Jag är en sextonårig tjej. Det senaste har jag börjat fundera på om det inte kan vara så att jag har Asperger. Är absolut inte säker på det, men jag har alltid känt att det är "något" med mig som kan likna typ blyghet eller någon lätt social fobi (vilket väl är vad jag har tänkt förut att det kan vara) men ändå inte riktigt stämmer med något av det. Har dessutom gjort några sådana där test som finns på nätet och jag kände igen mig i vissa ganska konkreta grejer och resultaten visade i alla fall att det fanns vissa drag som verkade som Asperger, typ. Ett av testen visade "Du har troligtvis inte Asperger", men då var det ändå på övre gränsen till nästa steg (mittensteget, typ "du har vissa drag av asperger").

Hur lätt är det att få en utredning, måste man ha tydliga symtom och så? Och hur går egentligen utredningen för de i min ålder till? Jag läste någonstans om utredning för barn och där verkade det ju nästan som att de bara gick på vad föräldrarna sa! Men jag vet inte ens hur mycket mina "symtom" syns utåt? Måste de synas utåt så väl? Eller räcker det med att andra kanske vet att jag verkade blyg när jag var liten och diverse annat, men att bara jag själv behöver känna igen de mer specifika symtomen? Eller ställer de mycket konkreta frågor när de intervjuar, även till föräldrar, så att de skulle kunna ge svar som kan leda till en diagnos även om de aldrig tänkt tanken om att jag skulle kunna ha asperger eller ens känner till symtomen särskilt väl?

Lite mycket frågor där, men jag vore jättetacksam för svar! Kan hända att det kommer någon mer fråga Tack på förhand!

Välkommen, widdirek!

Det finns andra som är bättre lämpade att ge dig svar eller att visa dig trådar som behandlar ämnet som du undrar över.

Hej!

Jag är själv en 16-årig tjej som ska börja utredas nu på måndag.. Och jag kan säga att mina sociala svårigheter knappt märks utåt, tom min terapeut missade att jag hade dem. Men trots att det knappt märks har jag stora sociala svårigheter.

Till stor del räcker det nog att du själv känner igen dig i symptomen, men de flesta av kriteriepunkterna yttrar sig på ett eller annat sätt. Och du måste nog kommer med flera konkreta exempel där symptomerna spelar in, så att säga.

Iaf vet jag faktiskt inte hur en utredning på tonåringar går till, får väl se på måndag.. Men hur lätt det är att få en utredning beror på var i landet man bor, jag fick vänta 2-3 månader. Du kan börja med att prata med din kurator på skolan om dina misstankar, så kan hon skicka remiss till BUP (tror det går fortast då), eller så kan du vända dig direkt till BUP.

Jag är övertygad om att de kommer ställa konkreta frågor.

Du kan ju kolla runt på forumet ett tag och se hur det känns, som du känner igen dig och så.

Lycka till!

Tack!

NoteToSelf, gjorde du så för att få en utredning? Pratade med skolkuratorn? Och var det på helt eget initiativ? Jag kan känna att det skulle kännas lite konstigt att bara komma och säga att jag funderar på om jag har asperger. Fast det är i och för sig inte mycket som jag tycker känns lätt eller naturligt att säga. Det är väl det som är mitt stora problem. Blir nästan lite arg på det, att när man har problem bland annat med att prata så ska man prata om det!
I alla fall, var det bara att ta upp det och sedan fick du utredning, eller var det typ samtal där någon skulle avgöra om du behövde utredning först? Och närifrån var i så fall de 2-3 månaderna?
Du får gärna berätta lite om hur utredningen är sedan! Och om de har sagt hur lång tid den kommer att ta?

Hej Widdirek!

Den grund på vilken online testen är baserad är av föga reellt värde då man måste veta individens funktioner och dysfunktioner vid en diagnostisering.
Att du kan dra vissa paralleller från AS till din individuella levnadsstandard och sociala kompatibilitet är inget onormalt, det kan alla människor göra.
Om du känner att det som du beskriver som "något" ställer till det för dig eller rent generellt sänker din levnadsstandard så tycker jag att du ska söka hjälp, denna hjälp kommer i många fall i form av en utredning, ofta följt av vård.

Det finns ingen medicin mot just AS men det finns medicin mot ångest, sömnproblem, aggressionsproblem, exekutiva problem och koncentrationssvårigheter etc.

Det du däremot kan få hjälp med är att bättre förstå hur samhället fungerar, vad du ska göra vid olika tillfällen för att inte skapa konfliker, försvåra för dig själv eller din omgivning samt bättre kontrollera dina prioriteringsfärdigheter. Ja helt enkelt bygga upp en verktygslåda med allt du behöver för anpassa dig till samhället utifrån din uppfattning och världsbild.

Jag råder dig att du går till din kurator och förklarar för henne/honom att du vill göra en utredning för Asperger/AdHd/add/Depression, för att ytterligare lära känna dig själv.

Jag personlig har fått arbeta mycket med att rent fungera med samhället och dem krav som följelsevis ställs på mig, utifrån vad jag vet och vad jag kan räkna ut, inte utifrån vad jag känner (som andra "normala" människor kan göra). Även att fungera rent exekutivt och kunna ta an och slutföra uppdrag utan att stänga ute den verkliga världen och dess innebörd.

Men ta nu tag i dina funderingar och gör något åt det!

widdirek skrev:Tack!

