Jag gör just nu praktik inom daglig verksamhet för att ta reda på om jag skulle passa för att arbeta med människor. Jag har länge haft ett stort intresse för asperger och skulle väldigt gärna vilja jobba med människor som har just den och andra neuropsykiatriska diagnoser. Jag tvivlar dock väldigt på min förmåga. Jag har själv trott att jag har asperger även om jag idag är rätt övertygad om att jag inte har det, men jag blir lätt socialt trött och har svårt för kallprat etc.

Personalen jag möter på boenden och daglig verksamheten är alla väldigt "normala" och "svensson" i min mening. De kallpratar, är hurtiga, håller sig på en ganska ytlig nivå i pratat osv. Dom är trevliga men det är inga människor jag skulle umgås med i normala fall. Jag känner mig annorlunda och jag undrar nu... finns det utrymme för sådana som mig inom denna bransch? Ska man stötta andra i det sociala så bör man kanske behärska det spelet själv? Hur vill ni bli bemötta? Måste man skoja och vara pratsam för att det ska bli bra? Om man jobbar som boendeassistent eller handledare på ett arbeta t.ex. Hoppas jag har gjort frågeställningen tydlig.

Hej Nieda och välkommen hit!

Jag har ingen erfarenhet av att jobba inom vården så jag känner inte till hur folk är där, har mest jobbat inom it. Men du får nog andra svar.

Sedan ska du inte bli förskräckt över det röda utropstecknet uppe till höger. Det är jag som har gjort en anmälan att din tråd eventuellt kanske borde ligga i avdelningen Studier och Arbetsliv. Men samtidigt är jag kluven. Tråden är lite av ett gränsfall.

Jag skulle då inte vilja ha mig själv som personal på boendet, om man säger så... Eftersom jag ofta har svårt att prata, så föredrar jag människor som har lätt för det. Det underlättar för mig att prata då. (Jag har svårt för vanliga, blyga NT också.) Det är ju också lättare att lära sig det "sociala spelet" av nån som kan det...

Därmed inte sagt att du inte skulle vara lämplig för yrket. Jag vet inget om dig, så det kan jag inte uttala mig om. Och alla är ju inte likadana som jag, så jag kan inte veta vad andra föredrar...

Nieda

Det behöver väl inte vara som så, att alla i personalen ska vara likadana till karaktären. På en arbetsplats, så behövs helt säkert, en av din typ och en av en annan typ osv.

Sen så kan jag tänka mig att ni fördelar arbetsuppgifter och patienter, i den mån ni är kompetenta inom området.

Sedan vet jag inte exakt hur "olik" du känner dig dina arbetskamrater, men om ni accepterar varandra och kommer överens, så fixar du nog patienterna på ett bra sätt också. Och vissa patienter är du säkert mycket bättre med än dina kollegor, men vilka dom patienterna är måste du ju känna själv.

Jag gillar lugna trygga vederhäftiga och även lätt barska personer som håller sig till fakta. Tjo och tjim är inte min grej om jag ska vårdas eller hjälpas på något sätt. Det som är intressant är: Vad behöver jag hjälp med och hur ska vi göra det?

Man kan vara trevlig utan att vara glättig. Bemöta patienten med respekt och inte håna denne.

Jag har läst och hört vad en del som arbetat inom vården skrivit här. Och det verkar som det största bekymret inte var patienterna/brukarna/klienterna/de gamla utan arbetskamraterna. Det är de som kräver att man ska vara precis som dem, annars blir man utstött och kan t o m bli uppsagd för att man inte "passar in i gruppen". De som man ska ta hand om kan vara hur nöjda som helst, det inte det viktigaste.

Men om man arbetar som personlig assistent så hänger det mer på personkemin mellan den man arbetar åt och en själv. Man slipper arbetskamrater. Å andra sidan har man ingen anställningstrygghet.

Alien skrev:Jag har läst och hört vad en del som arbetat inom vården skrivit här. Och det verkar som det största bekymret inte var patienterna/brukarna/klienterna/de gamla utan arbetskamraterna. Det är de som kräver att man ska vara precis som dem, annars blir man utstött och kan t o m bli uppsagd för att man inte "passar in i gruppen". De som man ska ta hand om kan vara hur nöjda som helst, det inte det viktigaste.

Men om man arbetar som personlig assistent så hänger det mer på personkemin mellan den man arbetar åt och en själv. Man slipper arbetskamrater. Å andra sidan har man ingen anställningstrygghet.

Har erfarenheter av vården och kan säga att det är av vikt att man närvarar i fikarummet och socialiserar med de andra. Man behöver dock inte vara pratsam utan man kan vara den tysta typen, folk accepterar det bara man är med. Drar man sig däremot undan och visar ovilja mot att blanda sig med andra och håller sig på sin kant så...ja då får man det inte lätt. Det snackas mycket skit personal emellan i den branchen och ja, jag har aldrig haft problem med vårdtagarna utan med just somliga (inte alla) kollegor. Ena stunden sitter folk och pratar och tycks ha det trevligt i lunchrummet och sedan när de skiljs åt får man höra både det ena och det andra. Jag drar då slutsatsen att de som snackar skit med mig även gör det om mig.
Fy fan vad tröttsamt det kan vara alltså...Nej hur bra man arbetar är inte det viktigaste, även om jag tror att vi med AS vill tro så. Jag själv levde med den villfarelsen tills jag lärde mig bättre. Passar man inte in i gruppen kan du jobba ihjäl dig och inte få ett dugg positiv respons från arbetskamraterna. Har sett hur duktiga människor slitit hund och hört folk prata bakom deras rygg att de är präktiga och gör för mycket och minsann tror de är nåt.

