Mitt liv börjar bli ett problem...
78 inlägg
• Sida 3 av 4 • 1, 2, 3, 4
Re: Mitt liv börjar bli ett problem...
Debbido skrev:därmed fick alla existentiella frågor ge vika för det stora svaret: KÄRLEKEN.
Misstänker att den starkaste kärleken på jorden är mellan förälder och barn, men det finns förstås många andra väldigt viktiga kärlekar av alla de slag. Jag har älskat män. Jag har älskat flera av de tavlor jag målat. Jag har verkligen älskat många av mina sånger, och min gitarr.
Jag har älskat mina vänner. Allt som fått mig att stå på benen har haft med kärlek att göra.
Jag tror jag aldrig har älskat nån.
Har aldrig egentligen älskat nån släkting, flickvän, kompis.
Har aldrig kännt nån djup kärlek till nån.
Har funnit en del som jag gillat och uppskattat och trivs i deras sällskap, men älskat? Nä, tror inte det.
Senast redigerad av Moggy 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Jag diskade en sommar, som ung. Det är allt jag VET om restaurangvärlden. Men det jag fick se var stress, stress och åter stress. Lunch och middag, allt kom som stora smällar, inte jämnt fördelade. Jag skulle då aldrig i livet klara av att leva i en sååå stressig miljö.
Att vara kock är förstås kreativt, men det gäller väl att flera bitar ska passa in?
Att vara kock är förstås kreativt, men det gäller väl att flera bitar ska passa in?
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Re: Mitt liv börjar bli ett problem...
Moggy skrev:
Jag tror jag aldrig har älskat nån.
Har aldrig egentligen älskat nån släkting, flickvän, kompis.
Har aldrig kännt nån djup kärlek till nån.
Har funnit en del som jag gillat och uppskattat och trivs i deras sällskap, men älskat? Nä, tror inte det.
Att du säger så känns märkligt och för mig obegripligt. Eller också kanske du bara har överdrivna förväntningar på vad det är att älska?
Om du inte har älskat någon har du då inte kännt stark saknat efter någon person när du inte träffat honom/henne på en lång tid?
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10604
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Re: Mitt liv börjar bli ett problem...
Bjäbbmonstret skrev:Moggy skrev:
Jag tror jag aldrig har älskat nån.
Har aldrig egentligen älskat nån släkting, flickvän, kompis.
Har aldrig kännt nån djup kärlek till nån.
Har funnit en del som jag gillat och uppskattat och trivs i deras sällskap, men älskat? Nä, tror inte det.
Att du säger så känns märkligt och för mig obegripligt. Eller också kanske du bara har överdrivna förväntningar på vad det är att älska?
Om du inte har älskat någon har du då inte kännt stark saknat efter någon person när du inte träffat honom/henne på en lång tid?
Mja, vissa personer har jag uppskattat att vara med och uppskattar sällskapet mer när det gått lång tid utan attt vi träffats.
Men stor saknad? Jag har inte direkt längtat mig fördärvad efter att få träffa en viss person. Jag har kunnat sysselsätta mig med annat i väntan på att träffa en viss person...
Senast redigerad av Moggy 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Re: Mitt liv börjar bli ett problem...
Moggy skrev:Men stor saknad? Jag har inte direkt längtat mig fördärvad efter att få träffa en viss person. Jag har kunnat sysselsätta mig med annat i väntan på att träffa en viss person...
Längtan så att det är svårt att koncentrera sig på arbete eller annat man måste göra?
Längtan så att man tänker på den personen oupphörligen eller i varje fall flera gånger om dagen?
Längtan så att man involverar den personen i framtidsplanerna angående siitt liv och vill att han/hon ska vara en oundgänglig del av det?
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10604
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Själv är jag känslomänniska så det sprakar om det, även om jag har AS.
Självklart finns det inom autistspektrum personer som rent generellt har svårt för känslor, av visa dem, ge, ta emot. Och så är det ju en värderingsfråga vad man vill lägga in i ordet "älska". Jag är så himla osvensk så jag kan säga "I love you" till en kattunge. Just känslan jag känner när jag håller en hjälplös kattunge i handen är för mig ett sätt att definiera kärlek: Jag är beredd att göra allt för att beskydda och ta hand om detta lilla värnlösa liv. Ungen är söt, mjuk, varm, len....tja, mitt hjärta smälter ner. Känslor liknande dessa har dykt upp ibland och jag gillar dem, gillar att känna mig varm, beskyddande, stark och så attraherad av ett jordiskt liv, som vilar i just MIN hand.