NoteToSelf, gjorde du så för att få en utredning? Pratade med skolkuratorn? Och var det på helt eget initiativ? Jag kan känna att det skulle kännas lite konstigt att bara komma och säga att jag funderar på om jag har asperger. Fast det är i och för sig inte mycket som jag tycker känns lätt eller naturligt att säga. Det är väl det som är mitt stora problem. Blir nästan lite arg på det, att när man har problem bland annat med att prata så ska man prata om det!
I alla fall, var det bara att ta upp det och sedan fick du utredning, eller var det typ samtal där någon skulle avgöra om du behövde utredning först? Och närifrån var i så fall de 2-3 månaderna?
Du får gärna berätta lite om hur utredningen är sedan! Och om de har sagt hur lång tid den kommer att ta?

Det tog väldigt lång tid för mig att komma dit jag är idag. Det hela började för 5 år sen, med att jag hade ångest och gick till skolsökterskan för det. Efter ett tag hamnade jag på BUP, fick diagnosen depression. Efter ett par år fick jag en samtalskontakt, och för ungefär 4-5 månader sen trodde hon äntligen på mig när jag sa att jag hade sociala svårigheter. Efter ett tag kom det fram att jag hade tillräckligt med andra svårigheter som är vanliga vid AS, att jag kunde bli utredd. Så 2-3 månader har jag stått i kö hos BNT (Barn och ungdoms neuropsykiatriska team).

Jo, jag har också problem med att prata om problem. Känner ofta att jag inte kommer bli trodd, eller bara allmänt en motvilja mot det..

De har inte sagt hur lång tid det kommer ta, tror inte de vet riktigt själva än. Men hitintills är jag lite skeptisk mot det hela.

NoteToSelf:

Oj, så lång tid! Kötiden lät väl okej, men den tiden du väntade från att du skulle få hjälp med dina problem tills att du fick veta att du skulle få göra en utredning! Hoppas att det kan gå snabbare om det är lite mer specifikt detta man söker hjälp för från början.

Albino_tatis:

Tack för svaret!
Ja, delvis känner jag ju att det ställer till det för mig. I slutändan kanske det inte blir några stora problem, jag klarar ju av allt som jag måste göra, men jag känner ofta att saker kan vara svåra och jobbiga, jag har svårt att ta tag i saker och det blir ofta i sista stund saker blir gjorda. Plus det sociala som jag delvis har väldigt svårt för. Men även där klarar jag mig hyfsat bra, jag antar att alla som har sociala problem har sina egna "metoder" för att fungera ändå. Till exempel så brukar jag mest umgås med de jag faktiskt klarar av att umgås normalt med, också trivs jag bättre med att umgås med flera samtidigt så att pressen på att prata hela tiden inte blir lika stor, och så vidare.

Jag skulle verkligen vilja göra något åt det här, bara det att även där ställer allt detta "något" till det för mig. Jag har svårt att ta tag i saker, jag har svårt att sitta och prata med andra och beskriva mina känslor/tankar, jag har svårt att överhuvudtaget ta kontakt med andra människor.
Det är ingen som vet någon psykolog eller något som man kan maila med? Jag tänkte typ om jag kan skriva ihop allt, eller så mycket jag kan komma på, som känns som problem för mig och även det som kanske är typiskt för asperger som inte är något problem för mig. För att sedan få ett svar om det verkar vettigt att gå vidare med det. Tror att det skulle kännas lättare då än nu när jag är såpass osäker som jag är. Eller ska jag skriva ihop allt det där och posta här i forumet kanske? Vet dock inte om jag vill vara så personlig här.

Har förresten en fråga till, angående specialintressen. Jag har ju inga sådana nämligen. Eller det beror väl på hur man tolkar det. Men något/några särskilda grejer som jag intresserar mig för och sätter mig in i, det har jag inte och har aldrig haft. Måste man ha det för att kunna få diagnos? Jag är allmänt intresserad av att lära mig om saker och hittar jag något som verkar lite intresserad så kollar jag gärna upp det på wikipedia eller någon annanstans, men det är sällan jag fördjupar mig i något så väldigt mycket.

Kan det räcka med något mindre? Jag "gillar att gilla" och sätta mig in i (lite smått mest, det blir aldrig några djupa intressen) lite annorlunda saker. Jag har till exempel lärt mig 150 pi-decimaler, gillar att läsa om typ alternativ hårvård (har testat att tvätta håret med bara balsam, ägg med mera). Jag gillar att börja gilla något och hålla fast vid det, det är inget extremt, men typ barnsliga grejer som att hoppa i vattenpölar, eller Nicke Nyfiken. Sådant som man kan ha som en kul grej ett litet tag kanske, men som de flesta säkert skulle tycka blev tjatigt efter ett tag. Eller kolla i skolkataloger, det har jag alltid gillat. Visserligen finns det ju många andra som gillar det också, men jag kan känna att det är lite annorlunda för mig, att andra kanske tycker att det är kul att se vilka som går i skolan, och kolla lite på de klasserna där man känner någon, medan jag själv verkligen gillar att sitta och titta i dem, och kan göra det en bra stund.

Finns säkert fler exempel, men kommer inte på något just nu. Men som sagt, kan det räcka med sådana här mindre grejer, eller är specialintressen verkligen ett krav för aspergare? Eller har ni andra förslag på hur det skulle kunna se ut, kan ju faktiskt finnas exempel hos mig som jag inte ens har tänkt på skulle kunna vara ett "specialintresse" (som egentligen inte känns som det)?

150 pi-decimaler?! Imponerande

NoteToSelf skrev:150 pi-decimaler?! Imponerande

Ja, verkligen! Jag kan bara två.

Bah, jag trodde att jag kunde fyra, men det var visst bara tre..

Ja, 150! Fast jag ska erkänna, de sista sitter inte så bra just nu... Men går jag runt och repeterar dem för mig själv med jämna mellanrum så kommer jag ihåg dem, haha
Men det är ju inte direkt något intresse, bara väldigt kul att lära sig