Kortfattat funderar jag på att pröva något ångestdämpande, just för att jag lider av ångest. Främst dödsångest, och tror också att jag har OCD. Är ju vanligt för oss med AS att inte kunna släppa obehagliga tankar och så, men tror ändå på OCD, fast jag bryr mig inte om jag har det eller inte. Känner ångest inför allt för jag överanalyserar allt och plockar isär det, så något som att bara diska blir istället "kliv upp från stolen, gå till köket, diskhandskar, diskborste, diskmedel, kanske är massor disk, kanske någon gammal matrest som är svår att få bort, kanske äckligt diskvatten" osv och man tappar ju helt suget. Speciellt dödsångesten som sagt kan hemsöka mig en hel del, och obehagliga tankar överhuvudtaget. Därför spelar jag mycket och lyssnar på musik samtidigt, något för koncentrationen, synen och hörseln, så man stänger ute allt annat.

Förresten, det är väl bara doktorer som kan skriva ut någon medicin? Psykologer är väl till för att hjälpa en hitta "naturliga" lösningar, eller mer lösningar...eller riktiga lösningar kanske man skulle säga. Har så svårt för att veta vem som gör vad när det finns doktorer, psykologer, psykiatriker, terapeuter etc. Trodde ett tag att jag var deprimerad, men det är jag nog inte alls, kanske bara håller på att halka dit, och tror isf att det till stor del beror på ångesten.

Hur känns ångest egentligen? Har så svårt att veta vilka känslor som är vad, för jag känner inte särskilt mycket alls. Vet ju att jag har ångest alltså, men det är så svårt att identifera alla små saker man känner.

En annan sak är att jag vet att ganska många med AS har en eller flera mediciner, och jag har aldrig haft nåt, men då börjar man ju undra om man kanske borde det? Jag förstår ju att man inte ska ha det bara för att, men man börjar ju undra lite.

Sen är det så svårt att ha att göra med doktorer, psykologer osv ibland för de ofta är självgoda besserwissrar. Hade en psykolog för 2 år sen eller nåt, som jag pratade lite med, och då jag nämnde att jag hade rökt cannabis så var det som att han tänkte "JAHAAAAAAAAAAAA ALLT BEROR JU PÅ DET" och att han ignorerade allt annat man sa.

HUR vet man om man behöver medicin eller inte liksom? Är det upp till andra ska man ju helst sitta med en kniv mot handleden innan det ens kommer på tal. "Det löser inga problem, blah blah" (mediciner alltså.) Nåt annat jag hatar att höra är att "Inget går att fixa direkt" att saker tar tid, att det inte finns några mirakulösa lösningar osv, men vafan, man vill ju må bra?

Vet att jag ofta tappar tråden och så där men hoppas ni förstår mig ändå. Ytterst tacksam för svar!

Ångest är hemskt..det ligger där o gror hela tiden o stör..brukar få nån slags panik ångest ibland..det känns som att jag förlorar kontrollen över mig själv..så jag måste gå och hålla ihop mig..så jag inte tippar över, för tippar jag över har jag fått för mig att jag blir en hemsk människa..typ mördar någon el i den stilen..och det ger änn mer ångest...Äter sobril innan exanor..exanor klart bäst!! Det trista e just nu att jag blivit beroende av sobril...så jag kan tänka mig hur en missbrukare har det som vill sluta..det går typ INTE !!!!

happysad skrev:Ångest är hemskt..det ligger där o gror hela tiden o stör..brukar få nån slags panik ångest ibland..det känns som att jag förlorar kontrollen över mig själv..så jag måste gå och hålla ihop mig..så jag inte tippar över, för tippar jag över har jag fått för mig att jag blir en hemsk människa..typ mördar någon el i den stilen..och det ger änn mer ångest...Äter sobril innan exanor..exanor klart bäst!! Det trista e just nu att jag blivit beroende av sobril...så jag kan tänka mig hur en missbrukare har det som vill sluta..det går typ INTE !!!!

