Mina svårigheter att bli arg samt säga ifrån.
Kan det bero på min autism eller att jag kanske periodvis är lite mutists?
Katatona syndrom har jag enligt utredningen.
Givetvis asperger också!
Det senare såsom jag uppfattar mig själv!
http://habilitering.se/aspergers-syndro ... rs-syndrom
https://sv.wikipedia.org/wiki/Mutism

Det är nog svårt att svara på är jag rädd. Själv så kan jag också ha svårt att visa att jag är arg och säga ifrån vilket bitvis kan bero på aspergern men samtidigt så tror jag det mycket är självförtroendet som spökar. Att man gärna anstränger sig lite extra för att vara folk till lags.

Hallå mikael.

Jag har också mutism (selektiv), men om jag träffar på en situation som gör mig arg eller upprörd så "tar adrenalinpåslaget över" och träffar jag på personen som "utlöst" den så frågar jag snällt och respektfullt men bestämt vad han eller hon håller på med.

Jag är tyvärr väldigt konfrontativ och kan inte låta bli att ryta ifrån i alla möjliga situationer (skällde exempelvis ut en pappa som sade "håll käften" till sitt lilla barn mitt i butiken).
Även om det är bra att kunna riva ifrån så har även det sina baksidor.

tahlia skrev:Jag är tyvärr väldigt konfrontativ och kan inte låta bli att ryta ifrån i alla möjliga situationer (skällde exempelvis ut en pappa som sade "håll käften" till sitt lilla barn mitt i butiken).
Även om det är bra att kunna riva ifrån så har även det sina baksidor.

Starkt av dig att tillrättavisa den där pappan!

Känner igen mig i det där, men skulle säga att det snarare är en resonabel insikt än något till följd av min autism.

Ser ingen mening o hålla på o jaga upp mig över andras dåliga beteenden, det får stå för dom och har inget med mig o göra.

Däremot finns det ju några saker som kan få mig riktigt arg, tex människor som är elaka med flit för o skada andra. "abuse of power" kan få mig arg också.

Annars krävs det väldigt mycket för att jag ska ändra tonläge eller brusa upp.

Har nog mer o göra hur man är som person än vilka diagnoser man har.

mikael skrev:Mina svårigheter att bli arg samt säga ifrån.
Kan det bero på min autism eller att jag kanske periodvis är lite mutists?

Det kan bero på att man tycker konfrontationer är jobbiga och därmed undviker att ta tag i dessa tills det blir en helt omöjlig situation för en själv. Samt att man kanske inte inser att andra egentligen trampar över ens gränser.

Ett tips (eller flera?) är att bestämma vad som är dina gränser och när folk gör övertramp så konfrontera dom och gör det så jobbigt att de istället undviker att göra om det.

Jag kan inte bli arg eller säga ifrån.. jag drar mig undan för att undvika problemet.. dom få gånger i livet de hänt att jag blivit arg har folk sagt att jag borde blivit lika tok arg tidigare... (Dom få gånger jag blir arg så har alla förstått varför så har aldrig varigt bara att det rinner över för ingenting..)

En inneboende stal en halv flaska sprit från mig och sade till henne att flytta så snabbt som möjligt.
Det tog henne en vecka och rädd att säga ifrån och bli arg så betalade jag till baka hyran samt deposition.
Jag ångrar att jag inte behöll depositionen.
Känner mig dum och arg på mig själv.
Jag är väldigt långsint så jag kommer att jaga henne då det uppdagades att hon stulit 3500kr från min andra inneboende.
Hon var bortrest och lämnat pengarna i första lådan.
Jag ringde henne och tja pengarna borta.
Har aldrig hänt att någon hyresgäst stulit i mitt hem.
Jag vet var hon befinner sig, men inte var hon bor.
Några bevis att det var hon finns inte så polisen är inte att tänka på.
Har alltid fått höra att jag har svårt att säga ifrån och inte har någon egen vilja!
Vad göra bästa behandling?
Har folk med ADHD lättare att säga ifrån?
Det kostar energi att blir arg och säga nej eller ifrån.

En normal människa kan bli arg och säga ifrån och sedan räkna med att omgivningen förstår, eftersom man kan kommunicera emotionellt.

DÅ är den hurtiga uppmaningen att säga ifrån adekvat och bör hörsammas, men...

Blir någon med AS arg så är det som något katten släpat in!

Den enstaka gången som jag faktiskt lyckades höja på rösten fick jag höra "oj, jag visste inte att det var så viktigt för dig."

Det är jättejobbigt att jag måste skrika och ryta för att folk ska fatta att mina behov är viktigare än en pissmyras. Jag har helt och hållet tappat förtroende för språket.

Mitt problem är att jag kan inte vara arg och formulera en bra mening samtidigt. Antingen slår jag ett hål i väggen eller så tar jag ett andetag och förklarar lugnt vad jag menar. Inget av alternativen ger resultat.

