Jag har varit medveten om dem sedan barnsben. Mina "egenheter".
Men det var inte förrän jag såg dem gestaltas av Josh Hartnett i filmen Mozart and the Whale som jag accepterade tanken på att göra någonting åt dem.
Jag har alltid skytt tanken på förändringar som pesten (ja, allt som bryter mina mönster), hur goda förändringarna än må ha varit. Tanken på ett vanligt tandläkarbesök kan få mig att ligga sömnlös i veckor. Inte för att jag är rädd för tandläkaren, utan för att det innebär att jag, under dagen för tandläkarbesöket, inte kan göra vad jag är van vid.

Josh Hartnetts karaktär, Donald Morton, har en fallenhet för siffror. Han kan inte låta bli att räkna ut saker och ting.
Jag lider av samma sak, fast med bokstäver och ord. Så fort någon uttalar ett ord kan jag inte låta bli att vrida och vända på det. Leta möjliga anagram. Om ordet har flera stavelser måste jag undersöka om jag får fram någonting genom att byta plats på de bokstäver som betonas. Exempel: Kundhiss - Hundkiss.

Ofta får jag bita mig själv i tungan för att inte upplysa min omgivning om vad saken de precis sade blir baklänges. Jag har blivit ganska bra på att "kontrollera" det. Men bara för att jag inte säger det betyder det inte att jag inte tänker det. Och det kan vara ganska utmattande i längden.

Jag lever ett självvalt ensamt liv - bortsett från en vän som jag tycker väldigt mycket om. Hon har visat mer tålamod än någon i min situation kan begära, men mina egenheter fortsätter att sätta käppar i hjulet för vår vänskap. Jag vill inte, jag försöker låta bli, men ibland blir jag så klumpig och sårar henne. Just nu har jag raderat hennes nummer och inte pratat med henne på tjugonio dagar, bara för att jag inte vill göra henne arg och ledsen en gång till. Jag saknar henne, men vågar inte leta rätt på hennes nummer. Jag kommer att göra henne ledsen, och jag blir så arg på mig själv när det händer.
Jag vill bli... bättre.

Jag har spenderat hela dagen framför Internet. Sökt svar på mina frågor. Vad är det för fel på mig? Jag har fyllt i Aspergerrelaterade tester och fått höga resultat. Jag hittade det här forumet, och bläddrade omkring i flera trådar med självutlämnande texter jag kände igen mig i.

Kanske någon här kan besvara följande frågor:

-Vem söker jag mig till?
-Jag avskyr kemiska preparat. Ponera att jag lider utav Asperger. Betyder det att jag prompt måste ta medicin, eller finns det hjälp i form av exempelvis kognitiv terapi?

insekt skrev:-Vem söker jag mig till?

Du kan gå till läkaren på vårdcentralen som skriver en remiss, det kan även finnas alternativ i din kommun/ditt landsting, sök efter Asperger på respektive hemsida för mer info.
I Uppsala har jag för mig att man kan söka direkt till habiliteringen...

insekt skrev:-Jag avskyr kemiska preparat. Ponera att jag lider utav Asperger. Betyder det att jag prompt måste ta medicin, eller finns det hjälp i form av exempelvis kognitiv terapi?

För Asperger i sig behövs det egentligen ingen som helst behandling, men ofta förekommer det även andra diagnoser som kan kräva behandling och behandlingen varierar helt med diagnosen. Däremot kan det vara lämpligt att få stöd och support från olika organisationer.
I Uppsala har vi något som kallas för Infoteket där man kan få mycket hjälp, de har ett bra bibliotek med massor av litteratur och personal man kan fråga om allt angående ett flertal nerupsykiatriska diagnoser.

Du behöver inte ta några mediciner för AS, men ibland lider man t ex av depression el ångest och då får man mediciner för det. Många har också ADHD förutom AS, och det finns mediciner för ADHD.

Efter utredningen kan du bli inskriven i Vuxenhabiliteringen. Där kan du få prata med t ex kurator och arbetsterapeut. Det finns ibland också aspergergrupper man kan delta i. Det du behöver är väl strategier, t ex hur man låter bli att såra andra oavsiktligt.

