Det är svårt att känna mening i livet om man mår dåligt; så främst är att ta hand om och stimulera sig själv, både kropp och sinne, på daglig basis. En livsstil. Men man kan knäckas om man inte anpassar den efter de svårigheter man inte rår för.

För mig handlar det om att inte fångas av de egots preferenser som har medformats av försvarsmekanismer, och i stället försöka agera på en rationell analys om vad man faktiskt behöver. För att ta ett exempel är det inte sunt att välja ett liv i ensamhet bara för att man har svårt för andra. Att lösa det i praktiken är dock inte lika lätt, men jag tror på motivationsteknik.

Just jag får ut rejält av mitt studieval - datalogi, särskilt matematiken - och ser ut att vara i arbete som programmerare om ett par år. Därefter tror jag att jag har gjort det bästa åtkomliga förarbetet för att hela min livssituation ska bli bra. Jag har dock massor kvar att göra.

Målet är att bli ständigt stimulerad eller vid tillfällen då man fått för mycket av den varan att helt enkelt vara tillfredsställd. Vid en viss punkt i utvecklingen stimuleras OCH överlever man bara genom att vara gud - att bestämma över allt och alla. När man varit där ett tag kanske man uppskattar att vara en obetydlig amöba ett tag vad vet jag bara det är något som tillfredsställer och ger en nytt hopp om ens egen tillvaro och allt det runt omkring en.

"The only real voyage of discovery consists not in seeking new landscapes but in having new eyes. " - Marcel Proust

Whitney skrev:Vad har ni för sysselsättningar som får er att tycka om livet och gör er lyckliga? Vad kan en person som älskar ensamhet jobba med i framtiden?

Vill ha en mening med livet!

Jag gillar också ensamhet. Men jag får väldigt lite av den varan eftersom jag har två barn. Att aldrig få vara i fred när man känner att man behöver det stressar mig enormt.

För att överleva ser jag till att ivarje fall få en timma varje kväll/natt då barnen sover då jag kan stänga av TV:n, sätta mig i soffan och läsa.
Jag läser mycket. Sen bygger och målar jag också. Men det tar för mycket tid att plocka fram och bort sådana "pysselsaker" så att barnen inte får tag på mina verk, så det blir inte så mycket av det nu för tiden.

Så det jag gör är att läsa för att slappna av. Är jag för trött för att läsa så sätter jag mig framför datorn (som nu).

Då det gäller ensamarbeten så har ju det faktisk ökat på senare tid. Många nattarbeten är ju ensamarbeten. Det finns en hel del ensamarbeten inom vård och omsorg men då är man inte helt ensam eftersom du tvingas sköta/ledsaga/assistera en person i behov av hjälp. Men du behöver inte sitta och snacka skitsnack med några arbetskamrater.
Sen finns det ju många "kontorsarbeten" som kan anpassas sålänge som arbetsgivaren vill och du har ett bra intyg från din läkare.

Kan inte komma på så mycket mer just nu...

Att vara ensam är underskattat idag känns det som.
Är man frvilligt ensam under perioder verkar folk tro att man är knäpp på något vänster.

Även om det kan vara trevligt att umngås med någon annan en stund så är det tusan så skönt att få komma hem också och vara ensam med sig själv med.

>> Blev visst lite OT. Ang meningen med livet så har jag ingen aning.
Känna sig tillfreds med sin egen livssituation kanske? Oavsett vad den må vara.

Alla har fått gåvor. Det gäller att tidigt upptäcka sina gåvor och att satsa på dem. Min mamma vägrade låta mig bli musiker, så ... då blev jag en misslyckad lärare och sjuk för livet.

Så när jag själv blev mamma var jag inte så intresserad av min sons svaga sidor som av att upptäcka hans gåvor. En av dem var ett bra balanssinne. Det kan man ha till att rida, åka hoj, bli lindansare eller annat, aldrig fel!

Jag var bra på att teckna. Men min mamma förbjöd mig bli konstnär.

När jag senare i livet ändå började konstskola (efter lärarjobbet och sjukdomsdebut) så orkade inte händerna hålla en pennna flera timmar i sträck. Fick sluta.

Ändå kom jag att måla och sälja en hel del tavlor (behöver publik och belöning)
Jag kom också att ha många spelningar. Det var oerhört meningsfullt!

Att få utveckla sina speciella gåvor ser jag som något av det viktigaste i livet.

Sedan kommer förstås detta med att hitta några starka relationer, vänner och en partner.

