Jag vet inte "hur ni gör" ibland, men jag kommer ibland på mig själv i någon sorts "monolog kommunikation" där jag håller något sorts föredrag/föreläsning angående något ämne som intresserar mig eller bara mina inre tankevärldar i något avseende. Problemet infinner sig när individerna som fungerar som mottagare för denna information missuppfattar det hela som en dialog och tror att de är tilltalade och inberäknade i det som sägs, vilket naturligtvis inte är fallet. Det hela är lite fascinerande nu när jag kontemplerar det hela i efterhand. Det har ibland gott så långt att personerna ifråga tror att de är i någon sorts konflikt med mig, trots att jag inte ens upplever att det är en dialog som äger rum. En sådan enkel grej som att känna sig tilltalad(ta åt sig) är nog knappast NT-specifikt men på vilket sätt detta görs kan nog ofta innebära missförstånd från, ja i detta fall faktiskt, de så "socialt begåvade" och "kommunikationsmässigt förståndiga" NT-nar... ja nu gillar ju egentligen inte denna partitionering AS vs NT osv.. men för enkelhetens skull blir det ju tydligare (om det går att vara mer diffus än jag)...
För att sammanfatta.
Det talas mycket om hur AS missuppfattar NT. Låt oss vända på steken och begrubbla (och eventuellt diskutera) olika missförstånd/situationer där NT:s missförstår AS.
Vad är era tankar kring detta?

När JAG inte förstår NT så räknas det som en brist hos mig.



När NT inte förstår mig så är det OCKSÅ en brist hos mig.

Savanten Svante skrev:När JAG inte förstår NT så räknas det som en brist hos mig.



När NT inte förstär mig så är det OCKSÅ en brist hos mig.

Javisst är det nog så. Förhoppningsvis är det inte en brist hos dig enligt dig i båda fallen. Jag har kommit så långt att jag faktiskt roas av att bli missuppfattad i vissa situationer. Jag har utvecklat en sorts skum humorsmak för de situationer som uppstår ... en social-emotionell distans kanske?

Men Unique, det är faktiskt lite udda... eh unikt... att hålla "monologer med åhörare" (eller "ladda ned hela sin mentala fil om ett ämne i första bästa varma kropp som det skrevs om Den Lille Professorn") om man inte är anlitad som föredragshållare och åhöraren frivilligt valt att gå dit som publik.

Tilltalar man en annan person i andra sammanhang än från scenen så räknas det som dialog. Att den andre tror att man menar nåt personligt med kommunikationen är inte konsigt alls i det sammanhanget. (Såvida de inte känner dig och vet att du är "en sån som håller monologer".)

Vill man hålla just monologer är det vanligen bättre att göra det för sig själv eller sin guldfisk, annars är det ju bäddat för missförstånd - som inte bara kan skyllas på andra.

När jag var yngre brukade jag ofta hålla monologer för mina föräldrar om olika saker jag var intresserad av. Ibland var det så inte så viktigt för mig att de svarade eller tyckte någonting, för jag pratade mest för att strukturera mina egna tankar för mig själv, och så fick de lyssna om de ville. Det här kunde de dock missförstå och tolka som om jag bara ville skryta och briljera med mina kunskaper, men det var inte alls det det handlade om. Jag är tystare nu och vill inte hålla några föredrag längre, men jag tycker ibland att mitt sätt att kommunicera är lite annorlunda. När jag ska säga något längre så känns det ofta mer som om jag talar till folk för att upplysa dem om något, än som om jag talar med dem.

När det gäller missförstånd mellan AS och NT så tycker jag att det är dem som har precis lika svårt, om inte svårare, att förstå oss, som vice versa. Jag har självinsikt och är medveten om att alla inte är som jag, men många NT:s verkar sakna de insikterna och kan därför inte förstå annorlunda människor.

Anastasia skrev:Jag har självinsikt och är medveten om att alla inte är som jag, men många NT:s verkar sakna de insikterna och kan därför inte förstå annorlunda människor.

Bull´s Eye! Är det någon av grupperna som uppvisar rejäla svårigheter med den förmågan så är det verkligen NT:s allra mest, måste man säga, ju mer man studerar gruppernas problem att förstå varandra...

På vår sida lär vi oss att vi är annorlunda, och vi försöker lära oss hur vi är annorlunda, och varför, och studerar sammanhangen...

Var och varannan NT verkar dock leva permanent i någon drömbild av "det finns väl inga människor som tänker eller fungerar annorlunda än mig....??!?!?"

...inte ens när någon påtalar skillnader och börjar peka på dem och exemplifiera...

Sådana problem att förstå att NT:s inte fungerar riktigt likadant har jag nog aldrig hört talas om någon aspie som haft... men bland de mest ignoranta av NT:s är det verkligen legio...

