hur ofta får ni höra att ni misstolkar? jag får höra de hela tiden i ett socialt sammanhang.

Ibland, ironi är värst, jag är lite för seriös enligt andra ibland när det är oseriöst, fast jag märker inte det när de andra låter seriösa.

Ett exempel ur vardagen:
Min klasskompis sitter och äter en macka och säger, den här kladdade ju inte alls,
varpå jag svarar, så bra då.

Mackan kladdade ju givetvis asmycket, fast det hade jag inte noterat.

Vaniljflickan skrev:Ibland, ironi är värst, jag är lite för seriös enligt andra ibland när det är oseriöst, fast jag märker inte det när de andra låter seriösa.

Ett exempel ur vardagen:
Min klasskompis sitter och äter en macka och säger, den här kladdade ju inte alls,
varpå jag svarar, så bra då.

Mackan kladdade ju givetvis asmycket, fast det hade jag inte noterat.

Tell me about it, mitt liv är feltolkat, jobbar på ett ställe där ev bildning räknas som snudd på ngt fult, de kommunicerar så mycket med kroppsspråk för de har dåligt ordförråd, kan därför inte förklara, följden blir att jag missuppfattar hela tiden, suck...

antonius skrev:jobbar på ett ställe där ev bildning räknas som snudd på ngt fult

Byta jobb till något där det krävs utbildning?

plåtmonster skrev:Byta jobb till något där det krävs utbildning?

Precis, borde gjort det för tjugo år sedan...men risken att det bara är misstolkningar på andra ställen med är naturligtvis stor, borde vara sin egen, det är nog det bästa...

Jag får inte direkt höra det, men har nog funderat ibland på att bli eremit. För att jag misstolkar andras intentioner och signaler. Jag fattar inte folk faktiskt inte menar det som de säger, och blir besviken gång på gång. "Vi hörs", "Vi kan väl ses" är typiska exempel - jag liksom fattar ju aldrig att det bara är kallprat för de flesta. Jag tror att det faktiskt ska bli så, och ringer och messar och mailar men får inget svar.

Och jag liksom fattar inte att folk inte är så intresserade av vad jag har att säga, eller jag vet inte vem som är intresserad och av vad, och när är nån intresserad? Vem kan jag berätta åt om mig själv och vem inte?

Och att somliga kan svänga kappan så totalt, vara så varma och goa framför fejset men såna bitchar bakom ryggen, det varma och goa är då tydligen bara nån slags ironi?

napoleon78 skrev:Jag fattar inte folk faktiskt inte menar det som de säger, och blir besviken gång på gång.

Du får göra en mental översättningslista så att när någon frågar "hur mår du" så kommer alltid svaret "bra!". Utan några utvecklingar osv.

napoleon78 skrev:jag liksom fattar inte att folk inte är så intresserade av vad jag har att säga

Säga om vad?

napoleon78 skrev:somliga kan svänga kappan så totalt, vara så varma och goa framför fejset men såna bitchar bakom ryggen

Det neurotypiska släktet verkar ha mycket dolda aggressioner. Ofta finns det hintar om labiliteten i deras kroppsspråk och sätt att vara. Så att man kan undvika sådana personer.

antonius skrev:

Vaniljflickan skrev:Ibland, ironi är värst, jag är lite för seriös enligt andra ibland när det är oseriöst, fast jag märker inte det när de andra låter seriösa.

Ett exempel ur vardagen:
Min klasskompis sitter och äter en macka och säger, den här kladdade ju inte alls,
varpå jag svarar, så bra då.

Mackan kladdade ju givetvis asmycket, fast det hade jag inte noterat.

Tell me about it, mitt liv är feltolkat, jobbar på ett ställe där ev bildning räknas som snudd på ngt fult, de kommunicerar så mycket med kroppsspråk för de har dåligt ordförråd, kan därför inte förklara, följden blir att jag missuppfattar hela tiden, suck...

Jag hade aldrig klarat av att vara i en sådan miljö tror jag..
jag tror nog också du tjänar på att försöka byta miljö.

napoleon78 skrev:Jag får inte direkt höra det, men har nog funderat ibland på att bli eremit. För att jag misstolkar andras intentioner och signaler. Jag fattar inte folk faktiskt inte menar det som de säger, och blir besviken gång på gång. "Vi hörs", "Vi kan väl ses" är typiska exempel - jag liksom fattar ju aldrig att det bara är kallprat för de flesta. Jag tror att det faktiskt ska bli så, och ringer och messar och mailar men får inget svar.

Och jag liksom fattar inte att folk inte är så intresserade av vad jag har att säga, eller jag vet inte vem som är intresserad och av vad, och när är nån intresserad? Vem kan jag berätta åt om mig själv och vem inte?

Och att somliga kan svänga kappan så totalt, vara så varma och goa framför fejset men såna bitchar bakom ryggen, det varma och goa är då tydligen bara nån slags ironi?

Oj, varför ligger du på så mkt alltså mail, sms och ringa..
Det blir nog lite påträngande kan jag tänka mig, det hade jag nog också tyckt även om jag kanske ville ses från början.
Det finns ju också lite olika nyanser, ibland vill man väl ses när man säger det och ibland så kan en tänka sig göra det om det kommer något tillfälle framöver när en vill ha någon att hitta på något med om en får tid över.

Alltså det måste ju inte heller ske på andras villkor hela tiden, du måste ju få uttrycka de saker du vill också, men viktigt är väl att släppa fram så att flera får säga saker och kanske bytas av lite och hänga på vad andra pratar om och kanske försöka styra in det på någon aspekt av samtalsämnet som
intresserar en själv, jag tänker att det ofta går att fördjupa sig inom det mesta, bara å va kreativ.

Vet inte om du ville ha tips nu, men detta fungerar iaf för mig.
Sen så gör det inte så mycket att det blir missförstånd heller, det går ofta att skratta bort det.