En tråd för metafysiska grubblerier, men som även såklart kan utmynna i det lite mer vetenskapliga.


Att försöka förstå verkligheten bättre på ett djupare plan och att försöka skapa en modell över det fundamentala i tillvaron är ett återkommande intresse för mig. Det hänger ihop med mitt intresse av att försöka förstå den andliga aspekten av tillvaron. Allt hänger ju ihop.


Jag stötte på ett par citat utav Nikola Tesla som jag kan relatera till:

“I hold that space cannot be curved, for the simple reason that it can have no properties. ... Of properties we can only speak when dealing with matter filling the space. To say that in the presence of large bodies space becomes curved, is equivalent to stating that something can act upon nothing. I, for one, refuse to subscribe to such a view.” –NT (“Pioneer Radio Engineer Gives Views On Power.” New York Herald Tribune, September 11, 1932.)

“[The Theory of Relativity] is a mass of errors and deceptive ideas violently opposed to the teachings of great men of science of the past and even to common sense. The theory wraps all these errors and fallacies and clothes them in magnificent mathematical garb which fascinates, dazzles and makes people blind to the underlying errors. The theory is like a beggar clothed in purple whom ignorant people take for a king. Its exponents are very brilliant men, but they are metaphysicists rather than scientists.” –NT(“Tesla, 79, Promises to Transmit Force.” New York Times, July 11, 1935.)

Där var det ord och inga visor. Jag är medveten om att Teslas betydelse tenderar att överdrivas på nätet idag, men där satte han ord på vad jag själv länge har känt när det gäller Einsteins relativitetsteorier. Det är inget ovanligt att människor rent intuitivt har svårt att acceptera dessa teorier, själv har jag dock på senare år kommit att respektera dem i högre grad än tidigare då det är lätt att kritisera dem men desto svårare förstås att själv komma upp med något bättre, något som stämmer minst lika bra med verkliga förhållanden.

Einstein gjorde ju dessutom förutsägelser vilka i de flesta fall har visat sig stämma bra så det känns ju lite självförmätet om man tror sig veta bättre, och dessutom så har jag tyvärr stora naturvetenskapliga kunskapsluckor. Men så har jag mina perioder då jag ändå inte kan låta bli att grubbla och tänkte här dela med mig utav mina tankar vilka har lett fram till en slags metafysisk/fundamental modell som växt fram genom åren. Min strävan har varit att försöka genomskåda saker och ting snarare än att enbart bygga vidare på redan existerande teorier.


Min metafysiska modell 2022:

Verkligheten är ju komplicerad i alla sina detaljer, men jag tänker mig att det bör gå att beskriva en fundamental och sammanhängande grund på ett förenklat vis utan att den för den sakens skull blir missvisande.


Jag tänker mig att allt som fysiskt existerar i grund och botten är förtätningar av "energier" och som jag kommer att kalla för "kroppar". Dessa kroppar är då "något som är", något med en viss rörelse relativt allt annat och något med ett visst avstånd till alla andra kroppar. Dessa kroppar kan i viss mån växelverka med andra kroppar genom att attrahera och/eller repellera dessa. Andra grundläggande egenskaper hos kropparna är dess relativa storlek och massa.

Då allt som existerar är kroppar, så är en kropps förtätning av "energier" alltså detsamma som en förtätning utav kroppar. En kropp består därmed alltid utav andra kroppar, vilka i sin tur även dessa består utav kroppar. Då det enligt min teori inte finns någon kropp som består utav annat än andra kroppar, så fortsätter det ju neråt i oändlighet. Och det är tänkbart att det fortsätter även uppåt i oändlighet, för varför skulle det finnas en övre gräns på oändligheten om det inte finns någon nedre?

För att använda ett annat språk; en atom är inte odelbar utan har sina beståndsdelar. Samtidigt är den kanske själv en beståndsdel hos en molekyl, vilken i sin tur kanske är en beståndsdel hos en mänsklig kroppscell. Denna cell kan vara en beståndsdel hos ett organ, vilken då är en beståndsdel hos människokroppen. Människan ingår i denna världen, en värld vilken i sin tur ingår i solsystemet. Och så vidare.