Pemer skrev:På vår sida lär vi oss att vi är annorlunda, och vi försöker lära oss hur vi är annorlunda, och varför, och studerar sammanhangen...

Var och varannan NT verkar dock leva permanent i någon drömbild av "det finns väl inga människor som tänker eller fungerar annorlunda än mig....??!?!?"

...inte ens när någon påtalar skillnader och börjar peka på dem och exemplifiera...

Tyvärr är det nog så. Även om det finns många fina undantag också, men då är det kanske personer som har någon med NPF i familjen eller särskild utbildning i NPF.

men då är det kanske personer som har någon med NPF i familjen eller särskild utbildning i NPF.

Eller som är annorlunda på något annat sätt/har en annan form av utanförskap.

Ja, är man själv annorlunda på något vis har man kanske större förutsättningar att kunna fatta att andra också kan vara det.

Du verkar nyanländ? Välkommen i så fall. Coolt nick!

Tack!

Ja, välkommen! Eller vad man nu säger på ett ställe för malplacerade

En gång när jag höll en "monolog" om ett ämne, var det en som sade, "jag orkar inte ta in allt du säger". Då svarade jag helt enkelt, "det gör inget", och så fortsatte jag att prata.
Det tog fler år innan jag fattade hur konstigt det kan ha tett sig.
Jag sade liknande saker andra gånger när folk yttrade att jag pratade mycket om något.

Jag måste ha pratat väldigt mycket, eftersom vi befann oss på en förening för just det jag talade om (så att folk borde inte vara direkt ointresserade). T.o.m. de blev trötta på malandet alltså.

Personer som bara håller monologer uppfattas som självupptagna och det anses ju som en rätt negativ egenskap....

Jag har gjort det ibland men för det mesta göra jag det i huvudet, men när andra pratar med mig. På något skumt sätt så hör jag vad de säger men jag säger ändå "Ursäkta mig men vad sa du?", då svara de ofta något i still med "det var inget" och då svarar jag på det de sa. Hyfsat skumt det med.

Har dock märkt av att det finns de som håller monologer i stämma för sig själva, jag brukar oftast tycka det är intressant att lyssna och tröttnar inte. Ja om det inte innehåller kukhumor eller något liknande.

Savanten Svante skrev:När JAG inte förstår NT så räknas det som en brist hos mig.

När NT inte förstår mig så är det OCKSÅ en brist hos mig.

Jag brukade tänka tvärtom.

När jag inte förstod omvärlden, så berodde det på att de uttryckte sig tvetydigt el luddigt; det var alltså deras fel.

När andra inte förstod mig, så berodde det på att de inte ville förstå mig (för att de var på dåligt humör el elaka), eftersom jag tyckte jag var så tydlig.

Men det var innan jag fick min diagnos. Nu tycker jag fortfarande att det "egentligen" inte är mitt fel, men eftersom jag är en minoritet så får jag finna mig i att det är jag som måste lära mig både hur jag själv och hur majoriteten fungerar, inte tvärtom. Och förhoppningsvis håller jag inte låda om mina intressen utan att observera "publikens" reaktioner. Fast säker är jag inte, jag kan vara så inne i något att jag är blind och döv för allt annat.

Tips till dej som vill hålla monologer utan att betraktas som "den där skummisen" - nja, åtminstone inte pga monologerna iaf.

Jag brukar säga typ "jag skulle kunna prata länge om det här, vill du höra den långa eller den korta versionen" och så får folk välja själva efter eget tycke och smak. Naturligtvis har det hänt att någon har tyckt lite förvånat att det faktiskt VAR en LÅNG version, men då har de ju bara sej själva att skylla, inte mitt fel om de väljer den långa versionen och inte pallar med! ;-D

weasley skrev:Tips till dej som vill hålla monologer utan att betraktas som "den där skummisen" - nja, åtminstone inte pga monologerna iaf.

Jag brukar säga typ "jag skulle kunna prata länge om det här, vill du höra den långa eller den korta versionen" och så får folk välja själva efter eget tycke och smak. Naturligtvis har det hänt att någon har tyckt lite förvånat att det faktiskt VAR en LÅNG version, men då har de ju bara sej själva att skylla, inte mitt fel om de väljer den långa versionen och inte pallar med! ;-D

Åh jag minns från när vi sågs att du sa Skit, pratade jag för mycket om det här nu? och jag blev så tagen av att höra nån säga nåt jag kunde tänkt eller sagt.

alfapetsmamma skrev:Åh jag minns från när vi sågs att du sa Skit, pratade jag för mycket om det här nu? och jag blev så tagen av att höra nån säga nåt jag kunde tänkt eller sagt. :)

Haha, ja det uttrycket är också bra att ta fram när man ser att folk börjar nicka till...

uniqueNr5: Jag tror inte att det är typiskt NT att tolka det som en dialog om någon börjar prata till/med dem. Om du håller monologer utan att befinna dig på någon form av scen (alltså, utan att specifikt vara föreläsare, underhållare eller någon annan som förväntas hålla en monolog), och dessutom gör det med en eller flera människor som lyssnar, så tolkar nog de flesta, både NTs och Aspergare, det som att du inlett en dialog. Så där är det nog du som får lära dig när det är lämpligt att hålla långa monologer och när det inte är lämpligt.