Vad vi älskar och på vilket sätt är säkert högst personligt men jag kan inte tro annat än att Moggy och vi alla kan känna kärlek!
Självklart finns det inom autistspektrum personer som rent generellt har svårt för känslor, av visa dem, ge, ta emot. Och så är det ju en värderingsfråga vad man vill lägga in i ordet "älska". Jag är så himla osvensk så jag kan säga "I love you" till en kattunge. Just känslan jag känner när jag håller en hjälplös kattunge i handen är för mig ett sätt att definiera kärlek: Jag är beredd att göra allt för att beskydda och ta hand om detta lilla värnlösa liv. Ungen är söt, mjuk, varm, len....tja, mitt hjärta smälter ner. Känslor liknande dessa har dykt upp ibland och jag gillar dem, gillar att känna mig varm, beskyddande, stark och så attraherad av ett jordiskt liv, som vilar i just MIN hand.
Vad vi älskar och på vilket sätt är säkert högst personligt men jag kan inte tro annat än att Moggy och vi alla kan känna kärlek!
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
A skrev:Flinta o Mardröm
Tycker ni att Adkit är en allvarligt psykiskt störd människa?
Och även om h*n skulle vara det så har man även då ett ansvar för sitt liv, efter den förmåga man har.
.
Jag tolkade
"Livet blir vad man gör det till.
Det är det ansvar man har" som att det var riktat till människor överlag, och inte direkt till Adkit. Även på Aspergerforum finns folk med allvarliga psykiska störningar, som kämpar efter den förmåga dom har och som inte blir hjälpta på ngt sätt av tillrop som ovanstående.
Senast redigerad av Flinta 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Panika skrev:Skit i det nu...
Jag svarar på ditt första inlägg...................och kan bara konstatera att jag funkar och känner likadant just nu...Javisst ligger det depression idet - men det är helt klart något annat också.
Jag önskar bara att jag visste vad det är...
Nånstans så slappnar jag av nu, när jag vet...och låter allt(alla) komma ut och blomma - allt som man hållt hemligt, känslor man låsats haft etc...och nu bryr jag mig inte...ett jävla skit...Och det är jobbigt...
Kanske är det ett stadie man går igenom...vad vet jag...
Men det är skönt att veta att man inte är ensam, så:
Tack för ditt inlägg!
Jag grubblar själv mycket av min vakna tid på nästan samma saker, som ni, Adkit o Panika. Men kommer inte fram till ngt själv och inte med hjälp av andra heller, varken professionella eller bekanta.
Senast redigerad av Flinta 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Flinta skrev:Panika skrev:Skit i det nu...
Jag svarar på ditt första inlägg...................och kan bara konstatera att jag funkar och känner likadant just nu...Javisst ligger det depression idet - men det är helt klart något annat också.
Jag önskar bara att jag visste vad det är...
Nånstans så slappnar jag av nu, när jag vet...och låter allt(alla) komma ut och blomma - allt som man hållt hemligt, känslor man låsats haft etc...och nu bryr jag mig inte...ett jävla skit...Och det är jobbigt...
Kanske är det ett stadie man går igenom...vad vet jag...
Men det är skönt att veta att man inte är ensam, så:
Tack för ditt inlägg!
Jag grubblar själv mycket av min vakna tid på nästan samma saker, som ni, Adkit o Panika. Men kommer inte fram till ngt själv och inte med hjälp av andra heller, varken professionella eller bekanta.
Jag har liksom övriga här en svår kamp att utkämpa, men jag kallar inte alltsammans för depression eller psykisk sjukdom. Är ordet "existentiell kris" helt ute bland er yngre nu? Kullberg skrev en bok för längesedan som hette "Utveckling genom kriser". Den var omtyckt och ofta citerad.