Hej och välkommen insekt!

Känner igen mig as-mycket i vad du skrev!

Och du, tjugonio dagar att inte höra av sig till en kompis, tycker du det är mycket? I mitt fall kan det gå inte tjugonio utan 229 eller 629 dagar till att jag ringer upp mina få kompisar. Hur det blir beror väl på hur kompisen är och hur bra relation man har. Mina är väldigt trogna och förstående. Även om de ännu inte känner till mina NPF-problem. På vissa sätt är vi lite lika.

/Barracuber

Miche skrev:

insekt skrev:-Vem söker jag mig till?

Du kan gå till läkaren på vårdcentralen som skriver en remiss, det kan även finnas alternativ i din kommun/ditt landsting, sök efter Asperger på respektive hemsida för mer info.
I Uppsala har jag för mig att man kan söka direkt till habiliteringen...

Habiliteringen ser nog helst att man har remiss från primärvården. Jag har också hört att habiliteringen gör betydligt färre utredningar än psykiatrin (allmänpsykiatrin och neuropsykiatrin). Här kan man läsa om neuropsykiatriska utredningar i Uppsala län:

http://www.akademiska.se/upload/25011/V ... E_2008.pdf

Sedan 1 december 2006 har NVE fått ett mer avgränsat uppdrag och tar nu endast emot remisser på mer komplicerade (icke rutinmässiga) utredningar och behandlingar. Mindre komplicerade utredningar och behandlingar skall erbjudas inom verksamhetsområde Allmänpsykiatri.

Alla remisser med neuropsykiatrisk frågeställning skall ställas till Allmänpsykiatrins remissbedömningsgrupp. Efter bedömning kan sedan vissa remisser komma att överföras till NVE. Endast patienter med misstänkt neuropsykiatriskt funktionshinder och stora svårigheter eller där det finns komplicerande omständigheter skall utredas och behandlas inom NVE.

Inom ramen för Centrum för funktionshinder samarbetar NVE med Vuxenhabiliteringen. Samarbetet omfattar såväl utredningar och behandlingar som information och utbildning.

Jag tackar så hjärtligt för era hjälpsamma svar, samtliga! Jag uppskattar det verkligen!

barracuber skrev:Och du, tjugonio dagar att inte höra av sig till en kompis, tycker du det är mycket? I mitt fall kan det gå inte tjugonio utan 229 eller 629 dagar till att jag ringer upp mina få kompisar.

Oh, ja, tro mig, dina siffror känns inte alls främmande för mig.
Jag måste säga att det är tråkigt att du delar samma upplevelser, men måste samtidigt erkänna att det är skönt att veta att jag inte är ensam om det. I min ungdoms glada dagar alternerade jag från vänskapskrets till vänskapskrets tills jag så småningom gav upp. "Människor är ingenting för mig", tänkte jag.
Men så smög sig den här kvinnan in i mitt liv.
Hon är väldigt annorlunda. Rakt på sak. Aldrig några förskönande, verbala omvägar. Till detta skulle jag vilja lägga att hon har osedvanligt kort stubin. Har jag gjort eller sagt någonting fel får jag veta det omedelbart. "Befriande" är inte rätt ord, men det är det första jag kommer att tänka på. Hon är den första i mitt liv som jag inte bara "står ut med", utan som jag genuint uppskattar att umgås med och ser upp till.
Ändå förstör jag allt. Och oftast dröjer det ett tag innan jag ens förstår vad jag har gjort för fel.

Du vet, Helen Hunts kommentar i As Good as It Gets från 1997: "Come on in, and try not to ruin everything by being you" - jag undrar hur många gånger jag själv fått höra det.

Bah. Det var inte meningen att tvinga på dig mitt livs historia.
Jag är bara en smula ovan vid att andra kan relatera till mig, and I got carried away.

Tack igen för alla svar!

insekt skrev:Bah. Det var inte meningen att tvinga på dig mitt livs historia.

Det är väl det de flesta ägnar sig åt här, beskriver sitt livs historia... eller?