(Vad som räknas som en kropp kan vara lite godtyckligt, speciellt när det kommer till förtätningar som är flytande eller gasformiga. Principen är dock den att vad man än räknar som en kropp så består denna utav andra kroppar.)

En kropps storlek, massa, rörelse, kraftpåverkan på andra kroppar och avstånd till andra kroppar hänger förstås ihop med de förhållanden som gäller för dess beståndsdelar. Dess rörelse är exempelvis den balanserade/sammanvägda rörelsen hos de kroppar den består utav.

En kropp har som sagt ett visst avstånd till alla andra kroppar vilket ju ger den en viss inbördes position (eller en viss position i rummet om man så vill), och man skulle kunna säga att dess rörelse är dess manifesterade förändring av avstånd. Rörelse är detsamma som en avståndsförändring alltså.


Man skulle då kunna säga:

Vi upplever en fysisk verklighet som grundar sig på manifesterade kroppar vilka var och en består utav andra kroppar, vilket ger en viss kropp en viss storlek och en viss massa relativt alla andra existerande kroppar. Alla kroppar manifesterar även avstånd till varandra vilka i regel är satta under ständig förändring. En kropps avståndsförändring vore konstant om det inte vore för att den accelereras i olika riktningar pga att andra kroppar utövar krafter på den.


Kropparnas ständiga förändring av inbördes avstånd ger oss manifesterade rörelser och därmed händelser, förändringar och även konceptet tiden.

Då inget stillastående läge existerar som annat än som en likformig rörelse mellan vissa kroppar, utan det istället ständigt sker en automatisk avståndsförändring, så får vi tillsammans med kropparnas krafter Newtons s k tröghetslag.


Kroppars attraherande (och möjligen delvis även den repellerande) verkan på andra kroppar tänker jag då bör ligga till grund för samtliga krafter som vetenskapen beskriver inklusive gravitationen. Kroppars repellerande verkan ligger ju till grund för att kollisioner mellan kroppar är möjliga (tillsammans med dess rörelser då förstås), och därmed ligger det också till grund för motstånd, och - tillsammans med attraherande verkan - den fasta materian.

Kropparnas attraherande och repellerande krafter tillsammans med dess massa och rörelser bör rimligen ligga till grund för de olika energibegreppen inom fysiken.


Då kropparna manifesterar avstånd till varandra så uppstår ju därmed samtidigt det vi kallar för rummet, och därför så har jag svårt att se att rummet skulle ha några egenskaper i sig. Inte heller ser jag hur det skulle kunna existera något annat fysiskt tillvaroplan än det s k tredimensionella rummet. Det är ju vad som blir resultatet utav att kropparna befinner sig på olika avstånd från varandra och manifesterar detta, och här är ju alla möjliga riktningar inkluderade.

Inte heller kan ju något som är en- eller tvådimensionellt ha en egenexistens i rummet, ty för att ett objekt skall existera i ett rum måste det ha en volym. Och inser man detta så blir det inkonsekvent ifall man påstår att ett tredimensionellt föremål skulle kunna ha en egenexistens i en fyrdimensionell tillvaro. Och påstår man motsatsen, att ett tredimensionellt föremål inte skulle kunna ha en egenexistens i en fyrdimensionell tillvaro så blir det komplicerat och besynnerligt minst sagt.

Då jag inte kan se att rummet skulle fungera som ett slags koordinatsystem för kropparna som de relaterar sina rörelser till, så krävs ju att alla kroppar tar hänsyn till varandra för att allt skall fungera enhetligt och för att det skall existera en balans i universum. Att så också verkar vara fallet styrks utav den s k centrifugalkraften.


Det här med att alla kroppar på något vis skulle ta hänsyn till alla andra kroppar låter kanske som en mystisk förklaring. Men jag tror inte man kommer ifrån att det blir lite mystiskt när man kommer ner på den mest fundamentala nivån, detta då existensen i sig sannolikt är mystisk i grund och botten. Dock tror jag att den här mystiken ibland döljs för oss tack vare vetenskapliga förklaringar som får det att låta lite mer logiskt och begripligt, samtidigt som man kanske är blind för att dessa förklaringar oftast skapar nya svåra frågor.



Det här var blott en sammanfattning utav min teori och jag tänker att jag kommer att posta mer efter hand. Jag kommer även att belysa olika problem som finns med de teorier som är accepterade idag. Dock är denna tråd såklart inte enbart till för mig och mina tankar.