Det där känner jag igen. Inte just att tappa kontrollen...eller jo, men inte så jätteorolig för det. Men jag har alltid haft en känsla av att jag nog innerst inne är ond. Alltid trott att det är därför jag alltid försöker vara snäll och god, även i datorspel försöker jag spela som "god" och hjälpa människor etc. För att jag inte vill vara ond, eller på något sätt...försöka bevisa för mig själv eller någon osynlig kraft att jag kan vara eller är god. Ibland när ångesten och frustrationen skenar iväg tänker jag att jag nog en dag kommer göra något hemskt. Men det skulle jag ju aldrig göra sålänge jag var jag, men kanske om jag blir schizofren eller nåt...tappar kontrollen som du säger.

Jo jag är nog lite rädd för att "tippa över" jag med.

Boka en tid hos en psykiatriker och berätta om dina problem, förhoppningsvis kan du få något som funkar.

Jag har själv med mild version av OCD och även depression och ångest (som ofta har att göra med min oförmåga att leva i nuet och alltid oroa mig för framtiden) men väljer att inte ta något emot det.
Har tagit kombinerade depressions och ångestdämpande (effexor) men de fungerade inget väl för mig.

Jag har själv provat Sobril för bara några dagar sedan när jag hade ovanligt mycket ångest, och de tog effektivt bort ångesten men sedan när de började gå ur kroppen blev ångesten värre än tidigare. Så jag la ner Sobril, vill inte riskera att bli beroende.

Nu är min ångest om än jobbig så hanterbar, har man väldig ångest kan jag förstå att man inte ser/har något annat alternativ än piller.

Jag vill bara vara glad och må bra liksom, men det är något jag väldigt sällan upplever. Jag är nog inte heller deprimerad, men jag är alltid i mitten. Psykologer säger alltid att man ska sysselsätta sig mer, ge sig ut i livet och verkligheten, träffa lite folk och få mer intryck. Att det blir ensamt att bara sitta och leva med sig själv. Men jag kände aldrig att jag mådde bra när jag gick i skolan och hade vänner och "allt var bra" heller. Jag vill känna saker och uppleva verkligheten. Vill känna mig som en del av världen, men det gör jag inte. Avundas människor som springer runt på stan och ser glada ut, de som inte egentligen behöver något skäl att glädjas utan bara är så. Jag är inte nöjd med att må okej eller vad man ska kalla det. Vill ju KÄNNA saker! Tycker ibland att datorspel känns verkligare än verkligheten.

Kan inte motivera mig med att man ska skaffa jobb, köpa saker man vill ha, träffa någon, kanske bilda familj. Det lockar inte. Varför skulle det göra mig gladare? Ägodelar äro flytiga, liksom. Många människor med mycket pengar säger att det inte gör en gladare, bara enklare att leva. Men varför skulle det behöva vara enklare att leva? Ett liv är ju ett liv, de kommer ju också dö. Ska jag kämpa för att göra livet enklare bara för att leva det? Det uppnår ju inget, förstår ni? Man lever ju oavsett!

Jag vägrar acceptera döden. Jag kan inte. Jag har aldrig fått den där insikten om att döden är döden och den kommer oavsett vad, sen om det finns himmel eller helvete eller ingetdera spelar ingen roll, dör gör man ju oavsett sen får man väl se vad som händer. Jag kan inte acceptera det. Jag vill inte dö, oavsett hur långt fram i livet det ligger. Ska jag bara gå och vänta på att dö? Det är ju vad livet är. Inget man gör spelar ju någon roll efter man dött.

Alltså...ursäkta om jag låter väldigt negativ, det är bara min syn på saken. Jag gör aldrig mer än jag måste. Jag kan inte...leva såhär. Grejen kanske är att om man sysselsätter sig och har ett "liv" så som NTs ser det, så kanske man slutar tänka på sånt här och bara lever. Det är väl det enda logiska. Det enda man kan göra. Så egentligen borde jag väl sträva efter det.

