Som rubriken säger, har sökt men ej hittat svar så frågar i egen tråd,
jag lever med en man med asperger och söker fler som gör det. Hittar inga vettiga anhöriggrupper alls.
Finns det några på detta forum eller är jag fel ute?

Tacksam om nån kan svara o hjälpa...


Moderator atoms - modifierade rubriken.

Tja.. det finns kvinnor med AS här som lever med män som har AS men vet inte riktigt om det är det du är ute efter.
Annars är det här ju en bra plats om det är så att du vill lära dig mer om din mans diagnos, men du kanske var mer inriktad på "anhörighetsstöd" bland folk i samma situation?

ja precis, sökte mer att få prata med oss som lever vid sidan av denna diagnos... men detta forum kanske enbart är för er med diagnosen?

wifey skrev:ja precis, sökte mer att få prata med oss som lever vid sidan av denna diagnos... men detta forum kanske enbart är för er med diagnosen?

Inte enbart, men i hvuudsak. Har du kikat in på Attention?

http://www.attention-riks.se/

Det är väldigt anhöriginriktat och har även en forumdel i det syftet.

...och nu vill du tala med andra i samma situation och utbyta tips om hur vi aspergermän fungerar.

Nummer ett: tala klarspråk med din man istället för att avkräva honom Saidatalanger.
Ett fel många NT-kvinns gör är att de hela tiden hintar och går som katten kring het gröt kring vad de vill, om sina behov etc för att därefter klaga på att aspergermannen är så oförstående. Klart som korvspad han är oförstående när han inte förstår.
Vilket ni borde förstå.

Två: bli inte sur om han drar sig undan ibland. Många av oss blir trötta av alltför mycket socialiserande och behöver därför ladda batterierna mellan varven.
Eftersom det tar på krafterna att läsa av alla sociala signaler.

Tre: bli i synnerhet inte sur över att din man inte har ett enormt socialt nätverk och inte har lust att grilla med grannskapet eller gå på utflykt med dig och svärmorsan.
Många av oss har nämligen svårt för tomt pladder, tjat, kvitter, babbel mm som ni vanligt folk, i synnerhet NT-kvinns, kallar umgänge. Vi pratar OM saker - inte 'bara för att'.

Fyra: om dina eventuella problem gäller helt andra saker kan du bortse från ovanstående men jag tror att mycket blir avhjälpt bara du förstår att ovanstående stämmer in på de flesta av oss och att man därvidlag inte ska försöka ändra om oss till något vi inte är skapta för att vara.
Vi är sällan bra minglare och det får du leva med. Eller låta bli.

Kloka ord från Krigarn - och välkommen hit, wifey!

Fel forum? Tror inte det. Min sambo har fortfarande inte lyckats förstå mitt sätt att funka efter sju års mycket frispråkigt förhållande, men menar ändå att det enklaste är att prata med någon som har diagnosen, än med anhöriga, för att få en korrekt bild.

Vad har du och din man för svårigheter som beror på AS?

Varför vill man prata med andra och sprida varandras missuppfattningar istället för att prata direkt med de som har diagnosen och ställa frågor som man får svar på utan att svaren tolkats fram av någon annan som har lika svårt att läsa oss? Jag begriper mig verkligen inte på anhöriggrupper. Vad vill ni göra där, sitta och försöka gissa?

Kan ju hända att man behöver båda sakerna. Enter i allmänhet behöver förstå oss mycket bättre på ett sätt som bara går att uppnå genom att tala med oss, precis som gäller mellan de flesta par grupper i vårt samhälle (över- och underklasser, medlemmar av manskulturen och medlemmar av kvinnokulturen, folk i rullstol och folk utan rullstol, vi själva i förhållande till enter osv. osv.); men det har sina poänger att utbyta erfarenheter och synpunkter med folk i samma situation som en själv också. Allt hänger i båda fallen på hur seriöst man gör det.

Meppe skrev:Varför vill man prata med andra och sprida varandras missuppfattningar istället för att prata direkt med de som har diagnosen och ställa frågor som man får svar på utan att svaren tolkats fram av någon annan som har lika svårt att läsa oss? Jag begriper mig verkligen inte på anhöriggrupper. Vad vill ni göra där, sitta och försöka gissa?

Jag förmodar att anhöriggrupper i mångt och mycket har samma syfte som t ex grupper för de med Asperger. Det är skönt att träffa / prata med andra som är i en liknande situation.

Min pappa har sannolikt Asperger och det har inte alltid varit lätt att vara en del av samma familj. Självklart pratade vi med honom, men många gånger nådde vi inte fram till varandra. Vi förstod inte varför han reagerade eller betedde sig som han gjorde och han själv har inte förmågan att förklara sina svårigheter (och till viss del även bristande insikt om dem). En del problem hade kanske kunnat undvikas om vi hade haft möjlighet att prata med andra i en liknande situation och höra hur de löste olika vardagsproblem. Kunskap är en väg till förståelse.

Du har nog hittat rätt! Det här forumet med dess medlemmar kan verkligen förklara aspekter av AS som ingen bok kan. Det finns många vältaliga medlemmar som mer än väl kan svara på alla möjliga frågor. Man behöver ju inte vara en Aspie för att ha frågor.

Välkommen! Min fru har levt med mig i snart sex år och det uppkommer onekligen frågor när man lever ihop.

Vår dotter har också autistiska drag, så det hjälper även oss att förstå henne.

Fråga på, wifey!

Detta kanske är en bok för dig?
Som jag har upplevt det så är de anhöriga här oftast föräldrar till AS-barn. Tror du hade fått ut mer av att vara på ett annat forum om det är just kontakten med andra anhöriga du söker.
Om du vill förstå mer om AS tror jag det är jättebra att läsa och fråga här.

I vilket fall som helst så välkommen hit

Tack för era svar...
För det första ska jg klargöra att jag inte söker nån att prata med ISTÄLLET för min man, söker inte heller svar på frågor om aperger för där har jag ju min egen expert i min man.
Vi har ett jättebra förhållande där vi kan prata om allting och är totalt öppna mot varann.
De saker du, krigarsjäl tar upp är en självklarhet för mig och det är en av de saker som gör honom så underbar att leva med, att det inte är något tassande kring ämnen eller dolda budskap utan rak dialog och ärliga åsikter.

Det jag istället söker är att få höra lite om hur andra fruar har det. På samma sätt som ni med diagnosen söker bekräftelsen i varandra kan det vara skönt för mig att se att det finns fler som faktiskt valt att leva såhär, som väljer att sätta min mans diagnos först för det gör oss lyckligare.
Jag möts inte alltid av förståelse av vänner och omgivning och drömmen vore att prata med någon som faktiskt säger, ja jag förstår.
Det handlar INTE om att sprida några missförstånd, fördomar eller beklaga mig, det handlar om att få se att fler som jag lever med denna diagnosen och faktiskt gör det bästa av det...

Min mans läkare tyckte det var galet av oss att ens försöka vara sambo och barnen osv. Hon påpekar ofta att han nog skulle ha det bättre utan oss men vi står på oss hårt och allt jag vill är att se att det finns flera som väljer det här

wifey skrev:Min mans läkare tyckte det var galet av oss att ens försöka vara sambo och barnen osv. Hon påpekar ofta att han nog skulle ha det bättre utan oss men vi står på oss hårt och allt jag vill är att se att det finns flera som väljer det här

Nu vet ju inte jag hur pass stora din mans svårigheter är men det där låter som ett fullständigt vidrigt uttalande från läkaren. Till att börja med förutsätter jag att din man är vuxen och kapabel att fatta sina egna beslut varvid läkaren inte har någon som helst talan i frågan.
Vidare är det fullständigt främmande för mig att tänka i termer som "det här är så mycket svårare/jobbigare/krångligare än normala förhållanden" så jag kan för mitt liv inte förstå varför man skulle "välja bort" en relation på grund av att en part har diagnos.

Nu är det ju så att jag själv har AS så det är möjligt att det är därför jag inte upplever AS-problematik hos en partner som någon problematik öht, jag inser det. Kan dock inte komma ifrån det faktum att de personer med AS som jag har och har haft i min omgivning inte på rimligt vis kan uppfattas som "mer påfrestande" än de sk. dito normala människor. Möjligtvis om man har ett starkt behov av att stoppa människor i fack - personligen ser jag på alla människor utifrån deras förutsättning. Dvs någon kan rabbla upp ett flertal saker som de har problem med eller där de avviker från normen och jag accepterar dem sådan som de är - har inget behov att klistra en etikett på dem.

Det är ju ändå så att alla människor har en samling starka och svaga sidor.

En av de största problemen vi har är att det som inte syns det finns inte och jag kan tänka mig att det är därför du/ni inte möts av förståelse från vänner och omgivning. Många av oss upplever det dagligen.

Choklad skrev:Detta kanske är en bok för dig?

Undras om det var den boken någon tipsade mig om. Hon berättade att det var stora skillnader mellan hur en NT-fru till en AS-man upplevde situationen och hur en AS-kvinna i samma situation upplevde den.

Men en sak hade båda typerna av fruar gemensamt: det kände sig enormt ensamma. Kanske har kvinnor, oavsett diagnos, större behov av umgänge än män?

wifey skrev:Jag möts inte alltid av förståelse av vänner och omgivning och drömmen vore att prata med någon som faktiskt säger, ja jag förstår.
Det handlar INTE om att sprida några missförstånd, fördomar eller beklaga mig, det handlar om att få se att fler som jag lever med denna diagnosen och faktiskt gör det bästa av det...

Precis så säger min fru, det är vad hon behöver också. Jag försöker få henne att registrera sig här med hittills ganska dåligt resultat. Jag kan känna samma sak ibland, att vilja veta hur andra Aspie-män hanterar sina NT-fruar..

Du verkar vara vettigare än de flesta andra som kommer hit. Jag kanske gick fram onödigt hårt i mitt förra inlägg, har tyvärr börjat bli van vid folk som vill ändra på aspien i sin näromgivning så att de ska passa dem bättre.

Jag lever med en man som jag ser alltfler autistiska drag hos. Vi har också en dotter med AS och om jag ska vara ärlig så håller det på att driva mig till vansinne. Ju äldre barnen blir och hävdar sin egen vilja och det krävs flexibilitet och förhandlingsförmåga, desto högre blir hans stressnivåer och det triggar igång både dottern och oss andra. Vårt hem är en enda stor skrikfest, tyvärr.

Ett begränsat umgänge och att göra samma saker om och om
Igen har jag inga större problem med. Det är allt skrikande och utbrott jag har svårt med.

Nu verkar ju våra situationer skilja sig åt väldigt mycket men jag finns iaf här om du vill ha kontakt med någon annan fru.

wifey skrev:Det handlar INTE om att sprida några missförstånd, fördomar eller beklaga mig, det handlar om att få se att fler som jag lever med denna diagnosen och faktiskt gör det bästa av det...

Min mans läkare tyckte det var galet av oss att ens försöka vara sambo och barnen osv. Hon påpekar ofta att han nog skulle ha det bättre utan oss men vi står på oss hårt och allt jag vill är att se att det finns flera som väljer det här

Men du FÅR faktiskt beklaga dig, om du behöver det. Lärde mig sambo det häromdagen, för det är ju inte MIG han klagar på, utan de delar mina funktionshinder som ställer till det för oss - det klagar ju jag med på.

Det min sambo tycker är jobbigast är att jag är så rörig av mig och min alexitymi (=svårigheten att identifiera och förstå mina egna och hans känslor). Jag vet ju att det inte är mig som pojkvän han klagar över - han älskar mig och uppskattar väldigt många av mina AS/ADD-sidor - men självklart är det jobbigt ibland.

Sedan finns det förstås andra svårigheter också, men jag tror det är på de där två punkterna som vi har störst problem.

Min psykolog frågade mig också om samboskap verkligen var det bästa för mig - men inte med intentionen att påstå sig veta vad som var bäst för mig, utan för att få mig att faktiskt fundera ordentligt över vad jag trivdes och inte trivdes med.

Ingen läkare, psykolog eller terapeut kan VETA om man passar som sambo eller inte bara för att man själv eller ens partner har AS.

Om du och din man, som du skriver, verkligen kan prata öppet med varandra om allt så har ni större potential att lyckas med ett samboskap än ett "NT-par" som inte kan prata - och sådana finns det väldigt många av.

kvasten skrev:Ju äldre barnen blir och hävdar sin egen vilja och det krävs flexibilitet och förhandlingsförmåga, desto högre blir hans stressnivåer och det triggar igång både dottern och oss andra. Vårt hem är en enda stor skrikfest, tyvärr.

Det låter som om ni behöver fundera ordentligt på vad ni ska göra för att bryta mönstret, det där är definitivt inte hälsosamt i längden.

Hur gammal är dottern?

Bror Duktig skrev:Men en sak hade båda typerna av fruar gemensamt: det kände sig enormt ensamma. Kanske har kvinnor, oavsett diagnos, större behov av umgänge än män?

Vet inte om det är just umgänge kvinnor har större behov av (eller iaf inte introverta kvinnor), inte det rent fysiska ungänget med att ha folk omkring sig iaf. Det man möjligtvis känner större behov av är det personliga umgänget där den andre visar intresse för mina tankar och känslor.

