Mortalis skrev::D Kattmamma

Tack för blommorna!! Jag älskar att få blommor!

Kattmamma skrev:Hon blev nog rätt övertygad på bara den första testen av att jag är som ni !
Så snart blir jag en i gänget på riktigt!' kram på er

Du är redan en i gänget på riktigt, du trivs ju uppenbarligen här och det räcker!

Kul att du kanske får det på papper ändå! Grattis! (du får stå ut med en virtuell kram)

Miche skrev:

Kattmamma skrev:Hon blev nog rätt övertygad på bara den första testen av att jag är som ni !
Så snart blir jag en i gänget på riktigt!' kram på er

Du är redan en i gänget på riktigt, du trivs ju uppenbarligen här och det räcker!

Kul att du kanske får det på papper ändå! Grattis! (du får stå ut med en virtuell kram)

Ja jag trivs med er, verkligen!! Tack för kramen!
Jätte snälla och rara personer

Ha ha den största förolämpningen jag kan få är att någon retas och säger att jag är NT,
känner ni igen er??

På jobbet hade jag en "bra dag", orkade vara social och prata om sådant som normalt inte fångar mitt intresse. De pratade om hår, att bli gråhårig, hårfärgning osv.

"Oj, vilket neurotypiskt samtalsämne, och svartamolnet engagerar sig, tänk om jag nästan håller på och blir normal!", skojade jag (alla vet att jag har NPF, för jag är lönebidragare på arbetsplatsen).

"Nej, fy det får du inte bli", sade någon. "Det finns det väl ingen som är", sade en annan.
Ganska härligt att kunna skoja om det faktiskt!

Det är inte lika härligt när mitt NPF får mig att känna mig bortgjord, eller när jag rör till det totalt och kommer för sent till jobbet. Folk förstår inte hur det är eftersom det inte syns utanpå. Många tycker att man bara ska skärpa sig, för man verkar ju normal för det mesta. De anar inte hur det tar på krafterna att hålla fokus på sitt arbete, eller att upprätthålla den sociala fasaden.

De ser inte mig eller mina barn, när vi bokstavligen faller ihop till en utpumpad liten gråtande hög på golvet hemma, tömda på all fysisk och psykisk kraft, för att vi så gärna vill bli accepterade i NT-samhället.

Det som andra gör på rutin måste vi tänka igenom varje steg och vi blir så trötta, så trötta...
Jag gillar min kreativitet. Jag har 1000 idéer nu när jag slutat droga ner mig med Lamotrigin (trodde att jag var tvungen att droga mig för att vara "snäll"). Men min självkänsla är långtifrån bra och ibland känner jag att jag gjort bort mig totalt.

Om jag blir för trött och kanske dessutom känner att jag misslyckats med något, då ser jag allt i svart. Just då kommer jag inte åt mina positiva minnen och hatar mig själv och mitt liv. Då kommer självdestruktiviteten fram, självhatet. De stunderna önskar jag inte någon att uppleva.

Enligt den senaste psykologen jag talade med är det en medfödd följd av att ha vår problematik. Mamma är likadan, jag är likadan och min son är likadan. Jag trodde att jag skadat honom, krävt för mycket eller så, men psykologen höll inte med. Det är en följd av att vi har svårt att se helheten ibland, vi fastnar just då i det negativa. Det är min tolkning av vad han sade i alla fall.

För mig är KBT på väg att hjälpa mig ur det, åtminstone så känns det som om det går åt rätt håll, även om jag får återfall. Jag känner mig som husalfen Dobby i Harry Potter-serien ibland. Jag gör ett misstag och hatar mig själv så mycket att jag måste straffa mig själv. "Idiotiskt", tycker man när man ser Dobby springa in i väggen med huvudet före. Men ilskan över misslyckandet måste ut på något sätt. Numera försöker jag rikta det mot döda ting i stället. En påse hundmat får inte ont...

Nej, livet som NPF:are är inte så himla lätt. Jag skriver aldrig aspergare, autist eller ADHD:are längre, för jag börjar anse mer och mer att diagnoserna flyter in i varandra så mycket att det inte går att se vad som är vad. En dag kan vi kanske ta en gentest och se exakt vad vi har. Tills dess kan vi bara jobba vidare på att acceptera oss själva som vi är, försöka hitta någon slags balans och sluta vara våra egna värsta mobbare, som många av oss blir.