Känner mig så vilsen, vet inte vem jag är eller vad jag vill göra. Allt känns helt meningslöst och hopplöst. Känns som jag och döden håller hand på något vis.

Vad fan ska man göra? Kan någon medicin hjälpa det här? Vill bara vara normal och glad och leva.

Ibland tänker jag att när allt är som det är, hopplöst och meningslöst, så kan jag lika gärna göra vad fan jag vill, FUCK THE WORLD liksom, därav namnet. Känner mig som den enda riktiga människan i världen, som att jag är i ett jävla datorspel där jag är den enda som fattar något. Fan!

EDIT: Jag vet precis vad jag känner - förtvivlan!

FakkDöWörld skrev:Jag vill känna saker och uppleva verkligheten. Vill känna mig som en del av världen, men det gör jag inte. Avundas människor som springer runt på stan och ser glada ut, de som inte egentligen behöver något skäl att glädjas utan bara är så. Jag är inte nöjd med att må okej eller vad man ska kalla det. Vill ju KÄNNA saker!

Det skulle kunna vara jag som skrivit det.

Du är inte ensam det ska du veta.

Själv känner jag som att jag lever i någon slags bubbla, bara ibland kan jag känna mig närvarande och då handlar det ofta om att jag får förnimmelse av känslor jag känt som barn.

Då känner jag harmoni, och ångesten är som bortblåst. Men det är så sällan, så sällan.

Jag har bl.a ätit Iktorivil 4 mg varje dag i ca 8 år nu. Visst är jag beroende av dem, men jag har som tur var sluppit att öka dosen. Har varit helt ångestfri dessa år.

Mirtazapin är ett lyckopiller som är bra mot både ångest och ocd. Funkade bra på mig. Nackdelen är att jag blev trött av det, men man vänjer sig med det.

Cannabis är förövrigt den bästa "medicin" jag prövat. Men det tog långt tag och massa negativa ångestkänslor i mitten under min cannabisperiod i livet, tills jag lärde mig att hantera det negativa, att man tappar kontrollen över sina känslor. I många år när jag sporad-rökte så kunde det slå över i läskig ångest. Och det är nåt som ALLA cannabisrökare får minst nån gång, fruktansvärd dödsångest ggr allt annat man nånsin känt. Tror det är den läskigheten som kan göra folk psykotiska.

Jag tror att din kontrollmani är det som gör att du inte känner nånting, att du känner dig tom och vill leva, "känna nåt", som du skrev. Kontrollmanin och ångesten kväser alla andra känslor. Fråga din läkare om mirtazapin. Tror det kan vara nåt, skadar ju inte att prova. Tyvärr så räckte det inte hela vägen för mig, men det blev jävligt mkt bättre.

Kontrollmani känns bekant. Jag har alltid trott att jag var flygrädd, men när jag tänkte efter skulle jag inte ha några problem med att flyga sålänge det var jag som var piloten. Det är bara det att jag inte litar på piloten som flyger.

Måste hålla med Richard om Iktorivil. Extremt bra mot ångest, jag klarar mig på 2mg varje eller varannan dag.

För mig så är ångest inte så psykiskt, däremot svettas jag och får ont i magen, tappar känslan av smak och aptit samt får svårt att svälja fast föda. Vid 2mg Iktorivil försvinner alla dessa symptom. Även i perioder av lugn och trygghet så försvinner det helt,utan medicin.

Jag äter också Iktorivil. Bara 1 mg ännu, har nyligen satt in den efter ett långt uppehåll. Den är den bästa mot malande ständigt närvarande ångest tycker jag. Läkaren sade att jag kan få äta 4 mg om så behövs. Så jag kommer att trappa upp den då 0,5 mg X 2 inte känns tillräckligt.

Min ångest är mycket kroppslig med kräkningar, feber vid stress, ständigt illamående mm. Jag har även mycket paranoia och ibland hallucinationer.

Lite svårt att beskriva eftersom jag inte har varit ångestfri sedan jag var typ i spädbarnsåldern. Om ens då.