En kris är ju inte lika med sjukdom. Det är ett förvirrat tillstånd då man inte vet vad man egentligen har här på jorden att göra. Detta utlöser ev. ett sökande som ger vissa svar. Man kommer på något man vill göra eller tro på, man utformar en livsåskådning, blir punkare eller bloggare - whatever - men kriser har ju alltid funnits och måste få finnas! Ensam kan man inte finna svaret, men ett uttryck älskar jag: När du är mogen att lära dig, då träffar du din lärare.
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir skrev:Frågan är väl när en existentiell kris blir så djup och långvarig att den orsakar och övergår i depression?
När man inte hittar svaret på frågan: Varför lever jag?
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
A skrev:Flinta o Mardröm
Tycker ni att Adkit är en allvarligt psykiskt störd människa?
Vi kan inte bedöma det, men tydligen har ngn trott det ngn gång eftersom han är här.
Och vem ska preciera den förmågan? Du vet hur det är i rättegångar numer, en sida som säger "han är sjuk" och en annan som säger "han är inte så sjuk".Och även om h*n skulle vara det så har man även då ett ansvar för sitt liv, efter den förmåga man har.
Båda potentater.
Min förmåga ligger just i att vrida och vända och påpeka osäkerheter och illogiker in i absurdum.
Framtida risker och chanser ska utvärderas och man ska ta ansvar för dem 100%. Kallt som is.
Ja, för det första så har jag inte sett 100% bevis på att det finns ngn npf eller hur den uppkommer. Att klassifiera folk som icke sjuka låter ju lustigt då är det ju inget att bry sig om, som att inte ha råd att köpa drömhuset.Sen behöver ni inte tala om det för mig, jag har haft kontakt med svårt sjuka människor av alla sorter i flera decennier, både i jobbet och i det ideella arbete jag gör. NPF är inte sjukdom, men ger ofta svårigheter att finna ett bra sätt att leva sitt liv.
Anpassas.Ingen är betjänt av att man tycker synd om eller ser någon som inkapabel att själv ta ansvar för sitt liv. Det utesluter inte att man ger stöd, förståelse eller vad som kan behövas för att hjälpa en människa vidare i livet.
Det är meingen.
Jag kan inte ta hand om mitt liv iaf. Därmot andras kanske. Det är mer objektivt och organisatoriskt, det fixar jag, men mitt liv, som det är från min utgångspunkt? Döden lockar mer för var dag.
En dag orkar jag totaknäckt. Det är allas vilja, om jag inte anpassar mig, och den som känner mig vet att jag går hem i snön barfota hellre, jag sover i sophus, men så ska det väl vara tills dödens ängel befriar en från tristessen.
Adkit verkar ha tappat insikten att livet är just vad man gör det till, inget mer och inget mindre.
Lusten. Och sen är ju frågan vad som står till buds?
Trista fula kärringar, ett skithem, inget är roligt att göra, pengarna tryter ständigt trots att adkit kallas "snålis" av sin kärring etc etc.
Sen kan förmågan att göra nåt av livet variera, både i perioder för samma människa, och mellan individer. Då kan man behöva stöd och hjälp att hitta vad som är möjligt och hjälp att genomföra det.
De har livslust och vill medverka i sociala grejer troligen, skapa, leva, berusas av kärlek och hat.Men utan insikt om det egna ansvaret och initiativet lär man inte komma nånstans. Jag ser det dagligen hos alla de jag har kontakt med, och bland dem finns många som har det riktigt ordentligt dåligt av många olika anledningar. Men de drivs av ambitionen att åstadkomma något med livet.
Jag stöter också på en del som upplever den tomhet som Adkit pratar om. Den är svår att leva med och att hantera. Jag tror inte det finns någon enkel lösning på det problemet. Jag tror att det man kan göra är att lära sig att acceptera känslan och ändå försöka få ett hyfsat meningsfullt innehåll i sitt liv.
En dag kan det vända och då ska man försöka vara redo, för det är lätt att man skiter i när man mår sådär. Men så länge känslan av olust, nerstämdhet i ngn form, allvarlig som lätt, dominerar så får man hoppas att nån form av lottovinst ramlar ner på nåt sätt, behöver inte vara pengar, och då kan man finna mening.
