Jag tränade mycket förr, fotboll, handboll och ishockey.
För mig var det viljan att bli bättre, att vinna, att vara bäst som var min motivation.
På grund av knäskada fick jag tyvärr ge upp detta.

Har aldrig gillat att träna själv, aldrig gillat gym och liknande, tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

Senaste åren har jag inte tränat någonting, en rad personliga saker har hänt som helt enkelt har fått mig att varken kunna eller vilja träna.
Nu skiter jag i det, blivit en form av pessimist som inte bryr sig.
Vet verkligen inget som skulle kunna motivera mig till att börja träna igen då träningsformerna jag gillar är omöjliga för mig.

alixha skrev:Jag tränade mycket förr, fotboll, handboll och ishockey.
För mig var det viljan att bli bättre, att vinna, att vara bäst som var min motivation.
På grund av knäskada fick jag tyvärr ge upp detta.

Har aldrig gillat att träna själv, aldrig gillat gym och liknande, tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

Senaste åren har jag inte tränat någonting, en rad personliga saker har hänt som helt enkelt har fått mig att varken kunna eller vilja träna.
Nu skiter jag i det, blivit en form av pessimist som inte bryr sig.
Vet verkligen inget som skulle kunna motivera mig till att börja träna igen då träningsformerna jag gillar är omöjliga för mig.

Vad är det för knäskada som hindrar dig från att träna?
Om det hade gått att lösa, vad för träning skulle du vilja syssla med?

antonius skrev:

Kahlokatt skrev:Skulle dock aldrig våga gå på gym. Folk skulle hånskratta åt mig.

Det där är nog en vanlig föreställning som många kan ha, att det är en massa "biffar" där som hånler åt en, men det har jag aldrig sett, tvärt om så är det vanligt folk på gymmen, går man dessutom på förmiddagen så är det mest pensionärer. De större gymmen har ju dessutom "prova på" dagar då det är flera som är nybörjare, så då behöver man inte känna sig uttittad...

Håller med
De flesta är faktiskt riktigt snälla, tex kan (kunde, har gymmat hemma i flera år nu) man alltid fråga "biffarna" på gymmet i stan om hjälp med nån teknik eller så, dom är alltid glad att kunna hjälpa till om man frågar men de flesta kollar inte på en utan sköter sitt eget.

Mountain_lion skrev:

alixha skrev:Jag tränade mycket förr, fotboll, handboll och ishockey.
För mig var det viljan att bli bättre, att vinna, att vara bäst som var min motivation.
På grund av knäskada fick jag tyvärr ge upp detta.

Har aldrig gillat att träna själv, aldrig gillat gym och liknande, tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

Senaste åren har jag inte tränat någonting, en rad personliga saker har hänt som helt enkelt har fått mig att varken kunna eller vilja träna.
Nu skiter jag i det, blivit en form av pessimist som inte bryr sig.
Vet verkligen inget som skulle kunna motivera mig till att börja träna igen då träningsformerna jag gillar är omöjliga för mig.

Vad är det för knäskada som hindrar dig från att träna?
Om det hade gått att lösa, vad för träning skulle du vilja syssla med?

Jag har ett avslitet ledband + meniskskada.
Opererade mig aldrig men gick på sjukgymnastik + träning länge men det blev aldrig bra, skulle ha behövt en operation egentligen. Detta var dock längesedan så det är lite för sent nu, skulle tippa på att mitt knä ser ut som frigolitbitar inuti nu, haha
Hur som helst så kan jag träna, träna på gym till exempel men jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, jag vill spela och få träning genom det men det går inte och då vill jag inte, motivationen är borta.

alixha skrev:

Mountain_lion skrev:

alixha skrev:Jag tränade mycket förr, fotboll, handboll och ishockey.
För mig var det viljan att bli bättre, att vinna, att vara bäst som var min motivation.
På grund av knäskada fick jag tyvärr ge upp detta.

Har aldrig gillat att träna själv, aldrig gillat gym och liknande, tycker att det är fruktansvärt tråkigt.

Senaste åren har jag inte tränat någonting, en rad personliga saker har hänt som helt enkelt har fått mig att varken kunna eller vilja träna.
Nu skiter jag i det, blivit en form av pessimist som inte bryr sig.
Vet verkligen inget som skulle kunna motivera mig till att börja träna igen då träningsformerna jag gillar är omöjliga för mig.

