Min bakgrund (Lite långt, hoppas ni orkar läsa)

Jag har alltid känt mig utanför och annorlunda. Jag läste om ADHD av en slump och kunde lätt pricka av nästan alla diagnoskriterier. Jag fick kämpa för att få en remiss men fick lätt min ADHD-diagnos för ca. 4 år sedan när jag äntligen träffade rätt psykolog. Jag började med 2*36mg concerta per dag men fick gå över till 3*20mg ritalin pga min höga ämnesomsättning. Jag var överlycklig över hur bra jag fungerade med ritalin, men efter ett tag ville jag öka dosen pga att jag blev medveten om att inte alla mina problem försvann. Vi ökade min dos tills den var uppe på 3*40mg ritalin dagligen, en hög dos då min vikt ligger på 67kg. När jag ätit den höga dosen ett tag stod det klart att jag hade någon annan problematik utöver ADHD.

Jag läste massor om aspergers syndrom och kom fram till att det var det som var den "felande länken". Jag har haft samtal med psykologen och vi bestämde ihop att jag med 99,9% säkerhet har asperger men att jag inte behöver en diagnos på pappret. Psykologen sa att "...du är ju så analytisk och självmedveten att du redan satt diagnos på dig själv och på grund av åldern redan skapat sätt att hantera din asperger..." Jag har jobb, fru, hus m.m. och "behöver" egentligen inte en diagnos mer än för mig själv. Däremot har jag fått minska dosen ritalin till 3*20mg igen, i mitt arbete som hantverkare fungerar jag inte som den tänkare jag blir om jag tar bort min ADHD helt. Med 3*20mg blir det lagom balans mellan herrarna ADHD och Asperger som huserar i mig



Min teori

Min fru led av OCD när vi träffades. Hon gjorde tvångsmässiga saker som att känna på plattorna i köket 6 gånger. Hon fick tag på en psykolog som med hjälp av KBT tog bort hennes tvångshandlingar en efter en och vi var glada över resultatet. Hon blev dock deprimerad och fick börja äta antidepressiv medicin. Min fru som är överkänslig mot getingstick var senare utomlands, blev biten av något djur och med dödsångest kördes till sjukhus. Efter den incidenten spelades samma skräck upp dagligen efter att hon kommit hem och hon blev diagnostiserad med panikångest. Det var så illa att jag knappt kunde jobba, hon ringde mig på jobbet och delade med sig av ångesten. Hon har gått i terapi och äter cipralex dagligen och sobril vid behov. Hon tycker att det fungerar bra men jag som står bredvid ser tydligt att så inte är fallet.

Analysen jag gjort är denna. Hon har alltid haft ADHD men pressen av att undertrycka symptomen för att passa in har gjort att hon skapat tvångshandlingar som ventil för ångesten. När psykologen tog bort hennes ventil fanns inte längre något sätt för ångesten att slippa ut. Därför använder kroppen traumat med insektsbettet som ny ventil, då dödsångesten spelas upp om och om och om igen. Jag är säker på att hon är feldiagnostiserad och skulle hon byta till exempelvis ritalin skulle all ångest och stress försvinna. ADHD är hennes grundbult som jag anser att läkarna missat.

Innan jag fick min diagnos för ca. 4 år sedan var jag det stora problemet i vår relation. Alla gräl var mitt fel, enligt min fru. Hon var nära att lämna mig ett par gånger. Jag kände mig som skurken. Nu inser jag tydligt att min fru har ADHD. Hon har nu själv alla de symtom hon beskyllde mig för innan jag fick min diagnos, det har hon alltid haft men de doldes av mina kraftigare symtom.

Självklart har jag förklarat min teori för henne men hon vägrar lyssna. Jag har försökt få henne att kräva en ADHD-utredning av sin psykolog, om så bara för att utesluta den möjligheten. Jag blir galen av att stå bredvid och se hur mycket bättre hennes, vårt och mitt liv skulle kunna vara. Jag klarar snart inte av att leva med energi ADHD utgör. Jag har till och med provat att sluta äta min medicin på kvällar och helger för att matcha hennes energi, men då blir jag genast boven igen. Dessutom mår jag inte bra alls när jag inte äter medicin.

Hur ska jag få henne att förstå ?

Jag vill inte vara otrevlig men ... diagnosen är inget faktum förrän den är ställd av behörig sjukvårdspersonal.

Du har en teori, en analys och ställer en diagnos. Men det är ju bara din syn på det hela?
Jag hade också initialt vägrat lyssna om en lekman ställt en diagnos på mig, även om den skulle komma från en person jag levt med många år. Många ogillar "amatörpsykologer".

notsont skrev:Nu inser jag tydligt att min fru har ADHD. Hon har nu själv alla de symtom hon beskyllde mig för innan jag fick min diagnos, det har hon alltid haft men de doldes av mina kraftigare symtom.

Jag ser det som att du anser, inte inser.

Om jag förstått dig rätt lastade hon dig för relationsproblemen? Och nu gör du likadant?