Observera att jag inte gör några anspråk med denna amatörteori utan det är mer som ett pussel som jag tycker är kul att försöka lägga. Att ha ambitioner med detta vore nog lite jobbigt då det går emot mycket utav det som tas för sanning inom den fysiska vetenskapen idag. Då kunde man tala om huvudvärk. Med det sagt så vill jag ju ändå gärna att det skall bli korrekt det jag skriver, både logiskt sett men även att det helst skall ha med verkliga förhållanden att göra också.

Micke skrev:Det här var blott en sammanfattning utav min teori

Var är ekvationerna?

nescio skrev:

Micke skrev:Det här var blott en sammanfattning utav min teori

Var är ekvationerna?

Jag är hobbyfilosof och ingen matematiker och är mer intresserad utav helheten än detaljerna. Men absolut kan man se frånvaron av ekvationer som en brist såklart. Men något krav kan det inte vara när det inte är tal om någon seriös vetenskaplig teori.

Jag grubblar också mycket på vad allt består av o försöker sätta mig in i kvantfysiken o cosmologin.

Min senaste teori är att om man kommer att kunna bygga ihop det mänskliga medvetandet med tekniken. Medvetandet kanske fungerar via ett kvantfält, det vet man inte? Men om man upptäcker det så småningom o kan börja manipulera det, så kommer vi att kunna programmera våra medvetanden o bli mer o mer robotliknande.

https://theconversation.com/can-conscio ... out-164582
https://futurism.com/human-consciousnes ... um-physics
https://www.scienceandnonduality.com/ar ... -the-brain

Hjärnan kanske är så komplex att den verkar i fler dimensioner, upp till 11 st har jag hört; https://unboundedbrain.medium.com/human ... d0ec6129a7

Så långt som vi vet nu fungerar bara hjärnan med olika signalsubstanser o elektriska signaler, men jag tror inte det räcker för att förklara ens medvetande.

Richard skrev:Jag grubblar också mycket på vad allt består av o försöker sätta mig in i kvantfysiken o cosmologin.

Det där verkar så jobbigt så jag försöker att konstruera min egna kosmologi istället. Men jag skulle helt klart behöva sätta mig in i det lite bättre.

Men om man upptäcker det så småningom o kan börja manipulera det, så kommer vi att kunna programmera våra medvetanden o bli mer o mer robotliknande.

Jag vet inte om det låter så eftersträvansvärt?

Så långt som vi vet nu fungerar bara hjärnan med olika signalsubstanser o elektriska signaler, men jag tror inte det räcker för att förklara ens medvetande.

Nej att man är någon som kan uppleva låter sig inte förklaras så lätt. Frågan är om vi i teorin skulle kunna konstruera en robot där det finns någon som verkligen kan uppleva, oavsett hur avancerat vi bygger den?

Tiden:

Kropparnas ständiga förändring av inbördes avstånd ger oss manifesterade rörelser och förändringar, och därmed så kan vi mäta upp en tid genom att jämföra olika händelseförlopp med varandra. Tiden är alltså blott en måttenhet, men en högst användbar sådan förstås. Vad gäller begreppet hastighet så är ju detta då ett mått på hur stor en viss avståndsförändring är jämfört med ett annat händelseförlopp.

Vi är ju aldrig med om något annat än det vi kallar för nuet även om våran upplevelse utav den sker med en viss liten fördröjning. Därför kan man inte påstå att något annat än nuet verkligen existerar. Man kan väl säga att dåtiden existerar i minnet dock och framtiden i föreställningarna, och då vi på detta vis inte enbart är i nuet så kan det kanske bidra till att man kan uppfatta det som att tiden skulle vara något som har en egenexistens. Att det är något mer än blott en måttenhet där man jämför olika händelseförlopp med varandra och delar upp tillvaron i timmar, dagar m m.

Det är som sagt enbart nuet som verkligen existerar, och denna är satt under ständig förändring tack vare den ständiga avståndsförändringen hos kropparna. Tiden behövs alltså inte som ett existerande fenomen som jag ser det för att hålla igång det hela. Kausalistiskt och fysiskt sett så är tiden alltså ingen orsak till något utan en ren verkan som jag ser det (den krävs inte för att alltet skall fungera utan är blott ett abstrakt resultat utav något annat).