Vad är det för knäskada som hindrar dig från att träna?
Om det hade gått att lösa, vad för träning skulle du vilja syssla med?

Jag har ett avslitet ledband + meniskskada.
Opererade mig aldrig men gick på sjukgymnastik + träning länge men det blev aldrig bra, skulle ha behövt en operation egentligen. Detta var dock längesedan så det är lite för sent nu, skulle tippa på att mitt knä ser ut som frigolitbitar inuti nu, haha
Hur som helst så kan jag träna, träna på gym till exempel men jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, jag vill spela och få träning genom det men det går inte och då vill jag inte, motivationen är borta.

En lagsport som kanske skulle fungera, skulle kunna vara vattenpolo?

alixha skrev:Hur som helst så kan jag träna, träna på gym till exempel men jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, jag vill spela och få träning genom det men det går inte och då vill jag inte, motivationen är borta.

Finns fler som tycker viktträning är tråkigt.

Kan grupp-pass fungera? dans?

Varför ska träning vara så jävla roligt för?

För att det är skapar en återkopplande association som gör att man upprepar det och det är lättare att genomlida det hela.

plåtmonster skrev:

alixha skrev:Hur som helst så kan jag träna, träna på gym till exempel men jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, jag vill spela och få träning genom det men det går inte och då vill jag inte, motivationen är borta.

Finns fler som tycker viktträning är tråkigt.

Kan grupp-pass fungera? dans?

Tror du ärligt att hon får belasta knät när hon har en knäskada? Någon aktivitet i vattnet skulle dock kanske fungera som konstsim.

Intressant fråga.

Jag tränar definitivt inte för att det är skönt eller roligt. För den träning som byggt upp min kropp (inkl själsliga förmågor) sker på en nivå som är långt bortom det behagliga...

Motivationen att fortsätta består i erfarenheten av att träningen gjort det lättare att slappna av. Endorfiner räknar jag inte alls med, de finns där ungefär som gyroverkan i ett cykelhjul, försumbart, det är ens egna rörelser som ger resultat! Tillfällig anspänning är det effektivaste mot ihållande anspänning!

Dessutom ger träningen en rörlig och smidig kropp, vilket försvagar de kroppsliga signalerna till ångest.

plåtmonster skrev:

alixha skrev:Hur som helst så kan jag träna, träna på gym till exempel men jag tycker det är fruktansvärt tråkigt, jag vill spela och få träning genom det men det går inte och då vill jag inte, motivationen är borta.

Finns fler som tycker viktträning är tråkigt.

Kan grupp-pass fungera? dans?

Dans är ett av de mest slitande saker man kan göra för knäna och de flesta slags gruppträningar är ju lite dansliknande så jag tror inte det är så bra tips för en med knäskada.

Jag vet inte om jag har nått bra tips själv däremot, det enda jag kan tänka på nu är pilbågsskytte, det har jag sett en kille med benproteser göra (det är ju mest rygg och koncentration man tränar).
Det kan man ju träna både i grupp eller ensamt.

Tränar varje morgon sjukgymnastik och meditation

Varannan kväll styrketräning

Motivation:
Diverse hälsoproblem som jag vill bli av med
Det är kul att se resultat
Man orkar mer
Sover bättre
Mår bättre

Ärligt talat räcker det för att slita sig till gymmet. Det är inte alltid det är kul men har man i alla fall varit där och gjort lite så ska man inte klaga på sig själv.

Vattenpolo och bågskytte var ju faktiskt trevliga alternativ, ska nog titta lite närmare på dessa alternativ och liknande.

Dans är ganska kört, ett steg lite fel åt sidan så går knät sönder igen men tack för förslaget!

alixha skrev:Vattenpolo och bågskytte var ju faktiskt trevliga alternativ, ska nog titta lite närmare på dessa alternativ och liknande.

Dans är ganska kört, ett steg lite fel åt sidan så går knät sönder igen men tack för förslaget!

Rodd, är ju inte så påfrestande för lederna, kör man på en roddmaskin slipper man bli blöt, eller varför inte crosstrainer, en del ställen har det som gruppträning, typ som spinning..

alixha skrev:Vattenpolo och bågskytte var ju faktiskt trevliga alternativ, ska nog titta lite närmare på dessa alternativ och liknande.

Dans är ganska kört, ett steg lite fel åt sidan så går knät sönder igen men tack för förslaget!

Kul att du gillade mitt förslag. Angående bågskytte så körde min son det förra terminen. Han gillade det som fan. Men tyvärr så slutade hans kompisar gick med så då tappade han sugen.

1. Roligt och bra tidsfördriv. (Blir galen av att bara sitta inne hemma)
2. Bra för kroppen både fysiskt och psykiskt. Kul att se utveckling som ger ökad självkänsla.

För mig har träning och ett sunt levande alltid varit en självklarhet.

Det viktigaste är att hitta en träningsform som är rolig tror jag. Den får gärna vara varierande också. Jag tror det är nyckeln till att fortsätta hålla sig motiverad om man inte tycker träning är speciellt roligt i övrigt.
Lägger till ett bra citat jag såg på en vårdcentral en gång i tiden. "Den bästa träningen är den som blir av". Tycker den är klockren.

Edit: Rättade stavfel och lade till lite text.

Bara 4 st halvtimmes promenader per vecka, påstås skapa nya hjärnceller. (läst)

kvicksilver skrev:

plåtmonster skrev:Tänkte nog mer än på de rent rationella skälen man har. Att träning är bra osv vet väl de flesta. Utan frågan är mer hur man gör när man sitter i soffan och tänker "ååh...nä jag kan träna någon annan gång". Tanke på välformade kroppar i kroppsnära träningskläder brukar få ändan ur vagnen

För mig handlar det om rutiner. Om jag ska träna på en torsdag, så vet jag det på morgonen och är mentalt förberedd inför det - det handlar inte om "idag borde jag träna", utan det är en rutin precis som att gå till jobbet för mig.

Rutin är nyckelordet för mig också.

Vissa dagar så går jag och tränar, hjärnan har vant sig. Behöver inte vara roligt och lustfyllt, jag går för hälsans skull.

Men så blir det sommarlov! Rutinerna bryts. Och sen blir det inte av på hösten. Har inte blivit av på flera år (av andra orsaker också). Nu i höst tänkte jag börja igen. Hela september gick utan att jag fick ändan ur vagnen. I oktkober kom jag äntligen till skott, och jag kommer att gå troget tills det blir juluppehåll. Och risk för att glömma att börja igen i mitten av januari.

Endorfin, säger jag bara, min enda sanna vän, heroin för mitt sinne, mina dåliga tankar bromsas åtm några timmar och då kan jag sova utan mardrömmar, ahhhh...

Att känna sig nöjd med sin kropp är min motivation. Sen gillar jag känslan när musklerna jobbar. Känner att man lever lite.

I skolan var jag usel på gymnastik. Blev vald sist och så. Ingen kondition. Inget intresse för sport eller träning. En lat soffpotatis. Är det en Asperger-egenskap?

nescio skrev:I skolan var jag usel på gymnastik. Blev vald sist och så. Ingen kondition. Inget intresse för sport eller träning. En lat soffpotatis. Är det en Asperger-egenskap?

Japp...

Jag var också usel på gymnastik i skolan, hade aldrig mer än en tvåa i betyg. Men jag hade en viss fallenhet för uthållighetssporter som långdistanslöpning, längdskidåkning, simning (endast bröstsim) och cykling. Skulle tro att jag har bättre kondition nu som femtioplussare än vad jag hade som tonåring.

Jag har aldrig haft någon vana att träna. Gymnastiken i grundskolan var jag sällan med en hel lektion eftersom astman satte stopp för det. Dålig koordination och leder som lätt hoppar ur läge gör inte saken lättare och att vara rädd för bollar som rör sig till synes helt oförutsägbart fulländade det hela.

Det enda som var roligt var orientering där jag var bäst i klassen. Jag var den enda som hittade alla kontroller. Men jag fattade inte varför det var så bråttom...?

Den eventuella träning jag har ägnat mig åt har varit simning - långt men inte fort. Då måste det vara lugnt i bassängen. Det är underbart och en lisa för själen! Det är motivation nog men förutsätter att jag är där när det är rätt tomt på folk. Cyklat har jag gjort mycket och där är det detsamma: gärna långt men inte fort. Och tystnaden på småvägar är meditativ. Promenader i skogen är detsamma - gärna långt men inte fort. Och den välsignade tystnaden!

Min motivation är nog framförallt tystnad och det avskalade i att komma iväg hemifrån. Jag inser det när jag skriver.