Nu har jag nyss kommit hem från ett möte med min utredningspsykolog och idag fick jag veta resultatet på Wais-testerna, samt fått prata om olika grejer.

Fick veta att jag var ojämn i resultatet på testerna, vilket jag redan var rätt säker på att jag var. Den verbala delen låg jag normalt, den ickeverbala delen låg jag över normalt (försökte se siffran och det såg ut att vara över 120 i alla fall) och sedan låg jag under normalt på huvudräkningen, arbetsminnet och snabbhet. Blev som sagt inte förvånad, för det var precis vad jag väntat mig.

Pratade också med honom om olika grejer, mina problem och så där.

I slutet nämnde han att det finns saker som talar för en autismdiagnos och saker som talar emot, vilket jag också visste. Han sade dock att han hade "dörren öppen" för autism och har alltså inte bestämt sig än.

Jag ska dit igen nästa vecka och prata mer, samt göra andra tester (vilket jag antar är mer autisminriktade tester). Sedan ska han någon gång intervjua mamma om min barndom också, vilket dock blir lite kämpigt för hon sitter i rullstol, så det är ju inte det smidigaste. Vet dock redan att mamma bara kommer säga att allt var normalt och jag tror inte hon direkt kommer ge någon information som skulle tyda på autism.

Grejen är den att jag hade en bra barndom och jag har alltid haft kompisar (även om jag aldrig var den som tog kontakt, utan tvärt om), vilket förstås talar emot autism. De stora problemen kom när jag var 12 och man skulle börja umgås på ett mer "vuxet" sätt, plus att jag blev mobbad då också. Han frågade om skolan alltid har gått bra och det har den, dock glömde jag berätta om sådant jag tyckte var jobbigt som barn på skolfronten... Måste försöka komma ihåg att ta upp allt sådant nästa vecka.

Vi pratade också om rutiner och där sade jag som det var att jag snarare har svårt att sätta upp rutiner för mig själv, som att exempelvis duscha eller dammsuga. Jag skjuter helt enkelt upp det så mycket det går. Sådana grejer tror jag kommer bli problematiska när jag flyttar hemifrån. Jag vet att man inte måste vara strikt rutinbunden för att ha autism, men det är väl kanske ovanligt att inte ha det. Jag vet att jag uppfyller kriteriet "Stereotypa och repetitiva motoriska manér som inbegriper endera att vifta eller vrida med händerna eller fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen", för det är något jag har gjort så länge jag kan minnas och det talar ju rätt starkt för autism, men jag nämnde inget om det eftersom att han inte frågade. Jag tror inte heller mamma skulle ta upp det i intervjun, för hon har aldrig uttryckt att det skulle vara något konstigt. Då är det ju viktigt att jag får sagt det, för det är ju en viktig del.

Testerna nästa vecka kommer väl visa på något också.

Jag vet inte riktigt vad syftet med den här tråden är, men jag vill väl helt enkelt dela med mig av min upplevelse hittills. Sedan undrar jag om det är någon mer här som är/var på gränsen och du/ni får gärna dela med dig/er av vad som talade för/emot diagnos.

Ett tips är att skriva ner allt du vill ha sagt/allt du vill att psykologen ska veta och skicka in det så kan de läsa igenom det i lugn och ro. Och sedan kan ni tillsammans gå igenom det du skrivit. Det kan vara svårt att komma ihåg allt man vill berätta, och också svårt att spontant berätta saker om man inte ens får frågan.

Clara skrev:Ett tips är att skriva ner allt du vill ha sagt/allt du vill att psykologen ska veta och skicka in det så kan de läsa igenom det i lugn och ro. Och sedan kan ni tillsammans gå igenom det du skrivit. Det kan vara svårt att komma ihåg allt man vill berätta, och också svårt att spontant berätta saker om man inte ens får frågan.

Ja, jag har funderat på att skriva ner punkter jag vill ta upp, men jag är för feg för att lämna över det..
Har börjat skriva punktlistor i mobilen som jag skulle kunna använda mig av, men i så fall vet jag inte när jag skulle ta upp det i samtalet. Grejen är också den att om jag väl får chansen, om han exempelvis säger "har du några andra funderingar?", så är det som en mental blockering och jag kan verkligen inte säga det jag vill säga.

Förhoppningsvis löser det sig ändå och det tror jag att det gör.

Jag tycker också att du ska skriva ned det på ett papper, då kan du sticka det i handen på honom precis när du kommit innanför dörren.
Du kan ju inleda med att skriva just det, att du tycker det är svårt att formulera dig spontant, och är rädd för att de här punkterna inte ska tas upp annars. Om du tycker det är pinsamt så tänk på att det kan vara en del av diagnosen att ha de svårigheterna och därför en bra sak för honom att få veta.

Jag tycker också att det är svårt och jobbigt ibland att själv ta upp saker, jag vill helst ha en direkt fråga, annars känner jag mig typ oberättigad att säga nåt.

jungmanjanson skrev:Jag tycker också att du ska skriva ned det på ett papper, då kan du sticka det i handen på honom precis när du kommit innanför dörren.
Du kan ju inleda med att skriva just det, att du tycker det är svårt att formulera dig spontant, och är rädd för att de här punkterna inte ska tas upp annars. Om du tycker det är pinsamt så tänk på att det kan vara en del av diagnosen att ha de svårigheterna och därför en bra sak för honom att få veta.

Jag tycker också att det är svårt och jobbigt ibland att själv ta upp saker, jag vill helst ha en direkt fråga, annars känner jag mig typ oberättigad att säga nåt.

Kan ju skriva en lapp och lägga i väskan, men vet inte om jag kommer klara av att lämna fram det hur mycket jag än vill. Känns så fånigt med en lapp när jag redan är där face to face, även om jag vet att det egentligen inte är något konstigt och att det bara skulle vara positivt för mig. Men ja, jag skriver en lapp och så får jag väl öva på hur jag ska lämna över den, vad jag ska säga när jag lämnar över den och när det kan vara bra timing. Jag skulle ju också göra tester nästa vecka, men om testerna görs först och vi pratar sedan så kanske det kan vara ett bra tillfälle att ta upp det då, speciellt om vi kommer in på snack om barndomen. Kanske "förresten jag skrev ner några punkter jag har tänkt på" och lämna över lappen. Snacka om att jag gör det mer komplicerat än det behöver vara...

Ja, det är så svårt. Känner precis så som du beskriver!