Vad fan ska man göra?

Debbido skrev:Kära herr Doktorn!
Vilken ära att få läsa ditt fantastiska inlägg på denna tråd då Du ju faktiskt är Experten och vi andra vet väl praktiskt taget ingenting?

Jodå, här finns mycket kunskap, erfarenhet och omtänksamhet i många inlägg i tråden. Det var dina inlägg jag vände mig mot.

Debbido skrev:Tacksam för din korrigering av boktitel och författare. Cullberg med K, Ja, det visar min totala ignorance egentligen. Varför håller jag inte käften tills jag studerat psykiatri i 15 år? Tja, säg det.

Ja, det är ju din egen retoriska fråga, och du har ju själv besvarat den på ditt sätt.

Debbido skrev:När jag frågade dem som är yngre än mig ifall orden "existentiell kris" fortfarande används i dagligt tal, då menade jag som (sann) aspergare detta: "Används orden "existentiell kris" numera i dagligt tal, bland dem som är yngre än 57? Jag har självinsikt nog att inse att jag kanske använder ord som faktiskt utgått ur sortimentet efter som språk är något som hela tiden förändras. Din tolkning att jag skulle ha en nedlåtande attityd gissar jag i detta fall helt enkelt rör sig om en alldeles vanlig projicering. Am I right or am I right, Mr Doctor?

Jag vet inte om du har rätt ... kanske, kanske inte. Man kunde ju förledas att tro av sammanhanget du ställde frågan i att ditt primära syfte inte var att hålla dig á jour med modernt språkbruk, utan mer argumentera mot en depressionsdiagnos. Ett av dina citat i tråden: "Tja, jag skulle inte kalla ovanstående för depression utan för en existensiell kris. Du ställer ytterst relevanta och intelligenta frågor kring livet och dess mening. En mycket svagbegåvad person ställer sig sällan dessa frågor." (min kursivering) Ett annat citat: "Jag har liksom övriga här en svår kamp att utkämpa, men jag kallar inte alltsammans för depression eller psykisk sjukdom. Är ordet "existentiell kris" helt ute bland er yngre nu?" (min kursivering)

Debbido skrev:Vad ser jag för relevans i att tala om kris på denna tråd för sjuka, utslagna, puckon, väletiketterade psykfall, superdeprimerade fallbeskrivningar, med kroniska neuropsykiatriska diagnoser?

Jo, herr Doktor, jag tänker så här: att det finns kanske NÅGOT FRISKT HOS ADKIT och oss andra! Vi kanske delvis är så friska att vi KAN komma i kriser? Jag vet att detta fallit bort ur dagens psykiatri. Man drogar ned människor för resten av deras liv. "Du är kroniskt sjuk så ät dina rosa och vita piller tills du dör!"

Har jag förstått dig rätt: du anser att tråden handlar om sjuka, utslagna, puckon m fl som du menar att det trots allt kan finnas något friskt hos? Och därför kan möjligheten inte uteslutas att de - dig själv inkluderad - kan hamna i kriser? Och människor drogas för livet? Och av dessa skäl ser du det rimligare att Adkit är i existentiell kris snarare än något annat?

Debbido skrev:Så, du har behandlat mängder av depressioner och hur många av dem har då blivit friska på alla de piller du stoppat i dem? Jag har faktiskt hjälpt en och annan att må lite bättre genom min synska gåva. Jag säger detta bara för att ge dig en chans att visa om du kan ha respekt för andra människors vara?

Jag har aldrig tänkt på att räkna hur många som blivit friska. Varifrån har du fått uppgiften att jag stoppat i någon piller?

Debbido skrev:En större undersökning visade ju nyligen att SSRI inte har så mycket mer än placeboeffekt. Vid äkta, klinisk depression kan de ha effekt, men frälsning genom piller är en osäker väg. Alla kan inte gå den p g a biverkningar. Andra får ingen effekt eller fel effekt. Jag blev skadad för livet (kronisk nässelfeber).

Tråkigt att höra ... varför berättar du detta?

Debbido skrev:Även om asperger är kronisk så är livet uppdelat i en mängd olika faser och då kan det kanske hända att en aspergare har haft fungerande strategier som barn eller ung men sedan förändras en hel del och man måste anpassa sig till en ny livssituation. DÄR kommer krishanteringen in.

Har jag förstått rätt: livet består av faser och vi människor kan råka in i kriser pga nya omständigheter, så därför tänker du att så har nog skett med Adkit?

Debbido skrev:Om Adkit påstår att han inte lider av depression utan "något annat", något nytt, så tolkar jag det som att en ny svårhanterlig livsfas infunnit sig. Du tolkar det som att han är så korkad att han inte fattar att han EGENTLIGEN fortfarande bara har en helt vanlig depression. Du förnekar alltså hans egen berättelse, vilket jag anser vara ett kardinalfel. När en psykiater förnekar den upplevelse en patient själv har, då är han på hal is.

Nej, du missförstår mig när du tror att jag tänker mig Adkit korkad. Tycker mig inte ha något alls att gå på för att fälla ett sådant omdöme, ser heller ingen relevans i det tankespåret.

