Plötsligt slog det mig att jag har gått omkring och trott att jag är vanlig och att alla runt omkring mig är som jag. Så visar det sig att det inte är så, utan att det finns viktiga skillnader mellan oss på vissa plan.

Hur fungerar det där? Undrar hur det är att vara vanlig? Om det ni finns såna människor.

Det är nog bara ett tomt begrepp. Ungefär som nationsgränser.

..vissa plan?

regnif skrev:..vissa plan?

Jag förstår inte frågan riktigt, tror jag.

vadloink skrev:

regnif skrev:..vissa plan?

Jag förstår inte frågan riktigt, tror jag.

Jag tänkte om du kunde utveckla uttrycket

På vissa sätt skiljer en aspergare sig ifrån vanliga människor.

Vanliga människor är som jag försökte vara men inte lyckades. Duktiga, praktiska, sociala.

Men skulle man skärskåda några "vanliga människor" närmare skulle man säkert hitta något "icke vanligt" hos alla.

Och vi har ju mer gemensamt med NT än skillnader. Men det ligger i människans natur att fokusera (och förstora?) allt som skiljer.

Alla aspergare är ju inte lika heller, vilket gör det än mer förvirrande.

Aha, okej..det där med att aspie inte är som vanliga människor. Klarnade lite

Tyckte det stod att det ligger i den naturen att förstöra..hehe. Mm, det tror jag nog.
Näe, men det blir bara mer och mer saker som ger folk "bekräftelser" på att aspergare 'inte har känslor' och så vidare verkar det som ibland tyvärr.

TS, jag har slagits av samma insikt. Själv tror jag att jag skiljer mig från vanliga människor när det kommer till att umgås socialt, ta in nya intryck och instruktioner och arbeta efter dem. När det kommer till att klara livet med hushåll och arbete och en meningsfull tillvaro, att ta hand om mig själv och stå på egna ben.

Vi kanske skiljer oss i hur vi ser på vår omvärld och tolkar den? Jag tror det är lätt att projicera. Att man utgår från att alla andra resonerar och agerar utifrån hur man själv skulle gjort. Ens egna känslor inför något blir deras. Så har det i alla fall varit mycket för mig.

Jag är fel ute ofta i mina analyser. Jag överanalyserar och tror jag är väldigt logisk och rationell. Men som sagt så slår det ofta fel. Mina mätningar är inte applicerbara på människorna, omgivningen, som jag försöker tolka och förstå. Det finns en faktor som spelar in som jag ofta bortser från. Den mänskliga.

Första stycket kakmonstret skrev tycker jag beskriver väldigt bra hur jag ser det.

Sen undrar jag om inte Pemer skrivit någonstans ungefär att "vanliga" människor kanske kan ha ungefär samma problematik som den man själv har, fast inte alls på samma nivå. Att om man tar upp ett problem man har (tex jag som är otroligt ljudkänslig och mår jättedåligt i stimmiga miljöer), så möts man ofta av "ja, sån är jag också, jag förstår precis", fast det egentligen kanske rör sig om att de påverkas litegrann, och jag väldigt väldigt mycket.

Oj, vad rörigt, och förlåt Pemer om jag missuppfattat andemeningen! (Eller om jag blandat ihop det, det kanske inte alls är Pemer som skrivit så...)
Kontentan är nog iaf att det kanske inte skiljer så mycket egentligen, men att det som skiljer mest kanske är intensiteten i problemen och i perceptionen?

Och, som vanligt, detta skrivet med förbehållet att jag inte har någon diagnos.

IckyFlix skrev:Sen undrar jag om inte Pemer skrivit någonstans ungefär att "vanliga" människor kanske kan ha ungefär samma problematik som den man själv har, fast inte alls på samma nivå. Att om man tar upp ett problem man har (tex jag som är otroligt ljudkänslig och mår jättedåligt i stimmiga miljöer), så möts man ofta av "ja, sån är jag också, jag förstår precis", fast det egentligen kanske rör sig om att de påverkas litegrann, och jag väldigt väldigt mycket.

Word. Så tror jag också att det är. Ofta när man avslöjat hur man mår och vad man besväras av så blir man mött med förståelse av människor i omgivningen som påstår sig upplevt samma sak mer eller mindre. Jag har märkt att nästan varenda en jag pratat med kan relatera till någon sorts psykisk ohälsa när jag väl öppnat mig. Men precis som du så misstänker jag att även om de känner igen sig så ligger de på en annan nivå än man själv, som saknar skyddsvallar och tar det hela ett steg längre.

Vanliga människor har alltid känts väldigt enkla och anspråkslösa, men det kanske bara är fördomar?