Du kan aldrig få henne att tycka som du, få henne att anamma din "insikt".
Hon går hos psykolog men vill inte kräva en utredning.
Kanske det skulle räcka med att hon berättar för sin psykolog vad du anser? Och kanske få en åsikt eller ett "förhandsbesked"?
Det ultimata kanske är att ni båda två tillsammans tar en diskussion med hennes eller annan psykolog.

Om hon nu har ADHD och ni har haft problem pga din egen diagnos är det väl inte helt otroligt att hon är negativ till att få en egen? Undermedvetet negativ.
Hon kan vara rädd för en utredning, orolig för att få något bekräftat och/eller dementerat. Många drar sig för att få att få veta vad som egentligen är "fel".

Kanske be henne registera sig här och läsa lite om hur andra ser på sin diagnos? Ge henne lite böcker eller artiklar att gå igenom?

Och, framför allt, kräv och pusha inte! Det tror jag skulle kunna göra situationen värre, henne mer negativ och obstinat och dessutom äventyra hela er relation.

Är det inte rätt vanligt att Ritalin/Concerta kan öka ångest?

notsont skrev:Min fru led av OCD när vi träffades. Hon gjorde tvångsmässiga saker som att känna på plattorna i köket 6 gånger. Hon fick tag på en psykolog som med hjälp av KBT tog bort hennes tvångshandlingar en efter en och vi var glada över resultatet. Hon blev dock deprimerad och fick börja äta antidepressiv medicin. Min fru som är överkänslig mot getingstick var senare utomlands, blev biten av något djur och med dödsångest kördes till sjukhus. Efter den incidenten spelades samma skräck upp dagligen efter att hon kommit hem och hon blev diagnostiserad med panikångest. Det var så illa att jag knappt kunde jobba, hon ringde mig på jobbet och delade med sig av ångesten. Hon har gått i terapi och äter cipralex dagligen och sobril vid behov. Hon tycker att det fungerar bra men jag som står bredvid ser tydligt att så inte är fallet.

Analysen jag gjort är denna. Hon har alltid haft ADHD men pressen av att undertrycka symptomen för att passa in har gjort att hon skapat tvångshandlingar som ventil för ångesten. När psykologen tog bort hennes ventil fanns inte längre något sätt för ångesten att slippa ut. Därför använder kroppen traumat med insektsbettet som ny ventil, då dödsångesten spelas upp om och om och om igen. Jag är säker på att hon är feldiagnostiserad och skulle hon byta till exempelvis ritalin skulle all ångest och stress försvinna. ADHD är hennes grundbult som jag anser att läkarna missat.

Intressant, jag känner igen en del av det du beskrivit. Jag hade mina "skyddsåtgärder" för att hålla ångesten borta, och om jag lyckades komma över behovet av att skydda mig på ett sätt, fick jag nästan direkt en ny "nojja" som jag behövde skydda mig mot. Hade glömt det tills jag blev påmind nu... Jag visste hela tiden att det inte löste problemet att bara "KBT:a" bort en tvångs-/skyddshandling, för det var inte det det handlade om. Orsaken fanns kvar och skulle bara visa sig på nåt annat sätt. Jag har aldrig tänkt att det skulle ha nåt med ADHD att göra, men eftersom allt det (+ depressionen) mirakulöst försvann när jag fick Amfetamin så verkar det rimligt...

snyft skrev:Är det inte rätt vanligt att Ritalin/Concerta kan öka ångest?

Jag fick ökad ångest av Concerta och Ritalin, men däremot minskad ångest av Amfetamin...

Hej och tack för era svar.

I höstas flyttade min frus psykolog, det var den 3:e psykologen som hon verkligen tyckt om som flyttat. Hon går hos Capio (satan in diguise) och har hittills varit nöjd med att träffa någon minst en gång i veckan. När psykologen flyttade skickades hon mellan olika syrror och läkare utan att känna att hon kunde lita på någon. När hennes panikångest åter tog över hennes liv tog hon till sig mina tankar och accepterade tanken på att det skulle kunna vara ADHD.

Min lillebror har börjat äta medicin efter mig och vi har verkliigen funnit varandra i och med att vi har exakt samma ADHD/AS-personlighet. Han har varit underbar i sina försök till förklaringar om ADHD för min fru och medlingar melllan henne och mig. Jag är mycket fredlig och känner att i stort sett hela min livskraft går åt till att parera min frus nycker. Hon har börjat förstå att exempelvis alla tankar som snurrar i huvudet på kvällen och hindrar henne att sova inte är normala. Hon kommer på sig själv när hon försvarar att hon skriver löjligt många listor och lappar för att fungera i vardagen. Hon är enligt mig på väg mot ett slags "upplysning". För ca. en månad sedan fick jag följa med till capio och lägga fram min teori om min fru och hennes troliga ADHD. Min fru har nu fått remiss till NPU och jag räknar dagarna. Samtidigt är jag lite rädd, för visar det sig att jag har fel och hon inte har ADHD kommer resultatet bli skilsmässa.

Jag själv har börjat meditera och jobba med mitt eget lugn för mig själv och för att dela med mig till mig son. Jag känner mig lugn och trygg så länge inte min fru är uppvarvad. Men jag vill ha henne med mig på resan...