Då rummet för mig framstår som ett resultat utav kroppars manifesterade avstånd (se min sammanfattning) och tiden blott som en måttenhet, så blir ju det här med rumtiden ett märkligt begrepp, i synnerhet när man menar att den kan krökas. Hur användbar matematiken än är så misstänker jag att den har lett oss in på diverse villovägar, att den har fått oss att tro på fenomen vilka egentligen inte alls existerar utan till vilka det finns andra förklaringar. Jag tror att relativitetsteorierna öppnade en Pandoras ask i det hänseendet.


Man brukar även tala om tidsdilatation inom fysiken. Att gravitation (och hastighet) påverkar tiden. Med mitt sätt att se på tid (en måttenhet där man jämför olika händelseförlopp med varandra) så innebär ju detta då att gravitationen påverkar kroppars rörelser. Och det är ju så vi ser på gravitationen också vare sig man menar att den påverkar kroppar med hjälp utav gravitoner, eller indirekt genom att rummet där kropparna befinner sig i kröks.

Men här verkar det vara tal om en påverkan då som får t ex atomerna i ett atomur att röra sig något långsammare vid högre gravitation, så att vi får en förändring i uppmätt tid jämfört med ett atomur som befinner sig i ett svagare gravitationsfält. Om det inte är gravitationen som direkt ligger bakom detta fenomen så funderar jag på om det möjligen skulle kunna ha med en himlakropps magnetfält att göra, att även detta skulle påverka kroppars rörelser.

Jag funderar även på om det finns en förklaring till gravitationens påverkan på "tiden" och som samtidigt skulle kunna förklara Merkurius omloppsbanas precession, vilken man idag förklarar med fenomenet massdilatation (att massan ökar pga den högre hastigheten). Och om detta samtidigt skulle kunna förklara ljusets krökning i närheten utav en större himlakropp vilken man idag förklarar med att gravitationen skulle kröka rumtiden. Alla dessa nämnda fenomen, trots att de har olika förklaringar, har ju nämligen det gemensamt att det handlar om kroppar som i sin rörelse i närheten utav vissa himlakroppar påverkas lite annorlunda mot vad man förr antog utifrån Newtons modeller.

Intressant är också att dessa tre även har det gemensamt att de tillsammans är de huvudsakliga skälen skulle jag tro till att relativitetsteorierna har slagit igenom så stort, då man genom dessa fick en förklaring till dessa avvikelser. Dessa relativitetsteorier vilka inte alls passar ihop med kvantmekanikens modeller när det gäller att förklara gravitationen. Detta dilemma har man försökt att överbrygga med hjälp utav strängteorin, vilken man dock ännu inte har lyckats att styrka genom experiment.


Men eventuellt mer om detta vid senare tillfälle. Jag tenderar att låta självsäker men så är väl egentligen inte riktigt fallet. Utan jag är öppen för att det absolut kan vara så att det är jag och många med mig som inte har fattat saker och ting lika bra som Einstein. Men samtidigt måste man våga tro på sig själv också ibland för att se vart det leder tänker jag.

Micke skrev:. Därför kan man inte påstå att något annat än nuet verkligen existerar

Kanske universum skapades för en sekund sedan och förvinner om en sekund.

nescio skrev:

Micke skrev:. Därför kan man inte påstå att något annat än nuet verkligen existerar

Kanske universum skapades för en sekund sedan och förvinner om en sekund.

Som jag ser det så är nuet evigt existerande men föränderligt, och det kunde jag kanske varit tydligare med. Likaså världsalltet i sin helhet, dock är det säkert så att lokala delar av universum bildas och dör emellanåt.

Micke skrev:Då jag inte kan se att rummet skulle fungera som ett slags koordinatsystem för kropparna som de relaterar sina rörelser till, så krävs ju att alla kroppar tar hänsyn till varandra för att allt skall fungera enhetligt och för att det skall existera en balans i universum. Att så också verkar vara fallet styrks utav den s k centrifugalkraften

Så om kropparna tar hänsyn till varandra, t.ex. genom att röra sig genom den av kropparna gemensamt krökta rumtiden, så styrks det av en centrifugalkraft?

