Jag har precis fått min Aspergerutredning beviljad, vet inte när den kommer påbörjas men har informerat mina närmaste vänner om vad som är på gång. Då jag dragit mig undan och i deras ögon varit underlig under våren och sommaren kändes det som rätt sak att göra. Jag känner mig mest lättad och till och med lite upprymd över att förhoppningsvis få svar på det som jag undrat hela livet.

Tyvärr är attityden jag mötts av inte den bästa: "Det ÄR inget fel på dig!" "Vi blir alla utsatta för prövningar hela tiden", "Tråkigt om du blir sämre av det här, för då hade man ju önskat att du bara fortsatte vara knasiga NN, för enligt mig är du inte knäppare än någon av oss", "Jag tycker du ska försöka hitta andra svar än Asperger".

Jag vet inte vad jag ska svara på sådant här. Är väldigt glad över att mina problem tas på allvar av vården, men mina vänner verkar mest tro att jag söker en anledning att skita i alla sociala regler, att utredningen är något jag gör för att få bete mig hur som helst. Har ni mötts av det här, hur har ni gjort?

Hej Sussietuss och varmt välkommen till forumet!

Lessamt, verkligen lessamt, att du mötts av sådana där "aningslösa" attityder!

När jag läst ditt inlägg tänkte jag "kanske inte svara något alls, utan att låta de "ovisa stå där med sin okunnighet", om du förstår hur jag menar ?

Jag har haft Aspergers syndrom med inslag av DAMP sedan jag var åtminstone fem eller sex år. Det var i alla fall när jag var i den åldern jag började lägga märke till att jag var ganska avvikande i förhållande till människor omkring mig. Precis som du drog jag mig undan andra, satt för mig själv långa stunder, tänkt att "det är bättre att jag går undan utan att säga något, än att berätta vad jag känner och riskera att bli missförstådd".

Diagnosen fick jag i slutet av 1990-talet, men gentemot människorna i min omgivning förändrade det ingenting. Rent praktiskt innebar diagnosen enbart att jag fick ett papper som visar att jag slipper jobba, som anställd, menar jag. Den duktiga psykologen som utredde mig kom helt enkelt fram till att jag inte klarar av ett vanligt heltidsjobb...

På "insidan" däremot var det som en sorts "frälsningsupplevelse" att efter mer än trettio års väntan få ett "kvitto" på vad det är jag haft inom mig i alla dessa år...

Nu skickar jag massor av varma "förståelsetankar" till dig.

geocache

Välkommen från mig också.

Tycker det låter på de kommentarer du citerar som om dina vänner trots allt menar väl och bara ville vara uppmuntrande, även om det inte var vad du behövde höra just då. Försök hålla fast vid den tanken och ge dem lite tid.

Mina närmaste förstod inte mig heller i början, och det kan man nog inte begära heller innan de vet vad det innebär.

Det allra viktigaste är att du förstår dig själv. När du integrerat den förståelsen så kan det hända att andra förstår dig bättre också. Eller så är det dags att byta umgänge... Men ge både dem och dig själv lite tid att smälta det först.

Bara för att man får en Asperger diagnos så förändrar väl inte det hur man är som människa? Man är ju fortfarande samma person som tidigare.
Om dina vänner ser annorlunda på dig efter det så känns det inte som några äkta vänner.

Självklart kan det bli jobbigt för både en själv och omgivningen när man fått diagnosen men det är ju inget som absolut identifierar dig som människa, alla aspies (och alla andra för den delen) är ju olika

Tack för välkomnanden och bra svar!

Jag gissar att jag förväntade mig andra svar och reaktioner och blev besviken när de som ska stå mig närmast mest var avvaktande. Detta är något jag funderat på länge, burit med mig så många år, och när jag äntligen sprang på vad som kan vara ett svar så trodde jag att de i min omgivning skulle bli lika lättade som jag. När de i själva verket inte har förstått mina problems omfattning, för hur har de kunnat göra det när de inte vet vad som pågår i mitt huvud hela tiden. Jag har ju dolt det! Jobbat SÅ HÅRT på att inte visa något.