Svarta molnet! Du skrev otroligt bra och så igenkännande, du utryckte dig så väl, tyvärr har jag dyslexi , så kan tyvärr inte formulera mig så bra.
Men jag kan instämma.

Nu senaste veckorna har jag fått upp ögonen ännu mer över alla missförstånd, när jag svarat på frågor, människor i min omgivning skrattat och säger, åååå vad du är rolig.
Faktum är att jag inte skojade ett dugg, jag svarade på deras fråga.
Och jag verkligen trott att jag varit super korkad som ej förstått ironi, snuskiga skämt.
Eller när människor sett sura ut och säger allt är bra.
Jag har ju inte förståt något. Så jag har slutat lyssna på mina jobbarkompisar.
Munnen säger något annat än ansiktet.

Livet är omtumlande och chockartat, jag tycker inte jag är knasig, möjligtvis alla Nt som kör med dubbel spel.
Jag har några Nt vänner! De är ok, men som sagt det är en mur emellan oss.
Kram på er kollegor!

@Kattmamma, många med dyslexi får väldigt bra träning av att skriva mycket, jag har sett förbättringar hos många medlemmar här och andra jag känner. De flesta webbläsare har även stavningshjälp vilket underlättar.

Jag förstår det där med att inte förstå och svara Goddag yxskaft, det är extremt jobbigt med några som pratar i mun på varandra, att lyckas säga rätt sak vid rätt tillfälle är näst intill omöjligt och jag är ändå en väldigt social Aspie (kanske tack vare min ADHD). Du kan vara glad dock att de uppfattar det som humor, vilket är mycket bättre än när de blir förbannade.

Tack Kattmamma! Orden kommer lätt till mig och det kan vara en gåva, eller en förbannelse, beroende på sammanhanget. Ibland är det så mycket man vill få sagt att ingen orkar lyssna. Det blir för mycket på en gång! Det är då min man (NT tills motsatsen är bevisad) börjar säga "hm", "uhm" och jag inser att jag har tappat bort honom totalt. Han orkar inte ta in mer! Ibland känner jag mig dum, "för mycket" och önskar att jag var mer lagom.

Jag har fått höra att jag bara har två lägen; av och på! Jag vill så mycket och har så mycket idéer. Ger jag efter för impulserna uträttar jag massor ett kort tag, men sedan är jag slut, utbränd. Nu försöker jag ge efter för lite, men inte allt. Det är en ständigt pågående process, men jag hoppas det ska gå lättare med tiden.

Mina idéer är oftast bra, även om de kan behöva finslipas med hjälp av andra (jag kan ju inte allt naturligtvis och ser inte alltid helheten, som sagt tidigare). Utan styrning går det åt helvete, men ju mer min man och jag och andra omkring mig förstår och bromsar mig lite lagom och försiktigt, desto bättre går det.

Listor kan hjälpa mig, att visa för mig själv att det här ska du göra idag, det här ska du göra i morgon osv. Jag försöker prioritera det viktigaste och gör olika listor för olika viktiga saker, ända fram till lite mer oviktiga eller just nu omöjliga saker som är drömmar jag hoppas kunna förverkliga någon gång när förutsättningarna är de rätta.

Jag försöker skapa struktur och ordning på utsidan, eftersom insidan oftast är väldigt rörig.

god morgon!
Jag Har fått en mycket bra relation till mina barn nu när jag lärt känna mina svagheter och funktions hinder.
Jag förstår vad jag har svårt för och vi förstår varandra.
Det har blivit färre missförstånd.
De ser att min livskvalitet ökat 200 % av att jag förstår mitt agerande.
De ser en lycklig och glad mamma.
De har börjat förstå att även de har vissa drag av as.
Och det gör att våran relation är kanon.
De kan andvända den kunskap som jag ger dem i och med att jag fått insikt.

Jag skäms inte för mina funktions hinder!
Sen blir jag arg på min dyxlexi för jag så gärna skulle vilja plugga.
Men jag skäms inte längre.
Och jag försöker inte vara någon jag ej är.
Jag har äntligen blivit en bra förebild för mina barn.
Jag kan till och med säga att jag älskar mig själv.
Men det har inte skett av sig själv .
Jag har gått hos terapeut och jag har pratat mycket med min kille som fick diagnos tidigare.
Han har varit ett stort stöd i min bearbetning av min asberger .
Vi är stolta över dem vi är .
Om jag inte haft asperger och adhd så hade jag inte varit den jag är.
Och jag är faktiskt rätt ok.