Det Adkit pratar om är ju de existensiella frågor som vi alla får brottas med och hitta en lösning på.
Ja, jag läste att de flesta psyokoser bottnar i politik, filosofi, religon. Det kan man inte disutera, får man sköta själv. "century of self" vård skiter i.
Men att bara stanna kvar i den negativa känslan av tomhet och meningslöshet leder ingen vart, vill man ha ett liv med innehåll så måste man själv skapa det innehållet eller åtminstone ha ambitionen att delta i det skapandet även om man kan behöva hjälp med det.
Personligen vill jag inte vara med i de möjligheter jag uppfattar mig ha. Jag tvingas och mobbas, att inte vilja vara med i ngn grupp skapar hat från de grupper man avsäger sig.
Jag vet, helt enligt boken faktiskt.Jag försöker att inte ägna mig åt sarkasmer och ironier, jag tycker inte det hör hemma i kontakten med människor överhuvudtaget, och i synnerhet inte med människor som upplever att livet är jobbigt. Det jag skrev var varken ironi eller sarkasm utan hör snarare till kategorin livsvisdom, min och andras. Jag har haft mycket nytta av det själv, om nån tror att mitt liv varit en dans på rosor så är denne fullständigt ute och reser. Man behöver inte ha npf för att livet ska jävlas med en. Ibland är det då en hjälp att ha några "kloka ord" att återvända till och ta till när det känns "jobbigt" där nere i helvetet.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Debbido skrev:Kvasir skrev:Frågan är väl när en existentiell kris blir så djup och långvarig att den orsakar och övergår i depression?
När man inte hittar svaret på frågan: Varför lever jag?
Och svaret från vården? Glada tillrop, analyser utifrån en normalperspektivssyn och konstiga mediciner?
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Debbido skrev:Jag har liksom övriga här en svår kamp att utkämpa, men jag kallar inte alltsammans för depression eller psykisk sjukdom. Är ordet "existentiell kris" helt ute bland er yngre nu? Kullberg skrev en bok för längesedan som hette "Utveckling genom kriser". Den var omtyckt och ofta citerad.
En kris är ju inte lika med sjukdom. Det är ett förvirrat tillstånd då man inte vet vad man egentligen har här på jorden att göra. Detta utlöser ev. ett sökande som ger vissa svar. Man kommer på något man vill göra eller tro på, man utformar en livsåskådning, blir punkare eller bloggare - whatever - men kriser har ju alltid funnits och måste få finnas! Ensam kan man inte finna svaret, men ett uttryck älskar jag: När du är mogen att lära dig, då träffar du din lärare.
Boken heter "Kris och utveckling" och författaren Cullberg. Det enda som är förvirrat med kris är din definition på tillståndet. För att nu tala med Cullberg så skriver han "Ett psykiskt kristillstånd kan man sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen." Var ser du relevansen i att tala om kris och existentiell kris i den aktuella tråden?
För mig som upplevt såväl lindrigare som djupa depressioner på nära håll och har många års erfarenhet av att diagnosticera och behandla depression, är det provocerande att läsa ditt grötmyndiga och ytliga tal till "er yngre". Hur Adkit själv nu och framöver upplever det du, jag och andra som skrivit i tråden vet jag inte; min upplevelse är att du inte vet vad du talar om här och att du ff a inte talar om Adkit.
Om någon beskriver tidigare:
depression
suicidalitet
Samt nuvarande:
avsaknad av livsglädje
känslor av onödighet och värdelöshet
upplevelse av att inte ha något att leva för
oförmåga att bry sig om andra
oförmåga att glädja sig åt (egen lista på förströelser)
dödslängtan
svårighet att inte välja döden som utväg redan nu
kallar man det numera inte existentiell kris.
Inte förr heller.
Det kallas depression och är en allvarlig sjukdom.
Senast redigerad av docfrasse 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
Mardröm skrev:A skrev:Flinta o Mardröm
Tycker ni att Adkit är en allvarligt psykiskt störd människa?
Vi kan inte bedöma det, men tydligen har ngn trott det ngn ggn eftersom han är här.
Adkit verkar ha tappat insikten att livet är just vad man gör det till, inget mer och inget mindre.