"... bara har en helt vanlig depression.": ser du saken så? Det gör inte jag. Så lätt tar jag inte på depressioner. Jag förnekar inte heller Adkits berättelse som du skriver, jag utgår från den, hans berättelse är det centrala.

Debbido skrev:PS. Tack för komplimangen - att jag är ytlig! Det har ALDRIG någon sagt till mig förut. Jag blir så rörd att jag nästan vill gråta...

Även här har du läst mig fel. Huruvida du är ytlig eller inte har jag ingen kunskap om. Däremot tycker jag att somligt du skrivit i tråden varit ytligt och grötmyndigt. Framför allt är min upplevelse att Adkits inlägg mest varit en språngbräda för dig att associera kring dig själv. Men det kan hända att jag helt missförstått dig, sånt har hänt mig förr många gånger - jag har ju Aspergers syndrom.

(obs total amatör inom "psykologi" men har upplavt en del det kanske räknas?)

@ adkit: kan det vara att du mår "för bra" ? jag har (som många andra här) inte haft den bästa barndomen och en hemsk ungdom. och ett tag när jag började må bättre (för ovanlighetens skull) var jag rejält förvirrad nästan rädd, att vara lycklig visste jag knappt hur det var och det var helt nytt. Att inte behöva konstant kämpa för sin överlevnad blir väldigt annorlunda. min sambo (som också hade hemsk barndom) har gått igenom samma sak (helt plötsligt bli "lycklig") och då var han ganska länge totalt omotiverad, ungefär "om jag inte ska slåss mot hela världen vad ska jag då göra?". Känner du nått liknande kanske? (men jag kan ju vara helt åt fanders fel)

rapchic skrev:(obs total amatör inom "psykologi" men har upplavt en del det kanske räknas?)

@ adkit: kan det vara att du mår "för bra" ? jag har (som många andra här) inte haft den bästa barndomen och en hemsk ungdom. och ett tag när jag började må bättre (för ovanlighetens skull) var jag rejält förvirrad nästan rädd, att vara lycklig visste jag knappt hur det var och det var helt nytt. Att inte behöva konstant kämpa för sin överlevnad blir väldigt annorlunda. min sambo (som också hade hemsk barndom) har gått igenom samma sak (helt plötsligt bli "lycklig") och då var han ganska länge totalt omotiverad, ungefär "om jag inte ska slåss mot hela världen vad ska jag då göra?". Känner du nått liknande kanske? (men jag kan ju vara helt åt fanders fel)

...det där är skrämmande logiskt...

rapchic skrev:(obs total amatör inom "psykologi" men har upplavt en del det kanske räknas?)

@ adkit: kan det vara att du mår "för bra" ? jag har (som många andra här) inte haft den bästa barndomen och en hemsk ungdom. och ett tag när jag började må bättre (för ovanlighetens skull) var jag rejält förvirrad nästan rädd, att vara lycklig visste jag knappt hur det var och det var helt nytt. Att inte behöva konstant kämpa för sin överlevnad blir väldigt annorlunda. min sambo (som också hade hemsk barndom) har gått igenom samma sak (helt plötsligt bli "lycklig") och då var han ganska länge totalt omotiverad, ungefär "om jag inte ska slåss mot hela världen vad ska jag då göra?". Känner du nått liknande kanske? (men jag kan ju vara helt åt fanders fel)

Jepp! Det tog sin tid, några år, att förstå att det inte är katastrof längre

Tog tid att bli sin nya identitet utan depressiva djupdykningar som övergick till lätt depresiv och sen till helt ok och glad, i alla fall vissa dagar.

Docufrasse: Jag blev förolämpad av att du misstänkliggjorde mig för att se ned på andra genom att dra in begreppet existentiell kris. Jag förstår inte misstanken, förstår inte hur du tänker över huvud taget.

Grejen är ju den att dessa ord var vanliga på 80-talet men sedan dess har jag knappt hört om dem. Varför, tänkte jag?( Denna tanke är inte ondskefull så vitt jag kan förstå?) Många jag känner står på ständigt medicinering, fast, ibland fainns det kanske en bättre lösning? Det är farligt att inställa en verklig kris genom medicinering, då det kan leda till fysisk sjukdom längre fram. En del saker måste man arbeta sig igenom, genom samtal etc.

Jag trodde att du var psykiatriker och dessa brukar ju bota med medicin. Eller är du psykolog?

Mitt inlägg bestod av ironi och sarkasmer. Farligt bland aspergare, om de då tas bokstavligt. Borde låtit bli.

Min upplevelse var helt enkelt denna: att du refuserade andra förklaringar till Adkits illamående än depression, medan alla andra försökte hitta andra infallsvinklar, som alltså var fel. Dessutom tycktes du tolka det mesta jag skrev som något slags påhopp (på de andra alltså).

I dina ögon är jag alltså en elak, nedlåtande, ytlig person och vill du ha den bilden så Varsegod! Lova bara att rama in den snyggt innan du hänger den på väggen!

PS Att Remeron gav mig kronisk nässelfeber har inget med någon särskild att göra men med ämnet Depression. Den brukar man "bota" med mediciner som T ex Remeron men de omfattande biverkningar som finns har mörkats ned av Läkemedlsbolagen och behöver lyftas upp. Vi måste få fler alternativa utvägar ut ur livsleda. Kanske ett bättre samhälle?