Det finns bara ett sätt att veta om mediciner hjälper. Prova! Man kan alltid sluta. Skit i beroendesnacket som en del läkare kör. Skriver ingen ut tabletter kan man ej äta dem, eller hur?! Så det är bara att inte be om medicin så slipper man knarka om man nu är lagd åt det hållet att man äter upp hela burken samma dag man får den.

sugrövmanövern skrev:Det finns bara ett sätt att veta om mediciner hjälper. Prova! Man kan alltid sluta. Skit i beroendesnacket som en del läkare kör. Skriver ingen ut tabletter kan man ej äta dem, eller hur?! Så det är bara att inte be om medicin så slipper man knarka om man nu är lagd åt det hållet att man äter upp hela burken samma dag man får den.

Ja de brukar överdriva åt alla håll.

Vissa mediciner är från helvetet och kan inte skrivas ut, men det går bra att manipulera hjärnan tills den förlorar sin egen balans, genom att slentrianskriva ut SSRI och annan skit. Jag som har migränen från helvete kan inte få effektiva citodon, och inte heller migränmediciner. Men Remeron, Stilnoctknark eller SSRI går det bra att trycka i mig i åratal.

Numer googlar jag som bara fan om alla nya mediciner. T.ex. anithistaminer som jag knaprar nu (mot hudproblem, men får en liten effekt till natten av de gammaldags sederande).'

Tänk på att FASS INTE är oberoende, och att läkare INTE heller varken är oberoende eller intresserade av bagateller som att man kanske aldrig kan sluta med SSRI. Om de inte kan åka dit för ett beteende, så kör det beteendet om det är det enklaste.

sugrövmanövern skrev:Man kan alltid sluta. Skit i beroendesnacket som en del läkare kör. Skriver ingen ut tabletter kan man ej äta dem, eller hur?! Så det är bara att inte be om medicin så slipper man knarka om man nu är lagd åt det hållet att man äter upp hela burken samma dag man får den.

Nja, Iktorivil är inte bara att sluta med. Det tillhör gruppen bensodiazepiner, som bl.a Valium o Rohypnol. Man blir beroende av dem, åtminstonde är jag det. Jag kan vara utan dem i ca 3 dygn, sen sätter abstinensen in. O man brukar säga att abstinensen sitter i lika många månader, som det antal år man käkat dem. Så i mitt fall, jag har ätit dem i 8 år, så 8 månaders abstinens hade jag aldrig stått ut med!

Ofta behöver man öka dosen, men ta i trä, jag har inte behövt öka dosen under dessa år!

Jag har tagit en medicin i mitt liv och jag gör aldrig om det. Det var fluanxol, första generationens neuroleptika.

Jag har erbjudits SSRI och tackat nej. Jag vet att SSRI är besläktat med angel dust, dvs PCP. Jag föredrar att vara deprimerad och eller arg och vara den som skapelsen skapade mig för att vara istället för att ta medicin som är rent kemiskt och molekylärt är besläktat med knark som du kan köpa på gatan.

http://curezone.biz/forums/am.asp?i=1310602

Richard skrev:...man brukar säga att abstinensen sitter i lika många månader, som det antal år man käkat dem. Så i mitt fall, jag har ätit dem i 8 år, så 8 månaders abstinens hade jag aldrig stått ut med!

Ofta behöver man öka dosen, men ta i trä, jag har inte behövt öka dosen under dessa år!

Det gäller inte längre, förr i tiden var resonemanget så vad gäller att sluta eller trappa ned bensodiazepiner, dock ej nu.

Finns det psykiatriker på vårdcentralen?

Richard skrev:

sugrövmanövern skrev:Man kan alltid sluta. Skit i beroendesnacket som en del läkare kör. Skriver ingen ut tabletter kan man ej äta dem, eller hur?! Så det är bara att inte be om medicin så slipper man knarka om man nu är lagd åt det hållet att man äter upp hela burken samma dag man får den.

Nja, Iktorivil är inte bara att sluta med.

