Hej,
jag har en son som fyller fem år nu i april. Han är en snäll och kärleksfull liten pojke som dock ofta fått oss att undra lite.

Jag har läst lite på internet och sett att en del av hans sätt passar in på Asperger, men andra saker passar inte alls. Jag "vill" inte diagnostisera honom eller så, men i framtiden tar jag honom nog till en barnpsykolog så en expert kan uttala sig.

Ok, låt mig beskriva honom:
- Han reagerar som regel inte på tilltal (inte ens som bebis, vi fick frågan om han var döv...), man får tjata på honom, tex säga "Vill du ha mjölk att dricka? Ja eller nej, snälla svara."
Detta gäller även barn som tilltalar honom tex i lekparken eller i skolan - han märker det inte och jag får säga till honom, ta i honom "den där pojken pratar med dig, han vill leka med dig" etc
Ibland när jag försöker prata med honom sträcker han ut handen mot mig och säger "mamma jag älskar dig", min reaktion p detta är ju givetvis positiv, och jag undrar om han kör med det för att han vet att jag blir glad ??? Men jag vill kanske att han ska ta av sig strumporna tex.
- Han var lite sen med talet, men är å andra sidan tvåspråkig (svenska, spanska) så vi tror att det beror på detta.
- Han är intelligent och kunde alla siffror innan han var två år (läste numrena över portar och hus etc, kunde även skriva numrena tidigt).
Han har aldrig lekt fantasilekar, tex låtsas att han är en hund eller en doktor eller förstått poängen med den typen av lekar eller ens poängen med nallar/dockor etc.
- Hans teckningar har alltid varit pilar, skyltar, bokstäver, siffror och i viss mån fordon. Inga personer eller djur.
- Han är social och verkar vilja förstå hur man leker med andra barn, han verkar ha kompisar, men jag vet inte riktigt hur bra de egentligen leker. Han kan till exempel be om att får gå hem till ett annat barn trots att han ser att barnet är ute och leker - han vill inte leka med barnet utan vill sitta i deras soffa tex.
- Han pratar som om han håller monologer och är helt omöjlig att stoppa när han börjar, han kan avbryta oss och prata om något helt annat som om vi inte sagt något. På dagis brukar hans dagisfröken sätta händerna på hans kinder för att få kontakt med honom och sen pratar med honom.
Samtidigt säger hon att han är väldigt smart och att han leker bra med barnen.
- Han vill inte springa, eller springer stelt och lite långsamt och börjar sucka och säger att han är trött. Han fixar inte att sparka boll med andra barn för han blir frustrerad, sparkar dåligt på bollen och verkar inte förstå reglerna.
- Han kan inte vissla eller säga "r".
- Han är jätteknepig med mat och dryck.
- Blir lätt uttråkad av uppgifter (pussel etc).
- Fascinerad sedan bebis av knappar och apparater. Jättebra på att laga saker och bygga saker. Går något sönder i hemmet brukar jag ge det till honom för jag vet att han lagar det.
- Intresserad av hur fordon och hjul etc fungerar, kan krypa in under saker för att se hur de är byggda inuti.

Men:
- Han är snäll och glad, kärleksfull.
- Han har inga konstiga rörelser eller ljud.
- Han klarar pysselböcker bra och kan hela alfabetet och kan skriva några ord (han är 4).
- Han är mkt bra med datorn och nintendo.
- Han är inte hyperaktiv eller så.
- Tar ögonkontakt,
- Han verkar väldigt normal, det mest slående är väl att man har svårt att få kontakt med honom, folk tilltalar honom och blir ignorerade.
- Och en viktigt sak, han verkar helt likgiltig inför andras känslor. Om någon gråter så reagerar han inte, inte ens om det är jag (hans mamma) vilket känns bisarrt eftersom hans lillebror blir jätteorolig/bekymrad om någon är ledsen.

Jaja, jag upplever honom inte som problematisk, men för hans egen skull önskar jag att han skulle vara lite mer socialt kompetent.

Ni som är kunniga på området kanske kan säga vad ni tror om detta.

Jag "vill" inte diagnostisera honom eller så, men i framtiden tar jag honom nog till en barnpsykolog så en expert kan uttala sig.

Det behöver du inte göra, det kommer förmodligen förskolan föreslå, så ge honom all hjälp redan nu.

Cinna skrev:Men:
- Han är snäll och glad, kärleksfull.
- Han har inga konstiga rörelser eller ljud.
- Han klarar pysselböcker bra och kan hela alfabetet och kan skriva några ord (han är 4).
- Han är mkt bra med datorn och nintendo.
- Han är inte hyperaktiv eller så.
- Tar ögonkontakt,
- Han verkar väldigt normal, det mest slående är väl att man har svårt att få kontakt med honom, folk tilltalar honom och blir ignorerade.

