Igår fick jag bekräftat från psykologen på bup att min flicka på fem år inte känner igen ansikten.

Jag har misstänkt detta tidigare men det kommer ändå som en chock för mig. Har haft ångest igår och sovit på sömntablett. Nu har jag samlat mig så mycket att jag orkar tala om detta. Ändå har jag svårt att få fram orden.

Finns det någon här som vet hur det kan kännas för min flicka och hur jag kan hjälpa henne?

Det är väl ett relativt problem och inte ett svart-vitt? Att ha svårt att känna igen ansikten är inte så ovanligt bland aspergare. De flesta kan känna igen folk de sett många gånger, eller lära sig att kompensera.

Jag har svårt att känna igen folk till utseendet men jag är en fena på att känna igen deras röster och fotsteg.
En såndär sak som en del tappar hakan av ibland.
Men det är nåstan så jag tror att jag inte skulle se skillnad på en människa eller en alien, ok jo det gör jag nog men ibland undrar jag nästan.

Din dotter lär inte märka någon skillnad, hon har alltid varit hon
Det knepiga är att hantera omgivningen möjligen men det finns en väldig bra medicin mot det, nämmligen uttrycket "och vad är det me det då!" det får de flesta och kollra bort sig när de försöker vara elaka.

Jag har gått igenom det där och kommer nog kunna komma med förslag på majoriteten av situationer.
Förmodligen har hon också fördelen att inte känna grupptryck så mycket som hennes jämnåriga.
Är något bra så är det bra annars inte oavsett vad gruppen tycker.
Det bästa är att hon nog blir föregångare och andra vågar träda fram och tycka när någon redan tyckt en sak och sedan är det ingen issue längre

Tack snälla rdos och nano för att ni svarar.
All information är guld värd för mig. It's an understatement.

Just nu slickar min dotter mig på armen och kräver all uppmärksamhet.
Det är dags för veckans uthållighets- och socialprövningstest.
Vi ska utföra lördagsrutinen att gå till badhuset och bada och sedan till mcdonalds.
Låt henne inte få några epilepsianfall i vattnet i dag...

Allt gott till er. Jag är glad att ni finns!

Man ska inte problematisera en sådan här grej allt för mycket. Jag har svårt att känna igen ansikten och saknar även lokalsinne.

Det ställde till stora problem i skolan, eftersom jag var tvungen att följa efter klasskamrater vars ansikten jag inte kände igen, för att jag inte själv kunde navigera i lokaler som kändes som labyrinter i twillight zone.

En bra grej hade väl varit om jag hade fått gå i en mindre skola med färre olika klassrum och korridorer. Samt färre elever. Istället för 30 elever i varje klass.

Men innan skoltiden gjorde jag så att folk fick hålla rätt på mig, ett barn ska inte behöva ta det ansvaret själv, att hålla reda på var de tomma ansiktena är.

Kanske din dotter är annorlunda men jag tyckte det räckte gott med att mina föräldrar fanns någonstans i närheten och att jag kunde ropa på dem vid behov och att de tittade på mina påhitt imellanåt.
Ibland ville jag att de gjorde det hela dagen men då behövde de såsmåningom göra något onödigt såsom att laga mat, klippa gräset, tvätta, byta lampor, handla eller något annat till synes onödigt.
Men å andra sidan var jag snabbt där och "hjälpte till".
Jag kunde ju hämta burkar eller verktyg eller öppna kylen, vrida på knappar eller bara titta på.
Det kändes som om jag hjälpte till litegrann i alla fall och det kändes bra tyckte jag, jag var ju nyttig då.

Jag har medelsvår ansiktblindhet.

Men jag lyckas kompensera rätt bra.
Visst finns det problem och jag kan verka "löjlig" ibland, men jag är rätt så bra på att känna igen folk genom att minnas deras drag som geometriska drag.

Kanske det är detta NT:ar gör, fast undermedvetet och automatiskt?

Ibland kan min igenkänningsmetod göra att jag känner igen folk bättre än andra, men om jag inte tänker mig för, eller ser en detalj som är vanlig eller som två i samma sammanhang har, så blir det problem.
Eller om en person med en speciell huvud/ansiktsform, tar på sig mössa.
Bäst är att koncentrera sig på detaljer i ansiktet, saker som inte ändras av en mössa eller hår, men det är ändå inte lätt när någon ändrar sig.

Och så har jag problemet att även om jag känner igen en person, så vet jag ofta inte var jag har träffat den, i vilket sammanhang.

Vissa ansikten känner jag igen.


Men man kan leva ett bra liv ändå. Utseende har ju ingen betydelse säger de ju.. det är insidan som räknas..

Det är nog tufft att få höra nåt sånt kan jag tänka mig, men samtidigt är ju ditt barn samma barn som innan. Det är ju inget som hänt plötsligt, du fick bara reda på att det fanns nåt att sätta ett namn eller en diagnos på. Det är som sagt inte ovanligt hos aspisar, men hur vanligt vet jag inte, och jag vet inget om hur man kan jobba med det, om man nu kan det (det borde finnas nån metod kring det här, inom intensiv beteendeterapi osv). Kanske du kunde ringa Autismcenter för små barn, på Rosenlund, och fråga?