Om man förklarar med bestämd och brysk röst klart och tydligt brukar folk fatta att det är färdigdiskuterat och gränsen är nådd. Djup manlig röst skadar inte heller.

Jag har extremt svårt för att bli konfronterad, och kan varken röra mig eller prata om någon skulle skälla på mig eller konfrontera mig. Det är nånting som blockar mig, och när jag väl kan prata är rösten skakig och då har jag svårt för att hålla mig för gråt :/ trodde det var en AS grej, men alla verkar hantera det olika

Fäkta eller fly?
Om du råkar springa in i en varg eller björn i skogen, stelnar du till? springer du? tar du strid? dom så kallade överlevnadsinstinkterna...

Om man befinner sig i en social situation där man känner att man kanske inte riktigt förstår vad den andra personen säger så tror jag en reaktion för många aspies är att stelna till och bli tysta. Reaktionen från den andra blir då att tänka "vafan är personen dum i huvudet eller retarderad eller varför svarar han inte?"
Man kan likställa det med en rovdjur/bytes situation, för den sociala personen så är det deras territorium och du är personen som passerar igenom det, likt ett byte.
Kanske inte direkt så att dom anfaller dig med ett vapen eller dylikt, men dom förväntar sig ändå något slags svar som man kanske inte har någon aning om vad det är, och det blir såklart ganska stressfullt, lite som att möta på ett rovdjur. Sen har vi det där med ögonkontakt. Det sägs ofta att möter du på ett rovdjur så ska du inte stirra det i ögonen men ändå så är det precis det den sociala personen ofta kräver att man ska göra. Det är självklar också stressfullt och troligen vill man således ta sig ifrån situationen utan konflikt.

Att använda språket för att definiera verkligheten är knepigt, för många autister så är språket något väldigt konkret och specifikt, medans dom flesta NTs har en väldigt oförmåga att just vara konkreta till den mån att det nästan blir omöjligt att inse vad dom pratar om.

Jag tror att detta leder till att många av oss autister har "svårt o säga ifrån"

triggerhappyD skrev:Kanske inte direkt så att dom anfaller dig med ett vapen eller dylikt

Nej istället anfaller de dessa personer med baktalande, förlöjligande, högt tonfall och sedan kanske trots allt en fysisk påpälsning för att reaktionen "var ovänlig".

Tror dock svårigheten är känsligheten för att ha fel för andra brukar ju ha så rätt socialt sett och att inte våga ta plats. Det senare kan ju också orsaka sociala och fysiska påhopp som man kanske har ännu svårare att hantera. Det finns förmodligen också en egen förväntan av att vara rätt och hålla sig för sig själv. Tja, minst 95% lever efter ett annat motto.

Problemet med denna relation till omgivningen blir att man lätt kan bli hunsad av en serie av idioter och egotrippat folk. Man behöver kräva sitt revir. Och precis som när polisen tar bovar så kränker de bovarna som gnäller och bråkar.

Man behöver lära sig det sociala spelet ur sin egen synvinkel. Inse att man aldrig blir fullärd på detta eller något annat. Våga ta fajter när folk inkräktar på ens privata sfär för att det har mycket mer negativa konsekvenser om man låter bli på sikt. Man behöver också inse att man själv har ett värde som är helt oberoende av andras värderingar.

plåtmonster skrev:

triggerhappyD skrev:Kanske inte direkt så att dom anfaller dig med ett vapen eller dylikt

Nej istället anfaller de dessa personer med baktalande, förlöjligande, högt tonfall och sedan kanske trots allt en fysisk påpälsning för att reaktionen "var ovänlig".

Tror dock svårigheten är känsligheten för att ha fel för andra brukar ju ha så rätt socialt sett och att inte våga ta plats. Det senare kan ju också orsaka sociala och fysiska påhopp som man kanske har ännu svårare att hantera. Det finns förmodligen också en egen förväntan av att vara rätt och hålla sig för sig själv. Tja, minst 95% lever efter ett annat motto.

Problemet med denna relation till omgivningen blir att man lätt kan bli hunsad av en serie av idioter och egotrippat folk. Man behöver kräva sitt revir. Och precis som när polisen tar bovar så kränker de bovarna som gnäller och bråkar.

Man behöver lära sig det sociala spelet ur sin egen synvinkel. Inse att man aldrig blir fullärd på detta eller något annat. Våga ta fajter när folk inkräktar på ens privata sfär för att det har mycket mer negativa konsekvenser om man låter bli på sikt. Man behöver också inse att man själv har ett värde som är helt oberoende av andras värderingar.

Min mening var bara att ge en möjlig förklaring och inte något tips över hur man bör hantera det/agera, men jag håller med det du skrivit till fullo. Det är givetvis av stor vikt att lära sig navigera detta hav av rovdjur, omedvetna förtryckare, sociopater, narcissister och allt annat domesticeringen av människodjuret har medfött.