Jag uppfattar det lite så också. Som att 'vanliga människor' har större anpassningsförmåga och lättare att finna sig tillrätta i olika bostadsmiljöer, arbetsmiljöer, och att bli vänner med grannar, klasskamrater och arbetskamrater om dessa bara är ungefär lika 'vanliga' de också, inga skyhöga krav på att de ska vara något speciellt eller att man ska ha några särskilda intressen gemensamt för att kunna umgås på ett avslappnat sätt.

Men det kanske bara är fördomar?

IckyFlix skrev:
Sen undrar jag om inte Pemer skrivit någonstans ungefär att "vanliga" människor kanske kan ha ungefär samma problematik som den man själv har, fast inte alls på samma nivå. Att om man tar upp ett problem man har (tex jag som är otroligt ljudkänslig och mår jättedåligt i stimmiga miljöer), så möts man ofta av "ja, sån är jag också, jag förstår precis", fast det egentligen kanske rör sig om att de påverkas litegrann, och jag väldigt väldigt mycket.

Det du säger här går bra ihop med en av de tankar jag har kring NT kontra icke-NT, och det är att de mest är mer "lagom" och mindre ofta alltför mycket si och alltför lite så, och gärna både för mycket si och för lite så samtidigt, såsom jag upplever det. Om man nu bortser från folk som är skadade av livet, eller sjuka på endera sättet, de kan ju vara mycket mer extrema än en standard-aspie.

Fast jag har inte alls såna problem med att vara så olagom som jag hade tidigare, nu när jag vet varför och att det inte går över hur mycket jag än bekämpar det (hur kunde jag tro det?!)

När jag var yngre var jag betydligt "vanligare", i den bemärkelsen att jag inte hade problem med ögonkontakt och kunde gå omkring bland folk utan att känna mig pressad.

Hur är det med människor som försöker vara ovanliga? Jag har träffat såna människor, men aldrig passat in. För dem verkar det som att det finns ett medvetet val i att vara anorlunda, medan jag aldrig haft nåt val.
Är de människorna wannabes eller utnyttjar de sin ovanlighet?

kakmonstret skrev:
Vi kanske skiljer oss i hur vi ser på vår omvärld och tolkar den? Jag tror det är lätt att projicera. Att man utgår från att alla andra resonerar och agerar utifrån hur man själv skulle gjort. Ens egna känslor inför något blir deras. Så har det i alla fall varit mycket för mig.

Jag är fel ute ofta i mina analyser. Jag överanalyserar och tror jag är väldigt logisk och rationell. Men som sagt så slår det ofta fel. Mina mätningar är inte applicerbara på människorna, omgivningen, som jag försöker tolka och förstå. Det finns en faktor som spelar in som jag ofta bortser från. Den mänskliga.

Det här känner jag igen mig i. Modigt att du vågar skriva om det!

Inger skrev:Jag uppfattar det lite så också. Som att 'vanliga människor' har större anpassningsförmåga och lättare att finna sig tillrätta i olika bostadsmiljöer, arbetsmiljöer, och att bli vänner med grannar, klasskamrater och arbetskamrater om dessa bara är ungefär lika 'vanliga' de också, inga skyhöga krav på att de ska vara något speciellt eller att man ska ha några särskilda intressen gemensamt för att kunna umgås på ett avslappnat sätt.

Men det kanske bara är fördomar?

Ja. Min uppfattning är att det är en fasad. Går man in och rör runt lite i grupper så märker man att alla har på ett ungefär samma intressen, de gnäller som fan på det mesta och är allmänt missnöjda med sina situationer... de "vanliga" ligger på samma plan inom väldigt många områden. Medans jag kanske ligger på samma plan inom ett, möjligtvis två, kanske fyra, om jag har "tur", av de där okända antalet olika områden.

Isabell skrev:Det här känner jag igen mig i. Modigt att du vågar skriva om det!

Jag, som inte har AS men väl vissa drag, har lagt märke till att aspergare i regel har lättare för att prata om sådant som anses tabu bland många i NT-världen (t.ex. udda intressen, social ångest osv). Dessutom verkar aspergare ha en fantastisk förmåga att komma överrens med människor som de, med undantag för AS, inte har jättemycket gemensamt med. Detta har slagit mig de gånger jag varit på forumträffar. Om träffarna på Vasa´s skulle bestå av enbart NT:s skulle stämningen vara en helt annan, i negativ bemärkelse.

Det jag också lagt märke till är att många aspergare inte har den "sociala koden" det förväntas att man ska ha i NT-världen, men vad gör det? Det är spännande med människor som har ett annat sätt att se på det sociala fenomenet.

