

Jo jag känner igen mig i det mesta du skriver. För min del är det att jag inte får chansen att jobba, ingen vill anställa mig. Och trots att jag är arbetslös så har jag svårt att hålla det städat hemma. Just nu har jag liten lust att leva. Vad ska man göra?

Jag med.

Spenderat merparten utav mitt liv med att må och tänka så.

Nu trivs jag med ett minimalistiskt liv.

Allt som är intressant har jag ändå inom mig, behöver inte allt det där som alla andra tycker att man ska ha.

Tack för era svar. Då är jag inte ensam on detta! Skönt att höra. Jag undrar precis som du Lemonad: Vad ska man göra åt detta?

Och jag som tycker så bra om mig själv! Därmed tycker jag om er också, såvitt ni inte bevisar motsatsen. Jag önskar att jag kunde säga något som kunde muntra upp er.

Jag undrar om möjligen det vi fick höra och uppleva i barndomen kan inverka? Eller är det "inbyggt i systemet" från början?

Jag tycker att hata är ett alldeles för starkt ord för att användas ofta, men visst har jag perioder då jag inte tycker om mig själv utan önskar att jag var smalare, smartare, hurtigare osv..

Trollmor skrev:Jag undrar om möjligen det vi fick höra och uppleva i barndomen kan inverka?

Det tror jag definitivt, när man får ett skadat självförtroende så lyser det igenom och andra fortsätter eftersom de ser att man har dåligt självförtroende och därför är ett lätt byte, det blir alltså en ond nedåtgående spiral som är väldigt svår att bryta.

Jag hatar samhället, andra människor och mest av allt hatar jag mig själv.
Varför kan inte jag bli en normal svennebanan med familj jobb osv?
Varför kan jag inte umgås med andra människor?

Jag hatar verkligen inte mig själv, men jag måste ju erkänna att jag ofta har stora svårigheter med att fördra mig själv och mina förbaskade svårigheter/svagheter.
Jag kämpar dock vidare med att bli mer accepterande och förlåtande, för mig själv ska jag ju stå ut med ett bra tag till.

Jag var ganska trött och besviken på mig själv förut, men nu har jag accepterat faktum och anpassat mig till verkligheten. Jag mår bra och är nöjd, på något vis har jag börjat se mina fördelar istället för att bara se tillkortakommandena som jag gjorde förut. Särskilt åren när jag var mellan 25-30 var riktigt jobbiga.

Jag hatar mer det som asperger gör med mig som påverkar hur jag är som individ.

Sotnosen77 skrev:Är det fler som känner såhär eller är det bara jag som är konstig?

Jag känner absolut inte så, snarare tvärtom. Önskar inte ens mig ett annat liv än just mitt eget då jag trivs så bra med mig själv.
Kan snarare tänka så om andra personer som jag inte anser speciellt intelligenta, att stackare, tänk om dom bara hade min hjärna istället (är högintelligent) så skulle dom slippa vara så tröga och oförstående som dom är.

Något mitt emellan hade kanske varit det bästa, varken för kritisk eller för självgod, men än så länge är jag dock nöjd.

Ibland känner jag ett förakt mot mig själv, t.ex. då jag inte kan leva upp till mina egna förväntningar på mig själv. (Vilka ironiskt nog tyvärr ibland är definierade med utgångspunkt från min omgivning.) Jag har en väldigt hård domare uppe i huvudet som talar om för mig att jag inte duger som jag är när jag inte lever upp till mina krav, och de tankarna och känslorna som skapas då är inte särskilt sunda för min självkänsla. Ibland vill jag vara med och leka med alla andra, men samtid känner jag mig helt alienerad, ambivalent, och då blir känslan automatiskt att det är fel på mig. Det här går dock i intervaller, ibland räcker min egen självkänsla till, men ibland så är jag fan värdelös om ingen annan säger något annat.

I mina dåliga stunder så, javist, men det är bra om man kan dämpa dessa tankar så tidigt som det bara går, för då är det lättast att hantera, men så är det med det mesta här i livet. Det är inte ett rosenrött skimmer på lätta moln hela tiden. Inte för någon.

Har aldrig hatat mig själv, har inte alltid gillat det jag gjort, men på det stora hela så tycker jag om mig själv

Batman skrev:Kan snarare tänka så om andra personer som jag inte anser speciellt intelligenta, att stackare, tänk om dom bara hade min hjärna istället (är högintelligent) så skulle dom slippa vara så tröga och oförstående som dom är.

Denna typ av attityd föraktar jag. Du borde verkligen gå kurs i empati för tusan.

kullan skrev:

Batman skrev:Kan snarare tänka så om andra personer som jag inte anser speciellt intelligenta, att stackare, tänk om dom bara hade min hjärna istället (är högintelligent) så skulle dom slippa vara så tröga och oförstående som dom är.

Denna typ av attityd föraktar jag. Du borde verkligen gå kurs i empati för tusan.

Empati har alltid vara min svaghet, det kan jag erkänna. Och fått höra från andra.... Men jag själv lider inte av det och utav den anledningen finner jag heller ingen lust att söka hjälp.

Ja jag hatar mig själv.

Admin

Försök hålla er till ämnet och försök även hålla tonläget sansat.

EDIT: ett antal inlägg har flyttats till OT-tråden

Jadu, bra fråga!

Jag -hatar- inte mig själv ordagrant, men däremot så tycker jag inte om mig själv.
Jag stör mig alldeles för mycket på mina defekter och svagheter, jämför mig själv med andra jämt och ständigt samt ställer enorma krav på mig själv (det påstod min psykolog iaf): jag blir liksom aldrig nöjd med mina egna prestationer. Detta även fast jag vet att jag -har- det tuffare än andra (neurotypiska) och att det således är direkt orättvist att jämföra mig med "dem".
Misstänker faktiskt att jag kanske t.o.m. har lite utav ett mindervärdeskomplex :/

Anyway... jag jobbar på det och försöker bli "bättre".

Inte alltid men just nu gör jag det, känner att jag inte klarar av någonting, rör till allting, alltid klantar mig och är allmänt hopplös. Fast de känslorna kommer nog mest från depression samt att jag reagerade väldigt starkt på att ta medikinet i tre dagar. Enligt min hjärna och kropp är Ritalin och Medikinet inte likvärdiga för fem öre.

Har alltid hatat mig själv men har börjat accepterat vem jag är och så, det är svårt men det går. Går ju inte att göra så mycket åt det, man är den man är.