alfapetsmamma skrev:

Pemer skrev:Jag har också ofta tagit fel på vem av just er två som skrivit vad... även sedan jag träffade er båda på samma träff...

Va? Upplever inte alls oss som lika, varken i ton eller sätt att skriva. Möjligtvis märks det att vi är ganska.. mogna, om jag får uttrycka det så utan att låta förmäten. Mycket självarbete hos oss båda vet jag. Hon är dock mycket mer eftertänksam, tror jag.

Är det nån som ofta tycker som jag eller är lika fixerad vid språket så är det Weasley. Men som sagt, jag gillar verkligen Aspkvinna, så jag blir inte ledsen, mest häpen.

(I början tog jag också ofta fel - två välgörande livskloka och sympatiska kvinnor med snarlika nick som dök upp samtidigt. Fast jag lärde mig snabbare än Pemer... )

Annars vill jag hålla med om och betona, att en kvinna som spelar spel eller hanterar sina känslor oansvarigt nog inget är för en manlig aspergare av det mer (tr)oskyldiga slaget. Det finns faktiskt kvinnor som inte gör det, eller som går att nå sedan de väl har insett att det är äkthet som efterfrågas. Det där med att akta sig för att sikta för lågt och konventionellt. Eller bry sönder sig med vad man vill ha, tror sig kunna få och hur man framstår i stället för att stå rak och fri i sig själv...

Zombie skrev:

alfapetsmamma skrev:

Pemer skrev:Jag har också ofta tagit fel på vem av just er två som skrivit vad... även sedan jag träffade er båda på samma träff...

Va? Upplever inte alls oss som lika, varken i ton eller sätt att skriva. Möjligtvis märks det att vi är ganska.. mogna, om jag får uttrycka det så utan att låta förmäten. Mycket självarbete hos oss båda vet jag. Hon är dock mycket mer eftertänksam, tror jag.

Är det nån som ofta tycker som jag eller är lika fixerad vid språket så är det Weasley. Men som sagt, jag gillar verkligen Aspkvinna, så jag blir inte ledsen, mest häpen.

(I början tog jag också ofta fel - två välgörande livskloka och sympatiska kvinnor med snarlika nick som dök upp samtidigt. Fast jag lärde mig snabbare än Pemer... )

Annars vill jag hålla med om och betona, att en kvinna som spelar spel eller hanterar sina känslor oansvarigt nog inget är för en manlig aspergare av det mer (tr)oskyldiga slaget. Det finns faktiskt kvinnor som inte gör det, eller som går att nå sedan de väl har insett att det är äkthet som efterfrågas. Det där med att akta sig för att sikta för lågt och konventionellt. Eller bry sönder sig med vad man vill ha, tror sig kunna få och hur man framstår i stället för att stå rak och fri i sig själv...

Men vad du är rar! Tack! (Det där får vara Jag och AK som tackar, om vi kommer åt för Inger... )

invicta skrev:...och om det handlar om en NT-tjej så förväntas du nog även i större utsträckning förstå och ta hänsyn till hennes "känslor" och godtyckliga humör.

Mjo sånt kan bli smått roligt även i vardagslivet där man inte riktigt förstår de mer finare aspekterna av samspelet, möjligt att jag har missat massa med undermeningar, ifs vem vet. Ibland är jag orsäker om jag missar något för jag vet inte om jag gör det om inte allt överdrivs.

Kanske är det svårare för killar att "dra igång" en relation, men däremot tror jag att det är jobbigare för AS-tjejer att leva upp till NT-mallen, just för att man ofta förväntas vara känslostyrd, irrationell och superempatisk. Jag har iaf jättesvårt för det.

Det stämmer nog mycket bra Killar kan nog vara lite mer "känslokalla" i en relation än tjejer. AS kan kanske ibland ligga närmare hur killar beter sig än tjejer vilket gör problemen värre för me

Tallerger skrev:I alla fall, jag hade inte hunnit bli kär i tjejen, men gillade henne på ett sådant sätt att jag absolut var intresserad av att träffa henne igen. Jag kände till och med att vi skulle kunna utveckla en trevlig vänskap om inte de hetare känslorna blev ömsesidiga - många av mina bästa vänskaper har varit med tjejer som jag ursprungligen dejtat. Det som gör mest ont i det här är just därför att hon inte vill att vi i framtiden ska ha någon kontakt med varandra över huvud taget, det i kombination med att ett likartat mönster tycks ständigt upprepa sig, trots att större delen av min tankeenergi ägnas åt att komma underfund med vad det rent konkret beror på.

Förstår att du känner dig dubbelt dissad då, men det kan bero på:
1. Hon har redan tillräckligt många (kill)kompisar och behöver inga fler
2. Hon har dåliga erfarenheter av av killkompisar som egentligen vill vara mer än kompisar
3. Hon var främst intresserad av att leta en partner och har inte tid för andra
4. Vad det beror på för just dig vet jag inte men misstänker att det är AS helt enkelt

Dina kompisar kanske kan säga vad som ev fattas fast att fixa det är en annan sak. Själv tycker jag det är mycket svårt att vara/spela någon annan än den jag är.

alfapetsmamma skrev:[...]
Men vad du är rar! Tack! (Det där får vara Jag och AK som tackar, om vi kommer åt för Inger... )

*ojoj, känner mig som *

Jag har märkt att nu när jag börjar lära mig att det inte är förbjudet för mig att älska någon finner jag det alltför svårt för att prata om det eller ens att träffa någon tjej utanför familjen.

Alien skrev:

Tallerger skrev:I alla fall, jag hade inte hunnit bli kär i tjejen, men gillade henne på ett sådant sätt att jag absolut var intresserad av att träffa henne igen. Jag kände till och med att vi skulle kunna utveckla en trevlig vänskap om inte de hetare känslorna blev ömsesidiga - många av mina bästa vänskaper har varit med tjejer som jag ursprungligen dejtat. Det som gör mest ont i det här är just därför att hon inte vill att vi i framtiden ska ha någon kontakt med varandra över huvud taget, det i kombination med att ett likartat mönster tycks ständigt upprepa sig, trots att större delen av min tankeenergi ägnas åt att komma underfund med vad det rent konkret beror på.

Förstår att du känner dig dubbelt dissad då, men det kan bero på:
1. Hon har redan tillräckligt många (kill)kompisar och behöver inga fler
2. Hon har dåliga erfarenheter av av killkompisar som egentligen vill vara mer än kompisar
3. Hon var främst intresserad av att leta en partner och har inte tid för andra
4. Vad det beror på för just dig vet jag inte men misstänker att det är AS helt enkelt

Hmmmm, det är väl hennes sak att bestämma vad för kvantitet och kvalitet hon vill ha på kontakten. Och är svaret 0 kvantitet så är det väl hennes beslut att fatta. Är hon skyldig att förklara sig? Måste hon motivera det?

Folk ställer frågor och vill ha svar, annars hade de ju inte frågat. Ibland gör folk saker som vi tycker behöver förklaras. Eller så gör de inget när vi tycker att de borde gjort något.

Alltihop situationer där vi ofta tycker att vi borde få förklaringar eller svar. Men måste vi inte acceptera att de ibland (ofta? alltid?) inte är skyldiga att svara. Och på samma sätt inte skyldiga att förklara sig.

Dessutom har vi alla dessa situationer där andra inte orkar eller inte kan eller inte har lust att svara/förklara sig/motivera. Och det är väl bara att acceptera.

Och framför allt kan vi inte begära att andra skall lösa våra egna problem.

Ganesh skrev:Och framför allt kan vi inte begära att andra skall lösa våra egna problem.

Skönt, då är personer som jag (och kanske Mats, fast han verkar ha satt fart på sig) helt chanslösa. Bra att veta, hur reklamerar man livet?

nallen skrev:

Ganesh skrev:Och framför allt kan vi inte begära att andra skall lösa våra egna problem.

Skönt, då är personer som jag (och kanske Mats, fast han verkar ha satt fart på sig) helt chanslösa. Bra att veta, hur reklamerar man livet?

Ring dina föräldrar!

Zombie skrev:

alfapetsmamma skrev:[...]
Men vad du är rar! Tack! (Det där får vara Jag och AK som tackar, om vi kommer åt för Inger... )

*ojoj, känner mig som *

Zimma lungt Zombie

Lugnt heter det.

KrigarSjäl skrev:Lugnt heter det.

Tackar KS, felstavning var det och tyvärr kan jag inte rätta till det.

Aspkvinna skrev:

nallen skrev:... hur reklamerar man livet?

Ring dina föräldrar!

Det behövs inte, jag har varit på besök här hos dem hela helgen...

nallen skrev:

Aspkvinna skrev:

nallen skrev:... hur reklamerar man livet?

Ring dina föräldrar!

Det behövs inte, jag har varit på besök här hos dem hela helgen...

Men sa du något då och i så fall vad fick du för svar?

Nä, vad skulle jag säga?

nallen skrev:Nä, vad skulle jag säga?

Du ville ju reklamera och dom var leverantören?

Ok, det är bara ett skämt men jag hoppades att du förstod det. Vi alla får nog dras med dom vi är och göra det bästa av levererat material...

Jo... fast egentligen är ämnet för allvarligt för att skojas bort

Ganesh skrev:...måste vi inte acceptera att ...[folk]... ibland (ofta? alltid?) inte är skyldiga att svara. Och på samma sätt inte skyldiga att förklara sig.

Dessutom har vi alla dessa situationer där andra inte orkar eller inte kan eller inte har lust att svara/förklara sig/motivera. Och det är väl bara att acceptera.

Och framför allt kan vi inte begära att andra skall lösa våra egna problem.

Det här gäller ju situationen att någon frågat varför den tillfrågade inte vill ha (viss sorts) kontakt med den frågande. Här gäller det kärlek men det mesta är detsamma när det gäller jobb, särskilt när det gäller samarbete. Jag funderar på om det gäller samma regler här som i vilket samtal som helst.

Låt oss säga att någon på stationen frågar en om vägen till centrum. "Jag ska samma väg", säger man, "jag visar dig". Väl framme säger man hjälpsamt "det är en riktig labyrint. Är det något särskilt ni letar efter, jag har nog koll på det mesta här". Anta att den frågande då frågar en om vägen till ens hatobjekt nummer 1 när det gäller hamburgerrestauranger. Till det stället vill man inte skicka några kunder.

Man kan ljuga och säga att man faktiskt inte vet var just det ligger men man känner att man inte skulle bli trodd, det skulle bli obehagligt. Därför säger man att det vill man tyvärr inte tala om. Den frågande frågar varför. Nu har jag väl fått ihop en fin analogi, va?

Ifall den frågande verkade hotfull skulle jag lura iväg vederbörande åt fel håll. Ifall den frågande verkade vänlig men besviken så skulle jag känna mig skyldig att försöka förklara varför jag inte ville skicka någon till den restaurangen. Många andra skulle vänligt säga "jag vill inte, helt enkelt". Vissa för att de inte kunde förklara och andra för att de vara rädda att annars få en djupintervju om sina politiska åsikter från denne främling.

Har man inget svar så har man inte. Frågorna är alltså två.
1. Ifall man har ett svar, är man då ovänlig ifall man vägrar lämna ut det? Är man alltså ovänlig om man vägrar avslöja sina känslor för ... restaurangen...?
2. Ifall vi kommit fram till att det är ovänligt att inte svara om man kan, hur mycket ska man då i vänlighetens namn anstränga sig för att komma på svaret, ifall man inte har det färdigt?

Ingen som lyckades hänga med på analogin eller var frågorna ointressanta? Ingen kan kanske hitta något svar (till frågorna sist, ovan)? I det tredje fallet vill jag lägga till något men först ett egencitat:

jonsch skrev:Ifall den frågande verkade hotfull skulle jag lura iväg vederbörande åt fel håll. Ifall den frågande verkade vänlig men besviken så skulle jag känna mig skyldig att försöka förklara varför jag inte ville skicka någon till den restaurangen. Många andra skulle vänligt säga "jag vill inte, helt enkelt". Vissa för att de inte kunde förklara och andra för att de vara rädda att annars få en djupintervju om sina politiska åsikter från denne främling.

Innan man hittat något objektivt svar på om det ligger någon ovänlighet i något av sätten att nobba, så "måste" man anta att det inte gör det. Om man tycker att någon nobbar en på ett ovänligt sätt utan att ha något bevis, så torde det nämligen uppstå dödfött bråk som i princip kan sluta med svartsjukemord eller åtminstone i livslång fiendskap och allmän bitterhet.

Det trista/lustiga är att detsamma gäller även ifall det finns något objektivt svar "ja" på om det ligger någon ovänlighet i något av sätten att nobba, ifall man inte kan få den ovänligt nobbande att förstå att den nobbar ovänligt. Sådan är fredens och lyckans hårda lag.

Dessutom kan ju den objektiva sanningen vra en annan än man tror sig "veta", alltså har man inte ens rätt att vara stolt över sin förmåga till överseende - för det kanske alltså är motparten som "överser" med en själv.

Jag tycker att det är svårt att träffa någon som tjej också. Eftersom jag har samma problem med att läsa av andra så missar jag om någon mot förmodan skulle vara intresserad. Sen är jag väl inte den typen av tjej som de flesta faller för heller...

Avslutade ett (sex år långt) förhållande för ett år sen och känner mig i dagsläget tveksam till om jag är "gjord" för förhållanden öht.

Skulle jag träffa någon igen så skulle jag bäst beskriva honom som någon som får mig att känna mig avslappnad i hans närhet. Det är svårt att beskriva utan att låta alltför flummig... Men min korta förklaring är att det ska vara någon som sänder ut en behaglig energi.

mvh
Annorlunda

jonsch skrev:Ingen som lyckades hänga med på analogin eller var frågorna ointressanta?

Exemplet kändes tusan så konstruerat eftersom man inte har några särskilda förpliktelser mot en främling på det viset.

Jaså, Bjäbbis, nähä. Jag har såna förpliktelser mot varje främling men för all del, byt ut främlingen mot en bekant från en annan stad då, som man råkar hitta på stationen i sin egen stad.

jonsch skrev:Jaså, Bjäbbis, nähä. Jag har såna förpliktelser mot varje främling men för all del, byt ut främlingen mot en bekant från en annan stad då, som man råkar hitta på stationen i sin egen stad.

Det har du i så fall för att du väljer det. Det är klart att man kan vara hygglig men en främling förväntar sig inte att du ska ta av din tid och engagera dig. För övrigt har jag svårt att förstå problemet. För att ta den konkreta situation som du skisserade som jag inte förstod vad det var exempel på skulle jag nog antagligen säga något i stil med "Det ligger någonstans åt det hållet. Själv brukar jag inte gå dit. (Dvs underförstått jag vet inte så noga utan att direkt säga det. )

Vidare skulle jag aldrig har formulerat mitt erbjudande som om att jag hade koll på det mesta eftersom mitt dåliga lokalsinne gör att jag strängt taget inte brukar ha det.

Slutligen tycker jag det är ytterliget besvärande med människor som jag inte känner eller inte känner så väl inte släpper när de har gett mig en riktning utan sedan ska "snoka" i vart jag ska ta vägen i övrigt också. Och jag tror att ganska många människor är som jag. De vill ha en upplysning ja, men sen vill de vara i fred.

jonsch skrev:

Ganesh skrev:...måste vi inte acceptera att ...[folk]... ibland (ofta? alltid?) inte är skyldiga att svara. Och på samma sätt inte skyldiga att förklara sig.

Dessutom har vi alla dessa situationer där andra inte orkar eller inte kan eller inte har lust att svara/förklara sig/motivera. Och det är väl bara att acceptera.

Och framför allt kan vi inte begära att andra skall lösa våra egna problem.

Det här gäller ju situationen att någon frågat varför den tillfrågade inte vill ha (viss sorts) kontakt med den frågande. Här gäller det kärlek men det mesta är detsamma när det gäller jobb, särskilt när det gäller samarbete. Jag funderar på om det gäller samma regler här som i vilket samtal som helst.

Låt oss säga att någon på stationen frågar en om vägen till centrum. "Jag ska samma väg", säger man, "jag visar dig". Väl framme säger man hjälpsamt "det är en riktig labyrint. Är det något särskilt ni letar efter, jag har nog koll på det mesta här". Anta att den frågande då frågar en om vägen till ens hatobjekt nummer 1 när det gäller hamburgerrestauranger. Till det stället vill man inte skicka några kunder.

Man kan ljuga och säga att man faktiskt inte vet var just det ligger men man känner att man inte skulle bli trodd, det skulle bli obehagligt. Därför säger man att det vill man tyvärr inte tala om. Den frågande frågar varför. Nu har jag väl fått ihop en fin analogi, va?

Ifall den frågande verkade hotfull skulle jag lura iväg vederbörande åt fel håll. Ifall den frågande verkade vänlig men besviken så skulle jag känna mig skyldig att försöka förklara varför jag inte ville skicka någon till den restaurangen. Många andra skulle vänligt säga "jag vill inte, helt enkelt". Vissa för att de inte kunde förklara och andra för att de vara rädda att annars få en djupintervju om sina politiska åsikter från denne främling.

Har man inget svar så har man inte. Frågorna är alltså två.
1. Ifall man har ett svar, är man då ovänlig ifall man vägrar lämna ut det? Är man alltså ovänlig om man vägrar avslöja sina känslor för ... restaurangen...?
2. Ifall vi kommit fram till att det är ovänligt att inte svara om man kan, hur mycket ska man då i vänlighetens namn anstränga sig för att komma på svaret, ifall man inte har det färdigt?

Alltså jag har svårt att föreställa mig att jag skulle vilja hindra någon från att gå på en viss restaurang. Möjligen skulle jag säga "det stod i tidningen att hälsovårdsnämnden anmärkte på att det fanns kackarlackor i deras kök" (om det stått så alltså). Men annars bryr jag mig verkligen inte om var andra äter. Å andra sidan står det mig fritt att vara ovänlig/icke förekommande, den frågande kan alltid fråga någon annan.

Då tycker jag att jämförelsen med jobb är mer relevant. Om man inte får ett jobb, så skulle man kunna vara hjälpt med att få veta varför. Vad gjorde jag för fel vid anställningsintervjun, vad kan jag bättra på? Och då tycker jag att de borde vara moraliskt skyldiga att berätta varför (jag har ju gjort mig en hel del besvär med ansökan etc.). Men ofta vet inte folk varför. "Det kändes inte rätt helt enkelt, personkemin stämde inte", och får man ett sånt svar är man inte hjälpt med det. Eller så vill de inte säga sanningen, rädd för reaktionen.