MissNervvrak skrev:med människor som de, med undantag för AS, inte har jättemycket gemensamt med. Detta har slagit mig de gånger jag varit på forumträffar. Om träffarna på Vasa´s skulle bestå av enbart NT:s skulle stämningen vara en helt annan, i negativ bemärkelse.

Håller helt med, men är ändå hemskt glad att höra att nån annan gjort samma iakttagelse.

kakmonstret skrev:
Jag är fel ute ofta i mina analyser. Jag överanalyserar och tror jag är väldigt logisk och rationell. Men som sagt så slår det ofta fel. Mina mätningar är inte applicerbara på människorna, omgivningen, som jag försöker tolka och förstå. Det finns en faktor som spelar in som jag ofta bortser från. Den mänskliga.

Ja. Där satt den! Lysande. En ny insikt för mig. Tack!

Jag brukar kalla det känslostyrning. Att folk ofta börjar med en känsla. Till exempel känner X att djur är söta. Och oskyldiga. Så X blir vegetarian för att denne inte kan tänka sig att äta djur. Sen kommer argumenten. Lidande. Miljön. Etc.

När jag träffar X radar jag upp argument för att det dör fler djur som följda av en vegetarisk kosthållning än av blandkost. Jag visar hur det är möjligt att skapa djurhållning som ger miljövinster.

När vi diskuterar märker jag först efter en stund att det är om sina känslor som X prata, om och om igen. Och att vi inte riktigt når varandra. Det finns ingen anledning för X att ta in mina argument om jag inte kan nå denne via känslorna. Så jag backar. Och säger att jag inte har något att invända något emot om människors känslor styr deras livsval. Slut på diskussionen.

vadloink skrev:

kakmonstret skrev:
Jag är fel ute ofta i mina analyser. Jag överanalyserar och tror jag är väldigt logisk och rationell. Men som sagt så slår det ofta fel. Mina mätningar är inte applicerbara på människorna, omgivningen, som jag försöker tolka och förstå. Det finns en faktor som spelar in som jag ofta bortser från. Den mänskliga.

Ja. Där satt den! Lysande. En ny insikt för mig. Tack!

Jag brukar kalla det känslostyrning. Att folk ofta börjar med en känsla. Till exempel känner X att djur är söta. Och oskyldiga. Så X blir vegetarian för att denne inte kan tänka sig att äta djur. Sen kommer argumenten. Lidande. Miljön. Etc.

När jag träffar X radar jag upp argument för att det dör fler djur som följda av en vegetarisk kosthållning än av blandkost. Jag visar hur det är möjligt att skapa djurhållning som ger miljövinster.

När vi diskuterar märker jag först efter en stund att det är om sina känslor som X prata, om och om igen. Och att vi inte riktigt når varandra. Det finns ingen anledning för X att ta in mina argument om jag inte kan nå denne via känslorna. Så jag backar. Och säger att jag inte har något att invända något emot om människors känslor styr deras livsval. Slut på diskussionen.

För att generalisera lite, NT är ganska ofta känslostyrda. Deras logik svämmas över av alla starka känslor.

Med AS är det tvärtom. Logiken är ofta intakt om man mår bra. Men en AS som mår dåligt kan också bli känslostyrd.

Men känslor i någon mängd behövs alltid för att man ska reflektera, agera och fatta beslut. Vi är kännade människor som tänker, inte tvärtom. Tror det var Anna Kåver som sa det nyligen i en TV-debatt. Hon pratade om människan rent generellt, inte i termer av NT eller AS.

barracuber skrev:
För att generalisera lite, NT är ganska ofta känslostyrda. Deras logik svämmas över av alla starka känslor.

Med AS är det tvärtom. Logiken är ofta intakt om man mår bra. Men en AS som mår dåligt kan också bli känslostyrd.

Inte de aspisar jag känner, de (vi) är grymt känslostyrda och känslostarka, med mycket som av andra ses som överreaktioner men som jag hellre kallar överkännande i så fall. Men vi har allihop en ADHD-diagnos till AS-diagnosen och jag har nog en sjuhelvetes massa psykologiska pålagringar på det.

Fast min gode vän som jag är säker på skulle få AS-diagnos om han försökte, han är inte ett dugg ADHD-ig, men kan också tvärfastna i en känsla och vara helt oruckbar, på ett sätt som jag själv tycker är ganska aspigt.

Dvs, jag skulle inte dela upp det i känslo- vs logikstyrd, utan säga att hela kablaget bara funkar enligt andra skalor eller system än det gängse.