Den allra största meningen med mitt liv blev min son. Det har varit den starkaste kärleken, den största meningen, de största sorgerna och bekymren, den djupaste glädjen. Att han blev autistisk var ingen besvikelse för mig (bara för honom). Pga Kärleken såg jag honom som perfekt. Det fanns inget fel på honom, bara på omgivningen!

Av alla de kärlekar jag sökte och i någon mån fann var Gud det centrala, den villkorslösa kärleken, mitt ursprung, vägen och målet för min färd. Målet är: Villkorslös kärlek. Räknar inte med att nå dit i det här livet!

Röka marjiuana och göra musik var typ religiöst för mig. Men nu har jag inte rökt på 8 månader. Men det var typ det bästa jag vart med om. Sen jag slutade sporta typ Supa gillar jag inte, blir bara trött, ledsen eller får ångest av det. Knulla gillar jag bara om det är riktigt bra och om tjejen är rätt. Ja, jag orkar inte skriva mer nu, har tagit en remeron så är lite sömning.

jag utbildade mig till nätverkstekniker och programmerare eftersom jag älskar IT och programmering. det var bara ett intresse före jag tog steget att ansöka till universitetet. klarade inte helt oväntat utbildningen ! men lite stolt känner jag mig nog. återstår bara att lyckas hitta ett arbete.

på fritiden sitter jag mest och spelar dator-spel, programmerar, äter chips och dricker pepsi max.

men det bästa är nog att umgås med mina syskon och att mina föräldrar är friska och lyckliga.

Meningen med livet som jag kommit fram till är att samla och tolka information utifrån sitt eget perspektiv. Samla och utveckla, bygga stenhögar, bygga program, göra saker helt enkelt och utveckla de idéer som redan finns idag som tidigare generationer lämnat oss.
Sen blir den svåra biten att hitta sin egen balans i livet och med de förutsättningar man har. Det är väl det som kan kallas att bli vuxen då, om man vill det.

Jag har precis fått AS diagnos och det känns betryggande. Jag har hela mitt liv aldrig passat in någonstans, aldrig känt mig riktigt hemma, men nu har jag åtminstone ett ord på varför det är så. Pressen från samhället blir inte längre så hård och prestationsinriktad.
Så efter de senaste åren som sjukskriven (och tämligen isolerad från mitt tidigare liv) tycker jag att jag har fått tillbaka lugnet i livet. Nackdelen är bara att jag lämnade hela mitt gamla liv, med stad och vänner, och har därför ingen mänsklig kontakt förutom med mamma och halvlöst folk, fåtal vänner på internet några dagar här och där.
Så det börjar bli dags att slå näven i bordet och långsamt återgå, bygga upp ett drägligt liv igen, förhoppningsvis kan det gå smidigare än vad det gjort tidigare nu när jag har hjälp från habiliteringen. :~

Whitney skrev:Vad har ni för sysselsättningar som får er att tycka om livet och gör er lyckliga?

Jag tycker om livet och känner mig lycklig när jag tar hand om min hälsa, sinnet, medvetande, hem och relationer. Tex. hälsosam kost, hygien, motion, meditation, yoga, vara i naturen, vara med min flickvän, känna kärlek, ägna tid åt min speciell intresse (lite lagom - inte försvinna i den så att jag inte ta hand om andra saker). Det krävs viss disciplin men lönar sig.

Whitney skrev:Vad kan en person som älskar ensamhet jobba med i framtiden?

Det finns många alternativer om det bara finns intresse. Jag skulle helst satsa på det som jag är intresserad av och motiverad med. Men det är viktigt att tänka realistiskt att man också klarar av det.

Om det finns inga intressen eller motivation så kanske man kan fråga sig själv vilken slags omständigheter man vill jobba i? Vad som gör en stressad och vad som ger en lugn? En bra fråga är också vad vill man skapa med sitt jobb? Vad är resultatet eller konsekvenserna? Kanske man kan hitta motivation där?

Whitney skrev:Vill ha en mening med livet!

Frågan om meningen och livet är en sak i sig. Lite svårare att svara än att "tycka om livet", "känna sig lycklig" eller "hitta ett jobb som passar en".

Jo men visst! (Kommentar till ovanstående)

Meningen med existensen ser förstås olika ut under de olika stadierna i livet, barn, ungdom, vuxendom och ålderdom, för att nu inte tala om sjukdom.

När kroppen är sjuk och TRÖTT då infinner sig frågan: Vad gör man då?
Trött är ett genomgripande handikap vid svåra kroniska sjukdomar. Dör man då så är det mesta löst, men om inte - vad gör man när man inte orkar göra något? Det är frågan. Mitt enda svar är att flytta ut sängen på torget, typ, så att man kan se på när andra lever åt en. Fast, det är så kallt där ute.

