Det gjorde jag som barn och tonåring.

Sängen kantad av hyllorna ena veckan för att nästa stå fritt, mitt på golvet. Bordet tvärs över rummet i leken paketexpedition eller längs en fönsterlös vägg som avstjälpningsbänk. Kanske sova på det med huvudet i en hylla.

Som barn fann jag stort nöje i att möblera om. Men nu, aldrig.

Nej. När jag väl hittat det mest optimala platsen för varje möbel och sen textilier etc som passar i färg ser jag ingen anledning att ändra något förrän jag flyttar nån annanstans. Då tycker jag däremot det är desto roligare att skapa en helt ny look.

Jag har i stort sett alltid bott så trångt att det inte funnits så många möjligheter att möblera om. Dessutom tycker jag om när det är sig likt...

Ja, fast det har blivit svårare ju fler möbler jag har skaffat mig.

Så länge jag bodde hemma och min bror som jag delade rum med inte hade flyttat så gick det inte att möblera om eftersom jag bara hade 4 kvadratmeter att vara på men efter att han hade flyttat så hände det ju lite.

Nej. Extremt sällan och sällan på egen initiativt. Jag tycker det är konstigt att möblera om om man inte typ fått nya möbler eller om någon annan insisterar på det.

Nej. Jag tycker inte om förändringar.

Fick en gång hjälp att ställa i ordning altanen. Ville gärna ha en hammock och fick då förslaget att hänga upp den i taket (finns en stor balkong ovanför). " - Men då kan jag ju inte flytta den..."
" - Ha , ha ! Här har det väl aldrig flyttats på något när det väl kommit på plats ! "

Nej, vid behov bara.
Som nu när jag har fått ta hand om några kattungar. Har börjat att städa oxå.

Nej. Jag tycker inte heller om förändringar. Fast ibland händer det att jag flyttar om bland mina många böcker, och ibland funderar jag på att flytta om bland en del prydnadssaker jag har. Men det är ju inte att möblera om, tycker jag.

När jag var yngre höll jag ofta på att flytta på saker i hyllorna, ställa saker och ting i en annan ordning, möblera om osv. Jag minns en gång när jag var ca 10 år och hade en gigantisk bokhylla som bestod av hyllor, skåp, lådor och skrivbord i ett och fick för mig att jag skulle ha isär och flytta på allt detta - ensam. Det slutade med att alltihop låg på golvet i en enda röra och mina förtvivlade och förbannade föräldrar fick sätta ihop allting igen - som jag ville ha det givetvis.

Nuförtiden möblererar jag sällan om eftersom jag numera ogillar sådana förändringar.

Nej, då hittar jag ju inte...

Jag flyttar för ofta för att hinna möblera om särskilt mycket i varje lägenhet.

Jag har älskat att möblera om och gjort det mycket oftare än andra, tidigare. Nu är det som att orken inte riktigt räcker till tanke-ansträngningen det innebär, fast det brukar ge mig en kick att ändra på tillvaron med så enkla medel.

Jag skulle ev. vilja möblera om men har inte fått ändan ur och prova och det blir lite jobbigt med sladdarna som berörs.

På tal om små medel. Jag har blivit extremt känslig för röra och klutter omkring mig. Gäller skrivbordet, dataplatsen, obäddad säng (tål jag inte), bokhyllor, stolar, soffor, kläder, pennor, papper, batterier, sladdar och god knows what else som ligger och dräller. Så allt sånt har jag tvingats ta tag i för att öht få nånting gjort på dagarna.

Det allra bästa jag gjort var att ta två vita lakan och hänga upp på de två bokhyllorna. Dels blir rummet dubbelt så ljust (jag behöver mycket ljus), dels slipper jag se alla pappershögar, plastmappar, reklam, pärmar, låneböcker, cdskivor. Lakanen hänger som draperier så jag kan lätt dra dem åt sidan när jag vill ha fatt i nånting. Detta enkla knep har gjort underverk för mitt välbefinnande och min arbetsmiljö.

Hade det funnits ett alternativ "jag möblerar om - inte möbler - men prylar" hade jag valt det.

Hej!

Som barn och tonåring kunde jag inte möblera om. Mitt rum hade två fönster, och det föll sig naturligt var allting skulle stå. Dessutom var det mina föräldrar som möblerade. Först hade jag en grön soffa och ett soffbord. När soffan blev tillräckligt utsliten byttes den trots mina protester mot ett brunt bord och fyra stolar med orange "stickigt" tyg på sitsen och i ryggen.

Då jag var femton år flyttade vi till ett nytt hus på samma gata. Då fick jag köpa en ny stereobänk som jag själv valde ut. Men annars var jag inte med och bestämde så mycket. När det väl var möblerat var det ingen idé att ens fundera på att möblera om.

Nu som vuxen händer det då och då att vi röjer här hemma, en möbel åker ut och andra möbler hamnar på andra platser. Men det händer inte så ofta.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag tror inte jag möblerar om ofta,men sedan är frågan lite vad som räknas som ofta?

Sovrummet har jag möblerat om tre gånger på en tvåårsperiod. Mitt hantverksrum har blivit ommöblerat två gånger under samma tidsperiod och då senast för några veckor sedan. Resterande rum har stått tämligen orörda.

Jag tror i regel att jag hellre byter ut möbler än möblerar om. Alltså köper nytt och hyvar det gamla eller restaurerar/gör om något jag hittat på loppis.

Ja jag möblerar om ofta och när jag gör det så gör jag det väl. Är helt slut efteråt och dryper av svett. Anledningen är mitt bipolära tillstånd. Är jag uppskruvad så kommer det in en massa nytt i lägenheten, ofta möbler men lika ofta eget skapade konstruktioner. Sedan när jag landar på jorden igen inser jag vad jag har gjort och får lämpa ut sakerna igen alt. flytta på dem i rummet. Det värsta är att då inse vilket arbete man lagt ner på de onödiga konstruktioner man tillverkat. Och de kan vara synnerligen svårslängda.

kakmonstret skrev: [...] Och de kan vara synnerligen svårslängda.

Svårslängda — vilket underbart ord! Alla mina saker är svårslängda.

Forummedlem skrev:Svårslängda — vilket underbart ord! Alla mina saker är svårslängda.

Haha ja så kan man också se det! Jag har sådana saker också. Det finns alltså två typer av svårslängda saker . De värdefulla och de som bara är allmänt svåra att proppa ner i rätt soptunna.

I tonåren möblerade jag mycket. Numera blir det rätt på första försöket.

När jag var liten möblerade jag om hur ofta som helst, minst en gång i månaden, och bytte även rum med syrran så ofta, att föräldrarna till sist vägrade hjälpa oss med de stora möblerna, så sängen, skrivbordet och bokhyllan fick stå kvar, så vi "lånade" varandras möbler tills vi bytte tillbaka...

Nu som vuxen möblerar jag inte om sen jag väl fått bra ordning i bostaden. Om jag inte lyckats på första försöket, så kan det bli nån ommöblering, men när det är bra så är det bra!

Ha ha, e typiskt aspig i den här frågan!

Går det verkligen att möblera om???

Hur menar du, Saga?