Jag slutade med dem. Tror det var inför ECT. Minns inte vilken dos jag åt, men kanske 3 mg dagligen. Inga problem att sluta. Xanor depot däremot är lite småjobbiga att sluta med, men det är bara jobbigt i en par veckor, sedan stabiliserar det sig.

Richard skrev:Ofta behöver man öka dosen, men ta i trä, jag har inte behövt öka dosen under dessa år!

Har aldrig hänt mig, utan när jag ökat dosen har det varit för att dosen jag hade varit för låg från början. Läkarna börjar ju gärna med en babydos .

Och jag är inget unikum, jag tror många är som jag - benso är inte den stora grej alla har blivit hjärntvättade till att tro! Självklart existerar beroende, vanebildning, knarkeri med mera. Men absolut inte i den utsträckning som basuneras ut.

FakkDöWörld: Nä det finns inte psykiatriker på vårdcentralen, men allmänläkare kan skriva ut vissa preparat. Jag har bla fått SSRI, Stilnoct och Sobril på vårdcentralen. Men bäst är att be om en remiss till psykiatrin.

FakkDöWörld skrev:Finns det psykiatriker på vårdcentralen?
_________________
Hej, jag är en signatur! Läget? :]

Jo, läget är bra, tack!

hej hopp!
cannabis har hjälpt mej och min ångest men tyvär räknas man som missbrukarare och kriminell och allt blir helt plötsligt mycket svårare..
Man får knappt nån hjälp man blir avstäng från samhället.
Idag är jag drogfri men har inte vart det tillräkligt länge för att kunna få nån stöd och hjälp!!..

MrJi skrev:hej hopp!
cannabis har hjälpt mej och min ångest men tyvär räknas man som missbrukarare och kriminell och allt blir helt plötsligt mycket svårare..
Man får knappt nån hjälp man blir avstäng från samhället.
Idag är jag drogfri men har inte vart det tillräkligt länge för att kunna få nån stöd och hjälp!!..

Detta är verkligen ruttet och visar på grava fel i systemet och moralen i samhällssystemen.

Och då menar jag förstås inte dig, utan hela grejen med att anses kriminell och inte få hjälp.

sugrövmanövern skrev:[Har aldrig hänt mig, utan när jag ökat dosen har det varit för att dosen jag hade varit för låg från början. Läkarna börjar ju gärna med en babydos .

Och jag är inget unikum, jag tror många är som jag - benso är inte den stora grej alla har blivit hjärntvättade till att tro! Självklart existerar beroende, vanebildning, knarkeri med mera. Men absolut inte i den utsträckning som basuneras ut.

Länkade för ett tag sedan (hittar inte inlägget) till en studie där man följt en stor mängd bensoanvändare under två år och kommit fram till att det är ovanligt att de ökar dosen. Tror det var typ 2% som hade gjort det.

Jag har inte haft några problem att reglera mitt bruk heller.

jag har grov ångest för det mesta, men får ingenting alls för det. läkarna vägrar ge mig saker som fungerar utan tycker antidepp är lösningen på allt trots att jag aldrig är deppig, och garanterat inte har några depressioner.

det enda som funkar är benzo, men det vägrar dom med ursäkten att det är beroendeframkallande. argumentet att det är lika beroendeframkallande att köpa dom på gatan och äta dom ändå, bara i mkt högre doser, är inte giltigt.

notch: Känner igen det där. Jag fick gå utan bensodiazepiner länge. I princip fick jag börja prova ordentliga grejer 2008, efter 10 år inom psykiatrin. Då gick det typ till så att jag var psykotisk och min sambo sade: Ge henne någonting, ni måste, hon är bindgalen och tänker mörda folk om hon inte får piller.

Och så bad jag om att få ECT. Tror det var ett smörjmedel, att de insåg att jag faktiskt var så illa däran att jag var villig att genomgå ECT.

Men om jag ska ge ett klämkäckt råd: Ge dig inte, begär att få komma till en annan läkare tills du träffar en som lyssnar och förstår hur illa ställt det är! Ingen kan säga att du inte behöver lugnande förrän du fått prova!