Lusten. Och sen är ju frågan vad som står till buds?
Trista fula kärringar, ett skihem, inget är roligt att göra, pengarna tryter ständigt trots att adkit kallas "snålis" av sin kärring etc etc.
jag vet inte om jag tycker om dina antagningar hörrö. x.x och jag vet inte om du tycker att aspergers räknas som en "allvarligt psykisk störning" och i så fall vet jag inte om du är riktigt klar i huvudet. det är visserligen midsommar och det hör till tradition att dricka sig full men hey, jag passar på redan nu att säga att jag inte tycker om när folk pratar om mig och inte med mig. så jag uppskattar om ni alla drar ner på det.
for the record; jag är inte snål, har onödigt mycket pengar med tanke på att jag lever på exitensminimum. (jag köpte precis en 40 tums fullHD till min xbox 360 och min 16000 kronorsdator...för jag har inget att göra av pengarna längre. ergo mitt problem med tristess. jag har redan allt jag vill ha.) mitt hem är inte skit, jag älskar det. jag har ingen kärring men om jag haft en så hade hon inte varit trist eller ful för mig. så du vet att det är inte därför jag är i en "existentiell kris".
jag är ingen sån där deppig människa som tycker att allt är skit säger jag ju! jag är en glad människa nu för tiden. problemet är att allt jag har är fullständigt meningslöst. det är bara där för att hålla mig sysselsatt tills jag dör och i så fall, vad väntar jag på? det är inte depressionen som pratar, det är ju ren objektiv logik, det hör ju vem som helst.
jag önskar någon kunde få mig att bry mig om dom. x.x
Senast redigerad av Adkit 2011-05-04 14:23:12, redigerad totalt 1 gång.
docfrasse skrev:avsaknad av livsglädje
känslor av onödighet och värdelöshet
upplevelse av att inte ha något att leva för
oförmåga att bry sig om andra
oförmåga att glädja sig åt (egen lista på förströelser)
dödslängtan
svårighet att inte välja döden som utväg redan nu
kallar man det numera inte existentiell kris.
Inte förr heller.
Det kallas depression och är en allvarlig sjukdom.
det är egentligen lustigt att "svårighet att inte välja döden som utväg redan nu" räknas som nåt negativt. det är ju en positiv sak! att man vill leva.
förresten så är inte depression en sjukdom, mer ett tillstånd.
...men jag står fortfarande för att jag inte är deprimerad. inga piller eller psykologer i världen hade kunnat få mig att tänka annorlunda eftersom problemet är inte att jag är "deppig" utan problemet är att jag inte passar i världen som finns. jag hade kunnat ändra mig och låtsas passa in som alla andra gör. men jag är en ärlig person. jag passar bara inte. och det är inte aspergern som pratar, jag hade inte passat ens som en "normalstörd" person.
Senast redigerad av Adkit 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
A skrev:... verkar ha tappat insikten att livet är just vad man gör det till, inget mer och inget mindre. Sen kan förmågan att göra nåt av livet variera, både i perioder för samma människa, och mellan individer. Då kan man behöva stöd och hjälp att hitta vad som är möjligt och hjälp att genomföra det.
Det där låter som TANT-attityden igen, lite mer förklädd än senast den visade sin fula nuna här på forat.
NEJ TACK! Kom med nåt konkret!
Inget av det jag verkligen vill är möjligt och det mesta som faktiskt är möjligt intresserar mig inte. Så, HUR F-N skulle jag kunna "göra nåt av livet"?
Senast redigerad av nallen 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
Adkit skrev:jag vet inte om jag tycker om dina antagningar hörrö.
Det är lättare att anta och sen få dig att tvinga fram hur det är så, för försvara sig kräver mer, men är också en hjärtefråga.
x.x och jag vet inte om du tycker att aspergers räknas som en "allvarligt psykisk störning" och i så fall vet jag inte om du är riktigt klar i huvudet.