Min metafysiska modell: Metafysisk naturalism

RapeRegs skrev:Så om kropparna tar hänsyn till varandra, t.ex. genom att röra sig genom den av kropparna gemensamt krökta rumtiden, så styrks det av en centrifugalkraft?

Centrifugalkraften avslöjar för oss att det existerar en balans i universum, annars kan det inte avgöras vad som roterar och vad som inte gör det. Alltså vilket s k koordinatsystem som är accelererande och vilket som inte är det. Allt är alltså inte enbart relativt, och för att en balans skall existera så måste ju allt på något vis hänga samman, och det beskriver jag som att alla kroppar på något vis tar hänsyn till varandra.

Själva rummet och kropparnas rörelser i detta rum ser jag som konsekvenser av manifesterade kroppar och deras manifesterade avstånd till varandra, avstånd vilka är satta under ständig förändring. Jag ser det alltså inte som att allt hänger samman tack vare det gemensamma rummet.

Micke skrev:Alltså vilket s k koordinatsystem som är accelererande och vilket som inte är det. Allt är alltså inte enbart relativt

Tänk dig att du är instängd i en enorm cirkel ute i rymden och att du har ögonbindel på dig så du kan inte titta ut genom fönstret. Cirkeln roterar så det skapas en "centrifugalkraft". Det känns som att du trycks mot golvet.



Hur skiljer du den känslan från gravitation? Kan man avgöra om det är en centrifugalkraft eller en gravitationskraft?

RapeRegs skrev:Hur skiljer du den känslan från gravitation? Kan man avgöra om det är en centrifugalkraft eller en gravitationskraft?

Det kan man nog inte avgöra nej om man befinner sig i den situationen och om cirkeln är tillräckligt stor. När det handlar om gravitationen så dras man ju mot underlaget pga gravitationskraften som drar en nedåt. När det handlar om cirkeln så verkar man ju också dras mot underlaget (men trycks i själva verket uppåt utav det), men inte pga en verklig kraft (centrifugalkraften är ju fiktiv) utan pga massans inneboende tröghet som vill fortsätta i samma fart och riktning som förut relativt alla andra kroppar i universum. I båda fallen så är man utsatt för någon form utav acceleration, men då man i det ena fallet dras nedåt så trycks man i det andra fallet uppåt.

Jag är osäker på vart du vill komma med detta.

Micke skrev:

RapeRegs skrev:Hur skiljer du den känslan från gravitation? Kan man avgöra om det är en centrifugalkraft eller en gravitationskraft?

Det kan man nog inte avgöra

Exakt, att man lokalt sett inte kan avgöra om man är utsatt för acceleration eller gravitation kallas ekvivalensprincipen. Massan m i koncepten tung- och trög massa är samma sak.

Jag är glad att du och Einstein är överens!

RapeRegs skrev:Jag är glad att du och Einstein är överens!

Einstein och jag ser ut att vara överens om den svaga ekvivalensprincipen ja. Men Einstein tog det hela ett steg längre i form utav den starka ekvivalensprincipen och där är jag nog inte med honom riktigt.

"Einstein utvidgade principen till att gälla även ljus i den starka ekvivalensprincipen som ligger till grund för den allmänna relativitetsteorin."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvivalensprincipen

Micke skrev:"Einstein utvidgade principen till att gälla även ljus i den starka ekvivalensprincipen som ligger till grund för den allmänna relativitetsteorin."

Nu är iofs inte påståendet om ekvivalensprincipen ovan helt korrekt, men låt oss ta fasta på ljuset.

Anser du att ljuset inte ändrar färg i accelererade referensramar?

RapeRegs skrev:Nu är iofs inte påståendet om ekvivalensprincipen ovan helt korrekt, men låt oss ta fasta på ljuset.

Anser du att ljuset inte ändrar färg i accelererade referensramar?

Ja citatet var ju från Wikipedia. Själv är jag inte insatt i det här med ekvivalensprinciperna, men det känns som något jag gärna skulle vilja sätta mig in i lite bättre. Inte heller är jag speciellt insatt i det här med ljuset då jag inte kommit in på detta direkt ännu i mitt modellbyggande och har därför ingen klar uppfattning om det. Men ljuset kan vi ju observera så då får man förstås ta hänsyn till vad empiri har givit. Jag kan försöka att återkomma till din fråga vid ett senare tillfälle.