Dessutom anser jag att det är ohyfsat att hålla monologer utan att låta åhörarna komma med frågeställningar eller motargument, om det sker i en liten grupp. Givetvis kan en föreläsare med en åhörargrupp på 100+ personer ta emot alla frågor och motargument som kommer, men när det handlar om mindre grupper så får man faktiskt vara beredd på att bli ifrågasatt, att personer ber om förtydligande eller alternativa förklaringsmodeller, osv.

Kontentan är alltså att jag inte tror att detta är ett AS vs. NT-problem, utan ett personligt sådant.

weasley skrev:

alfapetsmamma skrev:Åh jag minns från när vi sågs att du sa Skit, pratade jag för mycket om det här nu? och jag blev så tagen av att höra nån säga nåt jag kunde tänkt eller sagt.

Haha, ja det uttrycket är också bra att ta fram när man ser att folk börjar nicka till...

Fast du hade inte ens pratat länge, och jag tror inte nån tyckte det var tråkigt, tvärtom (det handlade om stenar). Blev lite tagen, som sagt. Själv märker jag inte när det blir för mycket, och så har jag problem med att inte kunna berätta en sak utan att ta det i rätt ordning, med introduktion, bakgrund, teorier, referenser och allt, som om det var en jädra uppsats allting!!

Ja, välkommen! Eller vad man nu säger på ett ställe för malplacerade

På något skumt sätt så hör jag vad de säger men jag säger ändå "Ursäkta mig men vad sa du?", då svara de ofta något i still med "det var inget" och då svarar jag på det de sa. Hyfsat skumt det med.

Jag känner igen det där. Folk brukar bli irriterade och fattar inte varför man frågar vad de sa när man bevisligen hörde på, men det tar mig ofta den lilla tiden mellan "vad sa du" och "det var inget" att faktiskt förstå vad det var de sa. En kompis sa till mig en gång att skillanden mellan mig och en annan kompis som inte brukade lyssna på hennes "monologer" (det är inte bara AS som håller dem ) var att det brukade visa sig att jag faktiskt lyssnade, även om det inte verkade som om jag gjorde det. Men det är nog snarare så att jag lyssnar med ett halft öra -tankarna flyger någon annanstans men jag registrerar ändå vad som sägs någonstans och kan därför ge adekvata svar när hon vill ha dem.

Hm, sådär har jag det ockå. Jag "hör lite försenat", så jag hinner fråga "Vad sa du?" precis innan jag hinner uppfatta vad personen sa. Dessutom tycker människor ofta att det verkar som att jag inte lyssnar (upptäckte detta 2003), när jag faktiskt gör det. Min dåvarande pojkvän blev sur för att han trodde att jag inte lyssnade, och kommenterade att det ofta kändes så. Men jag motbevisade hans tro genom att återberätta vad han precis sagt (och det var inte direkt få ord som kommit ur hans mun).

Än jag då, som kan smaka på främmande eller påhittade ord för klangens skull eller ett tonfalls, och ibland upptäcka att jag har sagt dem högt och någon finns inom hörhåll ... då känns det som om jag borde köpa en handfri att ha på mig.

Annars har jag kanske större problem med att vara "egocentrisk" - våga hoppa i plurret att hålla andras uppmärksamhet en längre stund.

Charley? skrev:Hm, sådär har jag det ockå. Jag "hör lite försenat", så jag hinner fråga "Vad sa du?" precis innan jag hinner uppfatta vad personen sa.

Grövst tänkbara igenkänning på det! Frågar ofta om för att sen upprepa vad folk sagt och liksom eka det så jag hör det klarare. Då säger de surt varför frågade du, du hörde ju?! Och jag kan inte förklara... Nu kan jag iaf tänka att jag inte är ensam om det.

Det andra du berättar får mig att tänka på en artikel om en aspig karl vars fru klagade på att han inte lyssnade på henne för att han istället för att ömka henne för en jobbig dag på jobbet (som hon berättat om) sa att hon hade en fläck på tröjan. Jag har visst lyssnat sa han och drog hela historien. Så avslutade han sitt anförande med Men du har ändå en fläck på tröjan!