TYvärr betyder det väl snart ingenting, det en av få diagnoser inom psyk man är berättigad till hjälp för. De andra som man har de förmånerna för ser jag som allvarliga, likså tror jag inte lagstiftaren tänkte på ett gäng nördar som e smådeppade. Resursen ger att det är allvar med diagnosen och den är grav, man jag hörde en soc.sekreterare gnälla över att landstinget producerar för många autister, då kom en annan och menade att många som kallats schitzofrena numer upptäckts ha AS. Gravt, eller?.
det är visserligen midsommar och det hör till tradition att dricka sig full men hey, jag passar på redan nu att säga att jag inte tycker om när folk pratar om mig och inte med mig.
Jg önskar att jag alltid hade en talesperson som är klippt och skuren för jobbet, en fetpotentat!
Finns ingen anledning att tala själv om det inte är profit i att göra det.
Nu var väl inte du in persona saken direkt, bara exemplet.så jag uppskattar om ni alla drar ner på det.
for the record; jag är inte snål, har onödigt mycket pengar med tanke på att jag lever på exitensminimum. (jag köpte precis en 40 tums fullHD till min xbox 360 och min 16000 kronorsdator...för jag har inget att göra av pengarna längre. ergo mitt problem med tristess. jag har redan allt jag vill ha.) mitt hem är inte skit, jag älskar det. jag har ingen kärring men om jag haft en så hade hon inte varit trist eller ful för mig. så du vet att det är inte därför jag är i en "existentiell kris".
Nej, bara enkla exempel.
jag är ingen sån där deppig människa som tycker att allt är skit säger jag ju! jag är en glad människa nu för tiden. problemet är att allt jag har är fullständigt meningslöst. det är bara där för att hålla mig sysselsatt tills jag dör och i så fall, vad väntar jag på? det är inte depressionen som pratar, det är ju ren objektiv logik, det hör ju vem som helst.
Glad? Jahaja.
Men om du är glad i din meningslöshet, varför skriva ngt som ändå inte kan uppfattas som annat än...ja..klagan?
Fö håller jag med dig, utan att trivas i min lgh och utan tv etc. Det är meningslöst. Varför kan inte objektiv logik vara en sjukdom? Det får det fanemig vara i det här samhället.
Dem?jag önskar någon kunde få mig att bry mig om dom. x.x
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
nallen skrev:Mardröm skrev:Framtida risker och chanser ska utvärderas och man ska ta ansvar för dem 100%. Kallt som is.
Precis!
Gärna som is. Känslor över huvud taget är ett dj-a otyg.
Ja, allt som har med pengar att göra, dvs alla hårda värden ska man vara helt känslolös inför. Vi hör ju av expertisen att det inte sitter i ställning eller ekonomi, så, låt oss ta deras och se reaktionen... hehehe
Känslor är fina under logisk kontroll. De får inte skena.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
docfrasse skrev:Debbido skrev:Jag har liksom övriga här en svår kamp att utkämpa, men jag kallar inte alltsammans för depression eller psykisk sjukdom. Är ordet "existentiell kris" helt ute bland er yngre nu? Kullberg skrev en bok för längesedan som hette "Utveckling genom kriser". Den var omtyckt och ofta citerad.
En kris är ju inte lika med sjukdom. Det är ett förvirrat tillstånd då man inte vet vad man egentligen har här på jorden att göra. Detta utlöser ev. ett sökande som ger vissa svar. Man kommer på något man vill göra eller tro på, man utformar en livsåskådning, blir punkare eller bloggare - whatever - men kriser har ju alltid funnits och måste få finnas! Ensam kan man inte finna svaret, men ett uttryck älskar jag: När du är mogen att lära dig, då träffar du din lärare.
Boken heter "Kris och utveckling" och författaren Cullberg. Det enda som är förvirrat med kris är din definition på tillståndet. För att nu tala med Cullberg så skriver han "Ett psykiskt kristillstånd kan man sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen." Var ser du relevansen i att tala om kris och existentiell kris i den aktuella tråden?
För mig som upplevt såväl lindrigare som djupa depressioner på nära håll och har många års erfarenhet av att diagnosticera och behandla depression, är det provocerande att läsa ditt grötmyndiga och ytliga tal till "er yngre". Hur Adkit själv nu och framöver upplever det du, jag och andra som skrivit i tråden vet jag inte; min upplevelse är att du inte vet vad du talar om här och att du ff a inte talar om Adkit.