Moderator: Reparerade citatet.

Miche skrev:

kvasten skrev:Ju äldre barnen blir och hävdar sin egen vilja och det krävs flexibilitet och förhandlingsförmåga, desto högre blir hans stressnivåer och det triggar igång både dottern och oss andra. Vårt hem är en enda stor skrikfest, tyvärr.

Det låter som om ni behöver fundera ordentligt på vad ni ska göra för att bryta mönstret, det där är definitivt inte hälsosamt i längden.

Hur gammal är dottern?

Ja, jo, det går ju inte att ha det så här. Ingen mår bra av det. Frågan är bara vad som ska göras och av vem? Jag har fullt upp med att försöka styra upp dotterns tillvaro känns det som, jag har inte riktigt orken att styra upp min man också. Och han själv verkar inte ha en aning om vad som skulle kunna få honom att må bättre. Jag tycker att jag försöker hjälpa honom men jag når inte fram.

Jag har föreslagit att vi ska bli särbos under en period men då blir han vansinnig.

Nej, ursäkta att jag gnäller men just nu vet jag verkligen inte vad jag ska göra för att vi alla ska må så bra som möjligt. Vi gillar ju varandra, men vi stressar mest upp varandra.

Dottern är 9 år och vill bli mer självständig samtidigt som hon bryter ihop av krav. Det är en svår balansgång tycker jag.

JAG har AS och är gift med en man som definitivt inte har det. Har definitivt sina utmaningar, mycket mycket tydlighet plus att vi båda är medvetna om att vi (förmodligen) måste prata mer än andra. Subtila antydningar funkar inte oss emellan. Nu känner vi varandra så pass väl att han förstår mina egenheter utan att ta illa vid sig; som det att jag har ett ganska stort behov av att vara ensam. Att hela tiden vara med andra människor går mig helt på nerverna. Det har absolut inget med honom att göra, det bara är så. Nu jobbar han vilket jag inte gör så jag har dagarna för mig själv.
Plus att man kan umgås utan att prata så mycket.

Ska sägas att vi har fått hjälp att komma hit. Han har varit med mig till vuxenhab och deras neuropsykiatriska psykolog. Inte parterapi utan ett sätt att klargöra vissa saker och hur jag fungerar med en tredje part som kan hjälpa mig lite på traven.
Nu har vi, eller jag, boendestöd ett par timmar i veckan och jag tar hjälp av taltjänst vid olika besök. Tidigare följde ofta min man med. Det gör han fortfarande men det här är ett sätt att behålla en jämnvikt i förhållandet. Han ska inte bli den som tar hand om mig. Vi är gifta och han ska inte vara min vårdare.

Min far har samma diagnoser som jag har; bipolär sjukdom och Asperger. Det var inte lätt att växa upp med en sådan förälder, särskilt som han inte såg vilka problem han egentligen hade, och vad det orsakade för resten av familjen. Tycker att det är bra att du är så klarsynt och ser nyktert på er situation. Kan ni söka familjeterapi för att reda upp de värsta knutarna?

kvasten skrev:

Bror Duktig skrev:Men en sak hade båda typerna av fruar gemensamt: det kände sig enormt ensamma. Kanske har kvinnor, oavsett diagnos, större behov av umgänge än män?

Vet inte om det är just umgänge kvinnor har större behov av (eller iaf inte introverta kvinnor), inte det rent fysiska ungänget med att ha folk omkring sig iaf. Det man möjligtvis känner större behov av är det personliga umgänget där den andre visar intresse för mina tankar och känslor.

Moderator: Reparerade citatet.

Jag vet inte exakt vilket slags umgänge som avsågs. Men att känna sig ensam med tankar, behov o.s.v. är väl kanske inte en höjdare. Man lever ju inte i en parrelation för att man vill vara ifred på alla sätt så mycket som möjligt.

Jag (som är aspergerkvinna) skulle inte tycka att en sådan relation var något att ha. Visst är jag udda och annorlunda, men att så gott som aldrig ta del av den andres inre liv och andra tankar - nej tack. Då kanske det är enklare att vara ensam.

Rent fysiskt umgänge, alltså ha folk omkring sig, där varierar det nog bland aspergare vad de vill ha. Att ha folk omkring sig men inte samspela allt för mycket, kan ju vara en väldigt bra lösning för de som inte vill vara ensamma men har svårt att samspela.