Det kan också vara så att de själva tycker att det värsta som finns är att vara "annorlunda". Och de tror att att alla resonerar likadant, men förstår inte att alla inte ser likadant på saken. Eller att du kan ha känt dig annorlunda inuti länge.

Så de försöker trösta dig med att du är precis som de.

Fick samma reaktion från min familj när jag fick diagnosen bipolär.
"alla har vi väl våra upp-och-ner dagar"

Till saken tillhör att dom träffar mig inte så ofta och när vi sågs så ansträngde jag mig till maximal gräns för att inte mitt humör skulle drabba dom, men när jag hörde det så kände jag att man blev bestraffad för att man försökt så hårt att inte låta dom känna av humörsvängningarna.

Lustigt nog så fick jag inga som helst protester eller motsägelser när jag fick aspberg diagnosen...

Men i slutänden så antar jag att dom säger och tycker som dom gör för att vara ett stöd, även om det får motsatt effekt.

En bekant sade så när jag gick på utredning. Har inte hört av henne sedan dess och sörjer det inte. Jag känner inget behov av nära vänner. Har några vänner på distans, inga alls i närheten. Men det är väl mest för att undvika konflikter som jag drar mig undan. Förstår ju inte heller alla sociala koder etc.

Alien skrev:Det kan också vara så att de själva tycker att det värsta som finns är att vara "annorlunda". Och de tror att att alla resonerar likadant, men förstår inte att alla inte ser likadant på saken. Eller att du kan ha känt dig annorlunda inuti länge.

Så de försöker trösta dig med att du är precis som de.

Precis! Nu lyckades du sätta ord på det jag också tror de menade. Det var just den känslan jag fick av citaten, inte att de menade att ifrågasätta.

Sussietuss skrev:Tack för välkomnanden och bra svar!

Jag gissar att jag förväntade mig andra svar och reaktioner och blev besviken när de som ska stå mig närmast mest var avvaktande. Detta är något jag funderat på länge, burit med mig så många år, och när jag äntligen sprang på vad som kan vara ett svar så trodde jag att de i min omgivning skulle bli lika lättade som jag. När de i själva verket inte har förstått mina problems omfattning, för hur har de kunnat göra det när de inte vet vad som pågår i mitt huvud hela tiden. Jag har ju dolt det! Jobbat SÅ HÅRT på att inte visa något.

Just min kommentar kanske är helt irrelevant eftersom jag aldrig förstått vad det finns i en AS-diagnos att bli lättad över. Som jag ser finns det nämligen ingen information alls i diagnosen, för dem som redan vet att de är avvikande.

Men alltså, som sagt, jag tror mig förstå dina vänner och förstår inte dig. På vad sätt skulle de kunna bli lättade? Visst, om du vill släppa en del "normaliserande" ansträngningar för att slippa bränna ut dig (bränt ut sig finns det ju ett gäng här som gjort så risken kan ju klart finnas) så ska du självklart göra det och det beslutet borde i så fall dina vänner bli lättade över. Men återigen, vad har det med diagnosen att göra?

/ J

jonsch skrev:vad har det med diagnosen att göra?

/ J

Det kan hjälpa till att ge en det självförtroende (viljestyrka kanske är ett bättre ord) att ta steget till att anpassa sitt liv efter sina villkor

Jag dumpar folk som beter sig respektlöst. Det måste vara ett givande och tagande. En person som hånar förtjänar ingen sympati.

En del människor får information från media och känner en rädsla och avståndstagande mot de som har vissa diagnoser.

jonsch skrev:Just min kommentar kanske är helt irrelevant eftersom jag aldrig förstått vad det finns i en AS-diagnos att bli lättad över. Som jag ser finns det nämligen ingen information alls i diagnosen, för dem som redan vet att de är avvikande.

Men alltså, som sagt, jag tror mig förstå dina vänner och förstår inte dig. På vad sätt skulle de kunna bli lättade? Visst, om du vill släppa en del "normaliserande" ansträngningar för att slippa bränna ut dig (bränt ut sig finns det ju ett gäng här som gjort så risken kan ju klart finnas) så ska du självklart göra det och det beslutet borde i så fall dina vänner bli lättade över. Men återigen, vad har det med diagnosen att göra?