Om någon beskriver tidigare:
depression
suicidalitet
Samt nuvarande:
avsaknad av livsglädje
känslor av onödighet och värdelöshet
upplevelse av att inte ha något att leva för
oförmåga att bry sig om andra
oförmåga att glädja sig åt (egen lista på förströelser)
dödslängtan
svårighet att inte välja döden som utväg redan nu
kallar man det numera inte existentiell kris.
Inte förr heller.
Det kallas depression och är en allvarlig sjukdom.
Kära herr Doktorn!
Vilken ära att få läsa ditt fantastiska inlägg på denna tråd då Du ju faktiskt är Experten och vi andra vet väl praktiskt taget ingenting?
Tacksam för din korrigering av boktitel och författare. Cullberg med K, Ja, det visar min totala ignorance egentligen. Varför håller jag inte käften tills jag studerat psykiatri i 15 år? Tja, säg det.
När jag frågade dem som är yngre än mig ifall orden "existentiell kris" fortfarande används i dagligt tal, då menade jag som (sann) aspergare detta: "Används orden "existentiell kris" numera i dagligt tal, bland dem som är yngre än 57? Jag har självinsikt nog att inse att jag kanske använder ord som faktiskt utgått ur sortimentet efter som språk är något som hela tiden förändras. Din tolkning att jag skulle ha en nedlåtande attityd gissar jag i detta fall helt enkelt rör sig om en alldeles vanlig projicering. Am I right or am I right, Mr Doctor?
Vad ser jag för relevans i att tala om kris på denna tråd för sjuka, utslagna, puckon, väletiketterade psykfall, superdeprimerade fallbeskrivningar, med kroniska neuropsykiatriska diagnoser?
Jo, herr Doktor, jag tänker så här: att det finns kanske NÅGOT FRISKT HOS ADKIT och oss andra! Vi kanske delvis är så friska att vi KAN komma i kriser? Jag vet att detta fallit bort ur dagens psykiatri. Man drogar ned människor för resten av deras liv. "Du är kroniskt sjuk så ät dina rosa och vita piller tills du dör!"
Så, du har behandlat mängder av depressioner och hur många av dem har då blivit friska på alla de piller du stoppat i dem? Jag har faktiskt hjälpt en och annan att må lite bättre genom min synska gåva. Jag säger detta bara för att ge dig en chans att visa om du kan ha respekt för andra människors vara?
En större undersökning visade ju nyligen att SSRI inte har så mycket mer än placeboeffekt. Vid äkta, klinisk depression kan de ha effekt, men frälsning genom piller är en osäker väg. Alla kan inte gå den p g a biverkningar. Andra får ingen effekt eller fel effekt. Jag blev skadad för livet (kronisk nässelfeber).
Även om asperger är kronisk så är livet uppdelat i en mängd olika faser och då kan det kanske hända att en aspergare har haft fungerande strategier som barn eller ung men sedan förändras en hel del och man måste anpassa sig till en ny livssituation. DÄR kommer krishanteringen in.
Om Adkit påstår att han inte lider av depression utan "något annat", något nytt, så tolkar jag det som att en ny svårhanterlig livsfas infunnit sig. Du tolkar det som att han är så korkad att han inte fattar att han EGENTLIGEN fortfarande bara har en helt vanlig depression. Du förnekar alltså hans egen berättelse, vilket jag anser vara ett kardinalfel. När en psykiater förnekar den upplevelse en patient själv har, då är han på hal is.
PS. Tack för komplimangen - att jag är ytlig! Det har ALDRIG någon sagt till mig förut. Jag blir så rörd att jag nästan vill gråta...
Senast redigerad av Debbido 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
Adkit skrev:
det är egentligen lustigt att "svårighet att inte välja döden som utväg redan nu" räknas som nåt negativt. det är ju en positiv sak! att man vill leva.
Nja, meningen har nästan två negationer: "svårighet" samt "inte". Plocka bort ordet "inte" så ser du lättare.
Adkit skrev:förresten så är inte depression en sjukdom, mer ett tillstånd.