Gunilla Gerland skrev om det här i En riktig människa. Det var en bra beskrivning av hur det kändes att vara så här tyckte jag när jag läste den.

Här en artikel ur läkartidningen, om det här. Har inte läst den själv så jag kan inget säga om huruvida den är bra.

http://lakartidningen.se/OldPdfFiles/2004/29022.pdf

Och här stod det lite av varje som verkade intressant också, och pyttelite om det här problemet.

http://www.lio.se/upload/51781/MartinIngvar20051117.pdf

Stod "Socialtjänsten remitterade modern till psykiater, men där ansåg hon sig inte ha några problem, och man kom ingenstans".
Tycker iofs inte det låter särskilt förvånande, om man erbjuder hjälp är det ju en sak men antagligen har hon ju sett det som ett hot att är hon inte frisk så stjäl de barnet.
Klart att hon aldrig kommer att erkänna att hon har några problem då.
Och för ren hjälp behövs ingen psykiater.

Låter ju spontant som om det skulle gå utmärkt att berätta vad man ser och att man vill se till att det iaf finns någon som barnet kan få ögonkontakt med om det är så viktigt.

Finns en svensk mycket välkänd psykolog som har det här problemet och har skrivit en bok om det häromåret. Tyvärr har jag glömt både vad hon och boken heter. Jag skulle förmodligen inte känna igen henne heller ....
Själv glömmer jag antingen vad folk heter eller hur de ser ut ....

Jag har svårt att känna igen ansikten, men inte kollats för det, så vet ej hur mycket eller inom normalen. Känner dottern igen er föräldrar och närmastes ansikten? Exempelvis på stan eller så? Annars kan ni ju ha en speciell halsduk eller liknande som ni medvetet talar om, som dottern den dagen kan veta att hon kan titta efter om hon tappar bort er.

A skrev:Finns en svensk mycket välkänd psykolog som har det här problemet och har skrivit en bok om det häromåret. Tyvärr har jag glömt både vad hon och boken heter. Jag skulle förmodligen inte känna igen henne heller ....
Själv glömmer jag antingen vad folk heter eller hur de ser ut ....

Menar du Görel Kristina Näslunds bok Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet?

Själv har jag svårt att känna igen folk i "fel sammanhang". Som när jag mötte en från jobbet i bostadsområdet. Såg att vederbörande såg bekant ut men kunde inte komma på vem det var.

Jag är inte ansiktsblind så kanske jag inte ska uttala mej egentligen... men jag ville ändå dela med mej av mina erfarenheter för att visa att det finns massor av möjliga vägar att kringgå det faktum att man inte känner igen folks ansikten.

Jag har varit väldigt närsynt i hela mitt liv. Redan i tvåan ville de att jag skulle ha glasögon men jag vägrade, istället lärde jag mej bokstäverna på syntavlan utantill och rabblade plikttroget när läkaren frågade. Klurigt för att vara 8-9 år, men kanske lite korkat, såhär i efterhand.

Nåväl. Jag hade ändå relativt dålig syn och alltså svårt att känna igen folk på håll. Att känna igen ansikten var inte att tala om. Alltså tog jag till alla andra karakteristiska kännetecken för varje person.

Hårfärg, röst, gångstil, gester, kläder, allt sådant fick bli det som gjorde att jag kände igen mina klasskamrater och lärare på skolan. Till slut blev det en riktigt finslipad variant som gjorde att jag bara på gången kunde känna igen någon. Det spelade alltså ingen roll om personen hade klippt sej, färgat håret och skaffat nya kläder - man förändrar inte gångstilen för det!

Alien!

Tack, det är precis den!

Fniss ... kan också ha problem med att inte känna igen folk i fel sammanhang ..... men jösses vad jag har lärt mig att hantera det ändå! Man blir smart med åren ....

Alien skrev:Själv har jag svårt att känna igen folk i "fel sammanhang". Som när jag mötte en från jobbet i bostadsområdet. Såg att vederbörande såg bekant ut men kunde inte komma på vem det var.

"- Jag kände inte igen dig med kläder på..." typ. Jag har en del problem med att känna igen folk som är civila om jag brukar se dem med vitrock på t ex, men det tror jag är vanligt och allmänmänskligt, inte särskilt prosopagnotiskt just. Kanske har jag fel?

När det är i fel sammanhang kan det bli marigt, ja... för mig med.

Första gången jag fattade att en av tjejerna nere i Vi-affären också är en granne i mitt hus, när vi möttes i tvättstugan... tog det en bra stund att placera henne. Hon sken upp och hälsade lika glatt som hon gör i affären, och jag begrep ingenting... allra först. Fast efter några sekunder ramlade polletten ner.

Och när jag gick med i sekretariatet på en elitseriematch AIK-Malmö för att lära mig Globens matchklocka, och mötte Marie Lehmann på TV-sporten i korridoren på väg in till rummet där funktionärerna sitter och fikar i pauserna, höll jag på att hälsa glatt för att första reaktionen var att det var någon jag kände genom hockeyn. Kände personligen, alltså. Men jag hann inse att jag bara kände igen henne från TV och inte alls kände henne.