Men när du fick din diagnos (jag antar att du har en?), så måste det väl ha gjort, att du fick hjälp, som du aldrig skulle ha fått annars? För mig är det i alla fall så. Och om man har en diagnos, så är man inte längre "en besvärlig unge", utan man har fått ett riktigt namn på sina problem. Jag tycker att Sussietuss's vänner bara verkar okunniga om allt, om de kan säga så, så jag förstår dem inte.

Sussietuss skrev:Jag har precis fått min Aspergerutredning beviljad, vet inte när den kommer påbörjas men har informerat mina närmaste vänner om vad som är på gång. Då jag dragit mig undan och i deras ögon varit underlig under våren och sommaren kändes det som rätt sak att göra. Jag känner mig mest lättad och till och med lite upprymd över att förhoppningsvis få svar på det som jag undrat hela livet.

Tyvärr är attityden jag mötts av inte den bästa: "Det ÄR inget fel på dig!" "Vi blir alla utsatta för prövningar hela tiden", "Tråkigt om du blir sämre av det här, för då hade man ju önskat att du bara fortsatte vara knasiga NN, för enligt mig är du inte knäppare än någon av oss", "Jag tycker du ska försöka hitta andra svar än Asperger".

Jag vet inte vad jag ska svara på sådant här. Är väldigt glad över att mina problem tas på allvar av vården, men mina vänner verkar mest tro att jag söker en anledning att skita i alla sociala regler, att utredningen är något jag gör för att få bete mig hur som helst. Har ni mötts av det här, hur har ni gjort?

När jag började fundera på om jag hade asperger, så reagerade min familj väldigt skeptiskt (tills jag visade kriterierna!). Sedan talade jag bara om det för min närmsta vän, som inte helt oväntat började med "men det har väl inte DU", nästan skrattade. Hon malde på om att de som har aspergers är oempatiska och kan inte klä på sig. Fördomar= JA!
Håller med om att det känns jobbigt när folk inte ser ens problem.
Min poäng = strunta i vad de tycker, det är ju trots allt ditt bästa du måste se till

Furienna skrev:

jonsch skrev:...

om du vill släppa en del "normaliserande" ansträngningar för att slippa bränna ut dig (...) så ska du självklart göra det och det beslutet borde i så fall dina vänner bli lättade över. Men återigen, vad har det med diagnosen att göra?

Men när du fick din diagnos (jag antar att du har en?), så måste det väl ha gjort, att du fick hjälp, som du aldrig skulle ha fått annars? För mig är det i alla fall så. Och om man har en diagnos, så är man inte längre "en besvärlig unge", utan man har fått ett riktigt namn på sina problem. Jag tycker att Sussietuss's vänner bara verkar okunniga om allt, om de kan säga så, så jag förstår dem inte.

Om jag ser rätt så skriver vi förbi varandra, Furienna. Jag skulle vilja förtydliga mig, kortfattat eftersom ingen av oss är TS här men nu efter några försök ger jag upp. Kanske kan vi ta det i nån annan tråd.

/ J

Jag bemöttes av allt från liknande reaktioner till ett inlevelsefullt "DET förklarar saken!". Det var mest min pappa som motsatte sig, men efter att han läst på om saken har han ändrat sig och t.o.m. börjat säga att han "har en släng av det själv". Jag skulle gissa att dina vänner reagerar som de gör för att de antingen inte vet vad AS är eller för att de lärt sig om det från TV:n... Om du får dem att förstå vad det handlar om så kommer de nog reagera annorlunda! (Så länge de inte har AS själv är det nog tyvärr för mycket begärt att de skall sätta sig ner på egen hand och forska i saken...)

jonsch skrev:Just min kommentar kanske är helt irrelevant eftersom jag aldrig förstått vad det finns i en AS-diagnos att bli lättad över. Som jag ser finns det nämligen ingen information alls i diagnosen, för dem som redan vet att de är avvikande.

Den nya informationen och följaktligen lättnaden ligger i den yttre konfirmationen och den plötsliga grupptillhörigheten. Paradoxalt - som Bill Hicks' People Who Hate People-party.