Min syster sa att jag borde söka ett senioboende, typ. Suck! De vet inget de andra. Att avgifterna ligger på några miljoner. Och för de fattiga: Kvarboendeprincipen. Korta besök av hemtjänst. That's it. Is that a lifte?

Hon sa att det stod på min kommuns hemsida "Orkar du inte bo kvar ensam hemma? Då..." Jag påpekade att det stod att man skulle behöva vård dygnet runt och med detta menas KROPPEN; byta blöjor, vändas i sängen etc, inte det mentala, inte trevligt sällskap, inte gemenskap, inte mänsklighet, inte värdighet, inte något annat än kaninskötsel: kutterspån och sallad.

Förresten är jag inte "gammal och sjuk" (från 75 och uppåt). Den gudarna älskar dör ung.

Meningen med livet kan vara en god fortsättning på andra sidan. Meningen kan vara att ha lärt sig något av allt det här; en lärdom väl inkapslad i anden.

Har man problem med meningsbyggnaden får man lätt både mjältsjuka och [WikiSve]meningit[/WikiSve]. Eller var det tvärtom? Särskilt om man inte kan stödja sig på den satskommatering en religiös tro ger...

*galghumor*

Zombie skrev:Har man problem med meningsbyggnaden får man lätt både mjältsjuka och [WikiSve]meningit[/WikiSve]. Eller var det tvärtom? Särskilt om man inte kan stödja sig på den satskommatering en religiös tro ger...

*galghumor*

Fast - en religiös tro kan innebära att alla kommatecken utgår och att meningen ser ut så här: .......................................................................................................................................utan slut

Jag känner inte att där är någon mening med livet. Men jag behöver heller inte ha någon mening. Jag har fått ett liv som jag försöker leva så gott det går. Det gör inte mig något om där inte någon mening, det är bara att leva.

När man som Aspergare upplever att socialt umgänge inte ger något tillbaka på samma sätt som för andra, ja då blir ju således hela meningen med tillvaron ifrågasatt på ett helt annat sätt också.

Medans alla andra är så upptagna med sina relationer, både privata och i arbetslivet, så går ofta vi Aspergare och grubblar över vad alla sysslar med och vad tillvaron går ut på. Gäller att inte fastna för mkt i grubbleriet och försöka göra saker med sitt liv.
En livsmening är inget man bara får utan något man själv måste se till att skapa!

xlnt skrev:En livsmening är inget man bara får utan något man själv måste se till att skapa!

Vad gör man om man är för sjuk för att skapa något, om kroppen är svag och man mentalt är slut, slutmobad, trött på utanförskapet, ensamheten, TV:n, datorn, att äta, ligga och vila?

Jag har aldrig haft ett liv annat än när jag orkat skapat det, skapat en mening. Men nu orkar jag inget göra och ingen därute bryr sig, ingen hör av sig. Jag kan inte leva utan relationer o självförverkligande.

Debbido skrev:Alla har fått gåvor. Det gäller att tidigt upptäcka sina gåvor och att satsa på dem. Min mamma vägrade låta mig bli musiker, så ... då blev jag en misslyckad lärare och sjuk för livet.


Att få utveckla sina speciella gåvor ser jag som något av det viktigaste i livet.

Ja, det där är verkligen sant. Jag önskar att jag hade haft nåt som jag verkligen hade utvecklat och gjort nåt av. Det hade känts fint att haft en färdighet där jag hade varit riktigt duktig på.

Nu ska man inte skylla på andra men jag kan ibland känna mig lite bitter på att jag inte fick den chansen då jag tror att jag hade en del talanger som hade kunnat utvecklats till nåt bra. Tyvärr växte jag inte upp i en omgivning där det var speciellt lätt att göra nåt bra om man var intresserad av annat än fotboll och hockey....

dino skrev:Röka marjiuana och göra musik var typ religiöst för mig.

Mmmm. Cannabis hade jag snudd på religiösa upplevelser på. Kändes som att man utvecklades av det mot nån slags mål.

Sen kan jag väl typ fram till att det inte blev nåt mer än den känslan och att hela den filosofiska/andliga grejen med cannabis och psykedeliskt inte var mycket mer än ett luftslott som målade upp löften om nåt men som aldrig infriade några av dessa löften.

tack för alla svar!
Men kan någon ge tips på hur man kan bli lycklig, slippa oroa sig och leva i nuet? Hur man kan vara nöjd utan att vara perfekt?