Någon som känner igen sig?
5 inlägg
• Sida 1 av 1
Någon som känner igen sig?
Hej! Jag är rätt ny här. Jag har supermycket ångest för att jag träffade min familj igår och idag känner mig nojig och orolig för att jag var för högljudd och tog för mycket plats när vi umgicks. Jag har så svårt att reglera intensiteten när jag umgås med andra. Samtidigt som jag har svårt att läsa av om jag beter mig konstigt, så jag sitter och oroar mig hela tiden istället för att strunta i om jag gör rätt.
Jag fick min diagnos asperger ADHD för några dagar sedan och känner mig lite förvirrad och nedstämd för att det är så mycket som jag genom åren har låtsas vara för att verka normal. Nu vet jag knappt vem jag är längre, jag är ständigt på min vakt för om någon skulle märka att jag inte är normal. Jag försöker kontrollera mig och vara så tyst som möjligt för att inte göra bort mig, men jag är så impulsiv att jag har svårt för att hålla tyst.
Jag önskar att jag inte brydde mig vad andra tycker. Det hade förenklat en del.
Jag fick min diagnos asperger ADHD för några dagar sedan och känner mig lite förvirrad och nedstämd för att det är så mycket som jag genom åren har låtsas vara för att verka normal. Nu vet jag knappt vem jag är längre, jag är ständigt på min vakt för om någon skulle märka att jag inte är normal. Jag försöker kontrollera mig och vara så tyst som möjligt för att inte göra bort mig, men jag är så impulsiv att jag har svårt för att hålla tyst.
Jag önskar att jag inte brydde mig vad andra tycker. Det hade förenklat en del.
Någon som känner igen sig?
Jag känner igen mig. Jag får megaångest av att träffa min familj, alltså syskon och föräldrar. Tycker inte alls om det.
Men jag har inte ADHD, 'bara' AS, och jag bryr mig inte om hur jag uppfattas. Jag mår helt enkelt inte bra i situationen.
Men jag har inte ADHD, 'bara' AS, och jag bryr mig inte om hur jag uppfattas. Jag mår helt enkelt inte bra i situationen.
Någon som känner igen sig?
Och att landa i att ha fått en diagnos tar tid... Mycket förvirring i självuppfattning. Man får på något vis omvärdera allt i livet, och det tar tid.
Ta det lugnt och som det kommer så kommer du få balans.
Ta det lugnt och som det kommer så kommer du få balans.
Någon som känner igen sig?
Tack. Det tar väl kanske tid att acceptera. Det var inte så lätt att diagnosticera mig heller för att jag har så svårt att erkänna hur jag fungerat för att det har blivit en vana att låtsas vara såsom jag tror att jag borde vara. Knepigt det blev...
Någon som känner igen sig?
Jag är mitt i en utredning och kan nog inte gömma att de är en blandning av lättnad å jobbigt. Men när de väl slutändan landat så kan ja nog börja slappna av å jobba med mej själv mer eller mindre! Då de göer mycket aha upplevelser till andra.. ^^ Å vanligaste frågan är.
Men du tror inte de kan vara nåt annat?
Hur många av er har hört denna fråga?
Men du tror inte de kan vara nåt annat?
Hur många av er har hört denna fråga?
Återgå till Att leva som Aspergare