Vet inte på vad sätt det skulle motsäga asperger, om det nu är därför du skriver "Men". Vill för den skull inte säga varken hit eller dit om han har det, för det kan man inte från ditt inlägg eller på nätet; men det florerar fortfarande alla möjliga föråldrade föreställningar om allt som måste stämma för att man ska ha asperger, även i litteratur och bland fackfolk, så skulle det vara det som spökar behöver det påpekas.

Här finns diagnoskriterierna (och de är alla huvudsakligen baserade på erfarenheter av unga pojkar, för så mycket mer hade man inte på den tiden):
http://www.lul.se/templates/page____5031.aspx

Cinna jag känner igen den tekniska delen hos mig själv och jag är idag diagnosticerad med asperger.
Jag tror ditt barn är mer kunnigt än jag var i den åldern för jag lagade inte saker, jag plockade sönder och undersökte samt byggde nytt.
Tex kablar i sandlådan, motståndstråd för o värma vägarna jag byggt i sandlådan, elrör för att pumpa vatten igenom med mamma o pappas prylar.
Jag hann nog bli lite äldre innan jag faktiskt lagade saker.

Min mamma som jobbade på dagis då tog mig i famnen o förklarade vad andra hade tyckt, tex när jag blivit ledsen för att jag tyckt någon varit dum eller jag varit dum mot någon.
Eller ja, det var inte lika kärleksfullt när jag varit dum själv, då var det mer att hon höll i mig på lite avstånd i armen så jag stannade kvar o inte sprang o gömde mig men pratade med mig om vad de andra tyckt.
Det brukade sluta med att jag förstod och skämdes för det var sällan meningen att det skulle bli som det blev.
Jag hade jättesvårt att be om ursäkt för det betydde ju att jag erkände att jag gjort fel o jag ville inte ha gjort fel.
Oftast kunde mamma prata mig rätt.

Just förklarandet av vad andra kände och tyckte och ville tror jag var mycket nyttigt och gjorde att jag kunde förstå andra människor.

Att andra blev ledsna kunde jag inse men inte alltid förstå varför, men visste jag att jag var oskyldig så brukade jag göra som de andra, gå fram o klappa, jag visste ju att jag gillade det och mamma hade sagt att man kunde göra det och hämta någon vuxen.

Det gick utmräkt att prata med mig men jag kunde inte automatiskt förstå om någon ville leka med mig eller inte.


Angående jobb senare i livet:
Har han kvar intresset länge så kanske han som jag blir någon som konstruerar saker, jag jobbar idag med att konstruera maskiner och elektronik så jobb tror jag inte du behöver bekymra dig över.
Jag tog dock en mycket krokig väg dit, jag var inte så förtjust i att göra som lärarna sade att man skulle göra utan att förstå varför.
Jag avskydde att bara göra saker, jag ville förstå och jag märkte ju att det var förståelsen som gjorde att jag kom frammåt och gav mig ett stort leende inombords.
Betyg som de lockade med fungerade inte alls på mig eftersom jag såg betyg som i det närmaste irrelevanta.

Jag har 2 söner, varav den ena är 5 år. ( Din beskrivning av din son är inte helt olik min egen 5åring) Den andra är 14.
När min 14 åring var 5 år så föreslog BVC själv en koll, dels för att det finns Aspergers i släkten, dels för att han hade vissa indikationer, för åldern, som kunde tyda på AS. Bla svårighet med bokstaven "R" samt finmotorik och lite annat.
Naturligtvis gick jag med på en utredning, som skulle vara i 4 steg. Dels med logoped, psykolog, läkare och en fjärde, minns inte vilken.
Han gick igenom 3 av 4 steg, läkarbesök blev aldrig aktuellt då det efter steg 3 visade sig att han var överintelligent. Inte ett spår av AS.
Min poäng med detta?
Ta upp dina tankar och funderingar med BVC personalen. Har ni hunnit vara på 5års kontrollen? Där är ju annars ett ypperligt tillfälle om du känner oro.
Förskolepersonal är duktiga, absolut, men det är inte deras arbete att förslå utredningar. Påpeka "avvikelser" kanske, men thats it.

Lycka till, och oavsett hur det fortlöper, tycker jag det verkar som du har en helt underbar son.

Cinna, det är bra att du tänker så om din son, men med det du beskriver om honom så bör du räkna med att han kan få ganska mycket svårigheter i skolan där det ställs krav på vad man ska klara av o hur man ska bete sig, både andra barn o lärare
Så redan nu bör du tänka igenom vad för slags stöd han kommer att behöva då, annars finns risken för att han kan komma att må mycket dåligt när det inte fungerar och han inte förstår varför och inte kan göra något åt det.
Nu i den här åldern är han enbart charmig, men det är inte säkert att man ser det så när han är 7 år och "inte hör" vad man säger, inte är intresserad av det man ska göra i skolan, inte vill vara med på idrott, inte kan äta skolmaten osv. Skolan är en hård skola idag och även om det inte ställs uttalade krav så är det ändå mycket krävande att vara sju och börja livet "på allvar".