Egentligen existerar inte verkligheten, bara det du ser...

https://www.anu.edu.au/news/all-news/ex ... -weirdness

https://illvet.se/fysik/fenomen-inom-fy ... verklighet

Jag är ju väldigt intresserad i kvantfysik, men mycket går mer o mer över i filosofi. T.ex. min näst senaste teori om hur allt hänger ihop, tid, rum o universum. Det låter bara som flum om jag ska beskriva det, så ibland funderar jag på att skriva en bok där jag försöker förklara hur jag tänker...

-

RapeRegs skrev:

Micke skrev:

RapeRegs skrev:Hur skiljer du den känslan från gravitation? Kan man avgöra om det är en centrifugalkraft eller en gravitationskraft?

Det kan man nog inte avgöra

Exakt, att man lokalt sett inte kan avgöra om man är utsatt för acceleration eller gravitation kallas ekvivalensprincipen. Massan m i koncepten tung- och trög massa är samma sak.

Jag är glad att du och Einstein är överens!

haha,

Though - beg to differ

// Bra anslag

Eh, jag ber på riktigt om ursäkt, ja hade ej gjort annars iofs.

Svårt.

"Tänk" på Hammarby samtidigt som man tar in sättet ljuden här är "gjorda". Raden och kontext är lite av vikt. Hm
https://www.youtube.com/watch?v=Y6NVCQT ... U8&index=5

[annotations - feel free to erase]

Micke skrev:Ja citatet var ju från Wikipedia. Själv är jag inte insatt i det här med ekvivalensprinciperna, men det känns som något jag gärna skulle vilja sätta mig in i lite bättre. Inte heller är jag speciellt insatt i det här med ljuset då jag inte kommit in på detta direkt ännu i mitt modellbyggande och har därför ingen klar uppfattning om det. Men ljuset kan vi ju observera så då får man förstås ta hänsyn till vad empiri har givit. Jag kan försöka att återkomma till din fråga vid ett senare tillfälle.

Den allmänna relativitetsteorin bygger på ekvivalensprincipen och historiskt har man formulerat den olika snävt. Lite förenklat kan man förklara det så här:

Den starka ekvivalensprincipen säger att det är omöjligt att lokalt avgöra om referensramen befinner sig i en fältverkan orsakad av gravitation eller acceleration. Alla naturlagar, inklusive gravitationen själv, påverkas på samma sätt.

Den svaga ekvivalensprincipen säger att det är omöjligt att lokalt avgöra om referensramen befinner sig i en fältverkan orsakad av gravitation eller acceleration genom att använda naturlagarna för fritt fall. Man kan inte mäta någon skillnad mellan "tung" och "trög" massa.

I teoretiska sammanhang leker man ibland också med tanken om en sorts mediumstark ekvivalensprincip som säger att alla naturlagar, utom just gravitationen, påverkas på samma sätt.

De senaste hundra åren har många experiment utförts och nuförtiden är det allmänt accepterat att den starka ekvivalensprincipen gäller, åtminstone till enormt hög noggrannhet. Man använder t.ex. ekvivalensprincipen och allmän relativitetsteori för att få alla jordens GPS-system att fungera. Eftersom atomuren som synkar systemet befinner sig på olika höjd (dvs i olika starka gravitationsfält) och rör sig med olika hastigheter måste man ta hänsyn till såväl allmän- som speciell relativitetsteori.

Tack för informationen.

RapeRegs skrev:Den svaga ekvivalensprincipen säger att det är omöjligt att lokalt avgöra om referensramen befinner sig i en fältverkan orsakad av gravitation eller acceleration genom att använda naturlagarna för fritt fall. Man kan inte mäta någon skillnad mellan "tung" och "trög" massa.

Angående tung massa, trög massa och gravitationen enligt mitt sätt att se på saken:

Tung och trög massa är förstås inte två olika sorters massa utan en och samma, och det tunga har jag svårt att ens se som en egenskap hos massan. En massa har sin tröghet i enlighet med tröghetslagen, medans det tunga ju har med massainnehållet att göra och andra kroppars verkan på denna massa.

Om kropp A då har den dubbla massan jämfört med kropp B och båda befinner sig lika högt upp i luften, så kommer kropp A att påverkas utav dubbelt så många gravitoner jämfört med kropp B och alltså utav en dubbelt så stark gravitationskraft. Den dubbla massan kräver samtidigt rent matematiskt och jämfört med kropp B en dubbelt så stark verkan för att dras lika mycket i en annan fart och riktning (om inget luftmotstånd hade förekommit) än vad den vill fortsätta i pga sin s k tröghet, och därför så jämnar det ju ut sig.


Jag har inte fördjupat mig i ämnet gravitation ordentligt ännu, men mitt utgångsläge är alltså den att det existerar någon form utav gravitoner. Jag gör liknelsen med ljuset som stjärnorna ständigt avger, och tänker mig att gravitoner avges på liknande automatiskt sätt. Kanske förhåller sig en graviton till en foton som en foton förhåller sig till en stjärna, både vad gäller dess massa, dess hastighet och dess storlek.

Det betyder då att gravitonerna är så pass snabba att planeter i ett solsystem påverkas nära på omedelbart utan någon direkt fördröjning. Jag tänker mig också att de flesta gravitoner passerar genom planeterna utan att växelverka med dessa alls, men att en viss andel gravitoner kommer att växelverka med kroppar hos planeten (vilka sannolikt befinner sig inuti atomkärnorna) när de kommer tillräckligt nära dessa.

Denna växelverkan innebär att gravitonen tack vare sin attraherande verkan drar den andra kroppen till sig och därmed påverkas hela planeten i sin rörelse. Det kan mycket väl även vara så att gravitonen samtidigt absorberas och hamnar i omloppsbana runt den andra kroppen och blir på så vis en del av planeten. Kanske far den så småningom ut igen som en graviton till den nya himlakroppen den nu tillhör.

Med gravitonmodellen så är det ju logiskt att gravitationsstyrkan avtar i takt med att gravitonerna sprider ut sig i rummet. Men som sagt jag har ingen klar bild utav gravitationen ännu utan det blir ganska så spekulativt.


Vad gäller övriga ekvivalensprinciper så kan jag inte säga så mycket om dessa ännu.

För ca tjugo år sedan när jag grubblade som mest över hur det ligger till med universum så kom jag på en förklaring till gravitationen som jag kom att kalla för "sköldeffekten". Nu har jag upptäckt att jag såklart inte var först med denna tanke, utan den har funnits med oss riktigt länge:

Le Sages gravitationsteori är en kinetisk teori om gravitation ursprungligen föreslagen av Nicolas Fatio de Duillier år 1690 och senare uppföljd av Georges-Louis Le Sage 1748. Teorin föreslog en mekanisk förklaring till Newtons gravitationslag i form av strömmar av små osynliga partiklar (Le Sage kallade dem ultra-triviala korpuskler), som påverkar alla materiella objekt från alla håll. Enligt denna modell, skärmar alla materiella kroppar parvis delvis varandra från infallande korpuskler, vilket resulterar i en netto obalans i trycket som utövas av korpusklarna på kropparna, och tenderar att driva samman kropparna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Le_Sages_gravitationsteori


Jag tyckte till en början att "min" teori var en fiffig och naturlig förklaring till gravitationen, men jag ville se den som en förklaring till alla slags attraherande krafter. Den skulle alltså även vara giltig på mikronivå, och jag tyckte vid en allt annat än noga beräkning att det verkade kunna stämma bra. Kollisioner mellan kroppar skulle då förklara repellerande krafter, och sköldeffekten (inklusive kollisioner) de attraherande.

Men med tiden så kändes den allt mindre rimlig, och när jag förstod vad som ligger bakom fast materia så insåg jag att det var det omvända förhållandet som råder, att krafter förklarar hur kroppar kan kollidera med varandra och inte tvärtom, att kollisioner mellan kroppar skulle förklara krafterna. Då övergav jag sköldeffektsteorin helt och hållet.

Det är väl Higgsmekanismen som gör att något har massa.

Men jag undrar vad som händer med Higgsfältet i t.ex. ett svart hål? Gravitationen gör såklart massan tyngre, 1 kg på jorden är väldigt många kilo nära ett svart hål, om man inte använder en balansvåg.