Håller inte med. Anser att det är en folksjukdom och oerhört vanlig hos aspisar. En sjukdom som utöver mycket annat fördunklar omdömet hos den sjuke (typ "jag är inte pessimist, jag är realist, jag kommer aldrig lyckas")
Adkit skrev:...men jag står fortfarande för att jag inte är deprimerad. inga piller eller psykologer i världen hade kunnat få mig att tänka annorlunda eftersom problemet är inte att jag är "deppig" utan problemet är att jag inte passar i världen som finns. jag hade kunnat ändra mig och låtsas passa in som alla andra gör. men jag är en ärlig person. jag passar bara inte. och det är inte aspergern som pratar, jag hade inte passat ens som en "normalstörd" person.
Jag vill inte ta ifrån dig upplevelsen av att inte passa in. Finns någon på forum som aldrig har känt så? Har du hela ditt liv känt så som du beskrivit i dina inlägg (och som jag sammanfattat i fetstil ovan) inför ditt utanförskap? M a o har du alltid saknat livsglädje, känt dig värdelös, tyckt att du inte hade något att leva för, inte kunnat bry dig om andra och känt dödslängtan - samtidigt?
Senast redigerad av docfrasse 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
docfrasse skrev:En sjukdom som utöver mycket annat fördunklar omdömet hos den sjuke (typ "jag är inte pessimist, jag är realist, jag kommer aldrig lyckas")
Det där är en tanke jag har, en tanke jag ännu inte börjat använda i samband med möten osv. Det här kan alltså vara ett varningstecken?
Jag är inte så öppen med mina problem, inte ens med psykologer. Okej, nu tänker jag så det skriker om det. När jag läste det där skapade jag en mind map.
Det blir att vara vaken och läsa psykologi hela natten.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
docfrasse skrev:Debbido skrev:Jag har liksom övriga här en svår kamp att utkämpa, men jag kallar inte alltsammans för depression eller psykisk sjukdom. Är ordet "existentiell kris" helt ute bland er yngre nu? Kullberg skrev en bok för längesedan som hette "Utveckling genom kriser". Den var omtyckt och ofta citerad.
En kris är ju inte lika med sjukdom. Det är ett förvirrat tillstånd då man inte vet vad man egentligen har här på jorden att göra. Detta utlöser ev. ett sökande som ger vissa svar. Man kommer på något man vill göra eller tro på, man utformar en livsåskådning, blir punkare eller bloggare - whatever - men kriser har ju alltid funnits och måste få finnas! Ensam kan man inte finna svaret, men ett uttryck älskar jag: När du är mogen att lära dig, då träffar du din lärare.
Boken heter "Kris och utveckling" och författaren Cullberg. Det enda som är förvirrat med kris är din definition på tillståndet. För att nu tala med Cullberg så skriver han "Ett psykiskt kristillstånd kan man sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen." Var ser du relevansen i att tala om kris och existentiell kris i den aktuella tråden?
För mig som upplevt såväl lindrigare som djupa depressioner på nära håll och har många års erfarenhet av att diagnosticera och behandla depression, är det provocerande att läsa ditt grötmyndiga och ytliga tal till "er yngre". Hur Adkit själv nu och framöver upplever det du, jag och andra som skrivit i tråden vet jag inte; min upplevelse är att du inte vet vad du talar om här och att du ff a inte talar om Adkit.
Om någon beskriver tidigare:
depression
suicidalitet
Samt nuvarande:
avsaknad av livsglädje
känslor av onödighet och värdelöshet
upplevelse av att inte ha något att leva för
oförmåga att bry sig om andra
oförmåga att glädja sig åt (egen lista på förströelser)
dödslängtan
svårighet att inte välja döden som utväg redan nu
kallar man det numera inte existentiell kris.
Inte förr heller.
Det kallas depression och är en allvarlig sjukdom.
Så, jag är deprimerad och...hmm..12-20 ÖL i psykiatri + 6-7 psykologer, etc etc, har inte gjotrt det bättre. Jag vill dö om jag ska leva i denna värld, ochmina val utan finasiella tillgångar att be alla dra åt helvete och ha egenmakt är zero.
Cyanidkapsel är vad som behövs, idioter som försöker bota refraktära tillstånd och anpassa, de vet inte vad de gör.
Senast redigerad av Mardröm 2011-05-04 14:23:13, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare