Ursäkta att jag inte lägger mig i d.v.s. ursäkta att jag lägger in mitt eget gnäll istället. Kommer här:

Vad krävs för att man ska bestämma sig för att försöka lära känna någon med romantiskt syfte? Jag nobbades i våras och det gnager mig (även om jag försökt igen sedan dess).

Det är klart man måste vara ytlig när det gäller sexuella attribut och i någon mån också när det gäller ens personliga utseendesmak men hur ytlig? Hur ytlig kan man vara utan att riskera att gå miste om sitt livs kärlek? Alla har nog visserligen många möjliga sådana men om alla går på fysisk ytlighet så räcker de inte – är man inte underskön själv så tar man alltså då en risk (och dömer många till olycka).

Hur ytlig måste man vara när det gäller annat än det fysiska? Hur någon bär sina ansiktsdrag kan bero på hur stor tur den haft med positiv, social träning. Vid vilken gräns är det klokt att förkasta någon utifrån hur stor tur den haft med positiv, social träning? Vid vilken gräns riskerar man alltså att gå miste om sitt livs kärlek ifall man är ännu mer ytlig på detta sätt?

Att bli nobbad p.g.a. alltför stor ytlighet av den senare sorten är naturligtvis vad jag tror att jag råkat ut för. Det gnager mig. Om jag bara visste att hon behandlat mig klokt skulle jag förhoppningsvis släppa det. Övertygade jag mig om att jag blivit nobbad på lösa grunder skulle jag kanske släppa denna då uppenbarligen ovärdiga kvinna och lära mig litet strängare kräsenhet. Just nu dock, sagt var, gnager det mig.

/ J

Det gör ont att bli nobbad. Det gör ännu mer ont ju mer känslor man har satsat på den som man blivit nobbad av, ju mer oförståeligt det hela är. Har du frågat henne? Är det realistiskt så gör det. Det kanske känns bättre efteråt. Är det inte realistiskt så får du lämna det. Gissningsvis var det antingen ditt utseende eller något obestämbart "konstigt" hon såg hos det. Vad det där obestämbara "konstiga" är för något kan jag inte svara på för jag brukar alltid missa det.

Vilket har resulterat i att jag träffat på både killar som har varit långtidssjuksskrivna för depression eller borderline, lidit av paranoia eller varit haft psykopatiska drag, varit manodepressiva eller även haft AS eller misstanke om det. Vad detta beror på säger nog mer om mig själv eller om killarna. Och detta utan att själv haft några större psykologiska problem eller dylikt Jag verkar sakna en del av den där sociala fingertoppskänslan som dömer ut folk så jag kan inte råda nån.

Men vad jag vet är att hon måste kunna möta dig utan rädsla för vad som eventuellt kan vara annorlunda hos dig och därför är det nog en personlighetstyp du bör leta efter och inte ett utseende. Någon som är tolerant och och inte alltför fattig på livserfarenheter och som delar en del av dina intressen. Tror jag. Jag vet inte. Men är det så borde det finnas en sådan som också har ett utseende som tilltalar dig.

nallen skrev:

rdos skrev:

Mir skrev:Eller som jag gjort.
fråga,vill du bli min partner.
frågat många vid Drotningsgatan.
ingen villa ha mej.
är det svårt att säja,Ja
Alla säjer,Nej.

Det fungerar iaf garanterat inte.

Vilket är ett djävla skit, eftersom det är både rimligt och utförbart.

Det kan inte vara rimligt att fråga vemsomhelst på gatan om man vill ha en partner (vilket verkade vad Mir frågade efter). Måste man inte veta lite mer än hur den ser ut?

Apropå gatan, så minns jag att jag blev hejdad på gatan för många år sen. En utländsk student klagade över sin ensamhet och hur svårt det vara att lära känna svenskar. Jag beklagade det men erbjöd inte min egen vänskap, eftersom
1) Jag var på väg någonstans och hade jag bestämt mig för något kunde jag inte tänka mig att avvika från det (flexibilitet, vad är det?)
2) Enligt mina rigida normer kunde man inte hitta vänner (el partner) på gatan. Alltså hade vi läst samma ämne och han börjat prata med mig hade det varit ok.

apkonstapel

Jag tyckte, återigen, att ditt inlägg var kristallklart och klokt om en kärnfråga.

jonsch, ett par fragment

Ytlighet... beror också på vad man vill ha för (slags) relation. Vill man ha en djupare går det också åt mera tid, och alltså ett lugnare sammanhang att mötas i, eller helt enkelt hinna vistas bredvid varandra i tills något oväntat händer...

Skönhet: ingenting går upp mot den skönhet hos den man älskar, som kommer sig av att det är den vackra människa man älskar. Men naturligtvis är det bra om den fanns där innan också, så som man skulle ha upplevt personen ändå - den inre skönheten framför allt. Fast hur och i vilken grad är väl också en fråga om läggning, mognad på området (kanske försenad hos många av oss?) och tidigare erfarenheter, hunger, mättnad och närmaste behov...

Tack, Bjäbbis! Som väl är så är det det teoretiska och (allmän kärlekstörst) snarare än gamla känslor, som retar mig (hu vale för äkta kärlekssorg).

[EDIT] Zombie;

jäpp. Så riktigt.

Stora frågor, jonsch. Jag tror de flesta oftast styrs av instinkt, och finner rationella skäl till sitt handlande i efterhand, förutsatt att det känns som att det behövs. I vissa fall kan instinkten vara det som sporrar till eftertanke, vilket leder till rationella skäl för ett beslut. Detta gäller både "ja"- och "nej"-beslut i relationer.

Den första fasen, förälskelsen, har jag länge betraktat som något liknande en tvångsneuros. Man blir besatt av människan. Det kan komma mycket långsamt eller på en halvminut. För det mesta går det över och lämnar efter sig något helt annat, som jag kallar kärlek. Att älska någon ser jag i sin tur som att helhjärtat omfamna och välkomna sitt känslomässiga beroende av en annan människa. Allt detta självklart inte på rationellt vis, utan emotionellt.

När det handlar om att finna sitt livs kärlek ser jag bara en avgörande fråga, som man måste ställa både sitt intellekt och sitt känsloliv: kan jag leva med den här människan? Det är en oerhört omfattande fråga, och jag tror få människor klarar sig igenom den utan övermänskliga våndor. Vid någon punkt måste man dock fatta ett beslut på gott och ont, istället för att fortsätta söka efter ytterligare goda respektive dåliga egenskaper hos personen man överväger.

En långvarig relation handlar för mig om att först hitta någon vars egenskaper är övervägande positiva, inklusive utvecklingspotential tillsammans, och därefter om att utvecklas tillsammans genom åren. Just vad gäller utseendets betydelse tror jag din fråga är fel ställd, eftersom allt utom utseendet avgör vad utseendet spelar för roll. Men återigen, de flesta tänker nog inte lika rationellt som du (eller i någon mån jag) i de här frågorna, utan styrs av instinkter och för sina liv på en höft. Det handlar om balansen mellan noggrann konsekvensanalys och omedelbar aktion.

Alltså, jag tror inte vanliga människor analyserar och grubblar som vi gör. Så om en NT kvinna nobbar en man, så vet hon oftast inte själv exakt varför. Det kändes bara fel, sen om det berodde på att mannens utseende var fel el hans personlighet el hans feromoner, det vet hon inte och grubblar inte över. Personkemi brukar det också kallas.

Åjo, nog finns det folk i den mindre NPF:ade delen av spektret som också analyserar och grubblar. Olika mycket i (vad som med tiden blir) olika kretsar förstås - och kanske inte lika allmänt som "vi".

apkonstapeln, sant alltsammans (möjligen tolkade du mig som mer ansiktsfokuserad än jag tänkt framstå). Som Alien skriver:

Alien skrev:Alltså, jag tror inte vanliga människor analyserar och grubblar som vi gör. Så om en NT kvinna nobbar en man, så vet hon oftast inte själv exakt varför. Det kändes bara fel, sen om det berodde på att mannens utseende var fel el hans personlighet el hans feromoner, det vet hon inte och grubblar inte över. Personkemi brukar det också kallas.

Fortfarande dock, om man ändå ska analysera, så är olika människor olika ytliga. Jag personligen oroar mig inte för rent utseendemässig ytlighet men...

Kallpratsskicklighet. Festsnacksskicklighet. Ytliga konversationer, hur mycket är det man kan gå efter det, om man inte vill riskera att missa sin livs kärlek (icke att förväxla med ens livs förälskelse, även om det är väldigt trevligt om de kommer samtidigt)?

Svårt att svara på, det handlar nog om att samla delsvar. Jag ska fundera ett tag på vilka jag själv redan samlat ihop men det gör alls inget om det trillar in ett par i tråden under tiden.

[EDIT] Jaja Zombie men i genomsnitt så tror jag att Alien har rätt.

jonsch skrev:....Att bli nobbad p.g.a. alltför stor ytlighet av den senare sorten är naturligtvis vad jag tror att jag råkat ut för. Det gnager mig. Om jag bara visste att hon behandlat mig klokt skulle jag förhoppningsvis släppa det. Övertygade jag mig om att jag blivit nobbad på lösa grunder skulle jag kanske släppa denna då uppenbarligen ovärdiga kvinna och lära mig litet strängare kräsenhet. Just nu dock, sagt var, gnager det mig.

/ J

jonsch, man får nobba vem som helst på vilka grunder som helst, man behöver inte ens ha en grund till det.
Saken är den att man själv inte har någon som helst bestämmanderätt över någon annans kärlek.
Du är inte heller tvungen att besvara någon annans kärlek bara för att den är kär i dig, samma sak gäller för precis alla andra.

Att råka ut för besvarad kärlek här iofs helt underbart
Men inget man har rätt att kräva, fast då är det heller inte kärlek.

[/quote]jonsch, man får nobba vem som helst på vilka grunder som helst, man behöver inte ens ha en grund till det.

...

Att råka ut för besvarad kärlek här iofs helt underbart
Men inget man har rätt att kräva, fast då är det heller inte kärlek.[/quote]
Nej just, det var det jag undvek att påstå, genom att hålla mig till logiska gränser för vad som är klok respektive oklok ytlighet.

Du förolämpar mig (men jag är van) när du tycker dig se mig påstå att jag har rätt att tycka att någon borde gå ut med stackars mig. Kära du, visst får varje kvinna nobba mig på hur lösa grunder hon vill, det är hennes sak. Jag vill bara veta om jag borde respektera henne för det eller inte. Måste jag verkligen skriva dig det på näsan?

Det bästa som aspighet har givit till mig är låg tendens till godtycklighet. Det retar mig att du, som är aspie, är sämre än hon på att "förlåta" den.

apkonstapel skrev:Stora frågor, jonsch. Jag tror de flesta oftast styrs av instinkt, och finner rationella skäl till sitt handlande i efterhand, förutsatt att det känns som att det behövs. I vissa fall kan instinkten vara det som sporrar till eftertanke, vilket leder till rationella skäl för ett beslut. Detta gäller både "ja"- och "nej"-beslut i relationer.

Den första fasen, förälskelsen, har jag länge betraktat som något liknande en tvångsneuros. Man blir besatt av människan. Det kan komma mycket långsamt eller på en halvminut. För det mesta går det över och lämnar efter sig något helt annat, som jag kallar kärlek. Att älska någon ser jag i sin tur som att helhjärtat omfamna och välkomna sitt känslomässiga beroende av en annan människa. Allt detta självklart inte på rationellt vis, utan emotionellt.

När det handlar om att finna sitt livs kärlek ser jag bara en avgörande fråga, som man måste ställa både sitt intellekt och sitt känsloliv: kan jag leva med den här människan? Det är en oerhört omfattande fråga, och jag tror få människor klarar sig igenom den utan övermänskliga våndor. Vid någon punkt måste man dock fatta ett beslut på gott och ont, istället för att fortsätta söka efter ytterligare goda respektive dåliga egenskaper hos personen man överväger.

En långvarig relation handlar för mig om att först hitta någon vars egenskaper är övervägande positiva, inklusive utvecklingspotential tillsammans, och därefter om att utvecklas tillsammans genom åren. Just vad gäller utseendets betydelse tror jag din fråga är fel ställd, eftersom allt utom utseendet avgör vad utseendet spelar för roll. Men återigen, de flesta tänker nog inte lika rationellt som du (eller i någon mån jag) i de här frågorna, utan styrs av instinkter och för sina liv på en höft. Det handlar om balansen mellan noggrann konsekvensanalys och omedelbar aktion.

Shit vad du verkar klok, och sympatisk, i det här inlägget!

alfapetsmamma skrev:Shit vad du verkar klok, och sympatisk, i det här inlägget!

...men kan jag applicera det på verkligheten? Sympatisk enstöring, c'est moi.

apkonstapel skrev:
När det handlar om att finna sitt livs kärlek ser jag bara en avgörande fråga, som man måste ställa både sitt intellekt och sitt känsloliv: kan jag leva med den här människan? Det är en oerhört omfattande fråga, och jag tror få människor klarar sig igenom den utan övermänskliga våndor. Vid någon punkt måste man dock fatta ett beslut på gott och ont, istället för att fortsätta söka efter ytterligare goda respektive dåliga egenskaper hos personen man överväger.

En långvarig relation handlar för mig om att först hitta någon vars egenskaper är övervägande positiva, inklusive utvecklingspotential tillsammans, och därefter om att utvecklas tillsammans genom åren.

Du är klok i det du skriver men du beskriver en valsituation som alltid är övermäktig såvida man inte är förblindad av sina känslor. Och jag tror att det är i det senare stadiet som de flesta av oss fattar sina livsavgörande beslut.

För att ta mig själv som exempel:
Mitt förra längre förhållande trodde jag skulle vara några månader. Det varade ett decennium. Jag har aldrig förut ställt mig just de här frågorna men jag gör det idag. När man blir äldre blir man mindre benägen att misslyckas. Egentligen tror jag mig klara av att leva med i stort sett vem som helst men det är antagligen helt fel och om så vore, vill jag det? Om det handlar om att åldras tillsammans blir frågan helt annorlunda än om den bara handlar om att vara tillsammans. Om jag vill skaffa barn tillsammans med någon så blir frågan helt annorlunda ställd än om jag vill komma bort från ensamheten i studentlägenheten.

Jag tror dock inte att man kan få ett riktigt svar på de här frågorna om utvecklingspotential osv för man vet för lite både om hur man själv och den andre utvecklas.

Om någon skulle ställa sig frågan om mina egenskaper såsom livskamrat var "övervägande positiva" så är risken att ganska många skulle säga nej.
Ändå har jag levt som sambo nästan hela tiden av mitt vuxna liv

Det här har inte ett dyft med Asperger eller NPF att göra förutom att jag möjligen delar en del av de drag som jag antar att en del av er känner igen er i , såsom igångssättningssvårigheter, svårigheter att strukturera vardagen, tendens att fastna i ändlösa och monotona projekt, oberäkneligt humör mm.

Om man sitter fast i ett förhållande som har många problem så blir det svårt att skilja på vilka problem som är ens egna, vilka som är den andres och vilka som ligger i hur förhållandet är uppbyggt så jag har inte riktigt varit medveten om hur stora problem jag själv har och vad det är för svårigheter att leva med en.

Jag tror inte att man alltid kan vara så medveten om allt det du beskriver om man vill att något ska hända i ens liv. Ibland handlar det om att följa instinkten, blunda och hoppa.

jonsch skrev:jonsch, man får nobba vem som helst på vilka grunder som helst, man behöver inte ens ha en grund till det.

...

Att råka ut för besvarad kärlek här iofs helt underbart
Men inget man har rätt att kräva, fast då är det heller inte kärlek.

Nej just, det var det jag undvek att påstå, genom att hålla mig till logiska gränser för vad som är klok respektive oklok ytlighet.

Du förolämpar mig (men jag är van) när du tycker dig se mig påstå att jag har rätt att tycka att någon borde gå ut med stackars mig. Kära du, visst får varje kvinna nobba mig på hur lösa grunder hon vill, det är hennes sak. Jag vill bara veta om jag borde respektera henne för det eller inte. Måste jag verkligen skriva dig det på näsan?

Det bästa som aspighet har givit till mig är låg tendens till godtycklighet. Det retar mig att du, som är aspie, är sämre än hon på att "förlåta" den.[/quote]Jag läste in vad jag trodde var en tanke hos dig att du skulle ha någon sorts rätt att bestämma att blir du kär i någon så ska denne bli kär i dig oavsett vad denne vill.

Skönt att det inte var så, fast jag förstår inte hur det var en förolämpning.
Jag hade som tur är fel men det var inte meningen att förolämpa dig.
Ett misstag behöver ju inte vara ditt misstag bara för att jag tycker att det verkar så, det kan ju lika gärna vara jag som missförstått din intention så som jag tydligen ha gjort i det här fallet.
Sorry, inte min mening att göra så

I mitt fall brukar man behöva säga exakt det man menar för det jag inte hört har jag heller inte uppfångat och ibland hör jag tom fel.
Läsa mellan raderna brukar jag inte vara bra på.

Som svar på frågan vet jag faktiskt inte vad man ska vara, jag tror jag hade varit ledssen om den jag är kär i inte tycker om mig.
Kan inte lova att det skulle gå över men jag hoppas det.
Tror aldrig jag lär glömma henne men möjligen ha lättare att fastna för någon annan om jag vet att det inte finns någon kärlek mellan henne och mig.
Får väl hoppas att både hon och jag då kommer o ha det bra på varsitt håll iaf.

nano skrev:

jonsch skrev:

nano skrev:jonsch, man får nobba vem som helst på vilka grunder som helst, man behöver inte ens ha en grund till det.

...

Att råka ut för besvarad kärlek här iofs helt underbart
Men inget man har rätt att kräva, fast då är det heller inte kärlek.

Nej just, det var det jag undvek att påstå, genom att hålla mig till logiska gränser för vad som är klok respektive oklok ytlighet.

...

Jag läste in vad jag trodde var en tanke hos dig att du skulle ha någon sorts rätt att bestämma att blir du kär i någon så ska denne bli kär i dig oavsett vad denne vill.

Skönt att det inte var så, fast jag förstår inte hur det var en förolämpning.
Jag hade som tur är fel men det var inte meningen att förolämpa dig.

Nå, då glömmer vi det, nano. Men det är väl klart det är en förolämpning att tro att någon har såna vanföreställningar om kärlekens villkor. Tror man det så tror man ju alltså att vederbörande är helt oduglig som partner i synerhet och som vuxen individ i allmänhet.

Det är så svårt att vara lagom tydlig i denna värld och särskilt på detta forum!

Jo det har du nog rätt i.

Vill nog inte kalla det för en förolämpning att tro något, snarare omtanke att försöka få någon att se vad denne gör, om denne nu gör det som man fått för sig att denne gör.

Det finns ju exempel på folk som fått för sig att de har rätt att slå sin flickvän tex.
Jag tycker det är bra att du inte verkar vara en av de få som skulle kunna göra en sådan sak
Tror de är få som gör sådant med eller utan vilja men de existerar och kör stor skada

nano skrev:Jo det har du nog rätt i.

Vill nog inte kalla det för en förolämpning att tro något, snarare omtanke att försöka få någon att se vad denne gör, om denne nu gör det som man fått för sig att denne gör.

Jo, det har du naturligtvis rätt i! Jag skulle inte ha läst in någon förolämpning där. Det är bara ett sådant dilemma detta; när någon inför andra tolkar in något i ens ord som man själv absolut inte menar så måste man protestera väldigt övertygande. Dock riskerar man då att vara alltför kritisk mot intolkaren, även om denne menat väl.

Som intolkare kan man underlätta genom att börja försiktigt med frågan "menar du verkligen att..." men det är för all del inget man kan kräva av intolkaren. (nu är vi nästan tillbaka där vi började igen)

"Menar du verkligen att..." är en bra kombination av ord.
En fras jag glatt kan tänka mig att använda oftare.

Väl skrivet

Jag bugar chevaljeriskt.

Givetvis, madam, givetvis!

*skrapar chevalereskt med foten*

apkonstapel skrev:Den första fasen, förälskelsen, har jag länge betraktat som något liknande en tvångsneuros. Man blir besatt av människan. Det kan komma mycket långsamt eller på en halvminut. För det mesta går det över och lämnar efter sig något helt annat, som jag kallar kärlek.

Helt rätt. Modern forskning har klarlagt att förälskelse är en form av psykos, att kärlek däremot är en förnuftsbaserad känsla, och att de båda sorternas känslor uppstår i helt skilda delar av hjärnan Samt att den verkligt varaktiga kärleken minst lika ofta, om inte oftast, växer fram utan föregående förälskelse. Illustrerad Vetenskap nr 3 2005.

Kärlek är om något en djupare och innerligare variant av vänskap. "Kärlek är vänskap som tagit eld" finns ett talesätt som säger, och den som myntade det hade ganska bra koll på saker!

Och det är ju detta man ser så skrämmande tydligt i vår tid... Förälskelse och attraktion vägleder de allra flesta - och i de allra flesta relationer kommer uppenbart ingen kärlek efter förälskelsen, och/eller saknas insikten och förmågan att finna och vårda en efterföljande kärlek efter den inledande förälskelsen. För kärleken var väl det kontrahenterna hade funnit från första början??? Det trodde de... i ack så många fall...

Ja, hur många som helst tror att förälskelse och kärlek är samma sak, och när förälskelsen klingar av som förälskelse de facto alltid gör förr eller senare tror de att det är kärleken som är över, och bryter upp.

Dessutom avlas det barn, och vi får skilsmässobarn, ensamma föräldrar och så...

Sammanhangen borde vara svåra att missa, men de flesta skulle ändå hävda att jag bara är ute och cyklar här. Eller i varje fall överdriver väldigt. Och okej, överdriver något kanske jag gör.