Som Sugis sa, respekt är grejen... Respekterar jag andra för eller trots att de är som de är så är mycket vunnit. Huvudsyftet med ett vårdyrke är att se till så stödet och omsorgen - eller vad det nu kan vara - blir så bra som möjligt för de boende (vårdtagare, brukare osv.)

Ej ödmjuka personer göra sig icke besvär. Försök tycka om mig för den jag är eller trots att jag är den jag är, går inte det så respektera mig i alla fall.

Nieda - du har ju ett stort intresse, det är en utmärkt start! Är jag intresserad av något brukar jag bli ganska duktig på det.

Vårdyrken har väl alltid varit sladdertackornas gebit.

I boken Autism, asperger syndrom och arbete - 25 berättelser läser jag om en aspergare som arbetat inom vården med gamla, utvecklingsstörda el psykiskt sjuka:

Hon har ofta blivit efterfrågad, bl a för att hon hade “tumme med” de knepigaste patienterna som ingen klarade av. Hon berättar: “Jag har alltid trivts jättebra inom vården, men som vanligt är det personalen som gjort att jag slutat. De blev arga för sånt som att jag hellre gick till någon av ‘knäppisarna’ i stället för att sitta med dem och tjattra på rasterna. Men jag kunde ju inte och om jag försökte så brukade arbetskamraterna fly efter en stund." Hon tycker också att det är mycket skitprat bakom ryggen på sjukhus.

Men eftersom du Nieda inte har AS (bara vissa drag) så kanske du klarar av pratet bättre.

KrigarSjäl skrev:Vårdyrken har väl alltid varit sladdertackornas gebit.

Haha. Vet du, jag har tänkt samma sak många gånger. Det pratas så mycket skit att det står en upp över öronen när man kommer hem ofta. För att vara demokratisk vill jag säga att män/gubbar inom vården ofta är precis lika kärringaktiga på den fronten som kvinnorna. Manliga sladdertackor alltså, de finns. Jag har försökt värja mig och hålla på karaktären men efter några hektiska veckor med för lite ledighet och allt för stora jobbinfluenser faller ofta försvarsmurarna. Jag kan då finna mig själv bete mig lika illa som dem. Och då är det inget roligt att jobba längre. Vid det laget är jag väldigt trött och stressad och jobbet upphör.

Jag måste nog säga att man "måste" det, det är därför jag varit tvungen att bli det... för att inte få stämpeln helknäpp...
Som tur är behöver jag inte prata så mycket med mina patienter - de sover oftast när jag ser dem. Problemet är mina medarbetare - precis som Alien citerar så anses man vara störd om man inte sitter med och snackar skit under kafferasten... och tråkig om man aldrig går på personalfesterna... samtidigt är de så väldigt noga med att man måste acceptera alla olikheter - men man får inte vara FÖR olika...

Nej, man behöver inte vara pratsam eller ubersocial för att kunna jobba inom vården. Det finns specialiteter där du inte behöver prata så mycket.
Det finns inget tvång att delta i kafferaster. Det är ok att få lite vila på pausen.
Jag jobbar själv inom vården och sitter aldrig med pratkvarnar. Det orkar jag inte med. Folk får prata så mycket dom vill men kan inte tvinga mig att prata lika mycket.
Det hur mycket man pratar avgör inte hur bra du gör ditt jobb. Min bestämda uppfattning är att de som pratar mest jobbar minst.
Det jobbar massor av konstiga människor inom vården, tro mig. Det finns liksom inga gränser.
AS drag hittar man också massor vilket håll man än tittar.

Oavsett vilket jobb man har så anser jag att det är skitjobbigt om folk börjar hitta på samtalsämnen bara för att man "måste" prata. Har man något att säga är det en sak men inte bara för sakens skull, bara irriterande.

kakmonstret skrev:Har erfarenheter av vården och kan säga att det är av vikt att man närvarar i fikarummet och socialiserar med de andra. Man behöver dock inte vara pratsam utan man kan vara den tysta typen, folk accepterar det bara man är med. Drar man sig däremot undan och visar ovilja mot att blanda sig med andra och håller sig på sin kant så...ja då får man det inte lätt.

De stämmer med mina erfarenheter.
Men å andra sidan stämmer det med alla arbetsplatser jag varit på. Man uppfattas som "jobbig" om man drar sig undan.

Jag har jobbat med alla typer av vård och trivts bra. Fanns det någon patient som var som behövde något, om så bara lite sällskap, föredrog jag att gå dit framför att sitta och fika och det ansågs väldigt skumt ...
Märkligt nog hade jag aldrig några problem med allmänt småprat med patienterna, kanske för att jag kände att det var en "del i behandlingen" Rädda och oroliga människor behöver kallprata.

KrigarSjäl skrev:Vårdyrken har väl alltid varit sladdertackornas gebit.

Det sladdras på alla arbetsplatser, ju fler anställda desto värre.
Jag har jobbat på SJ, som det hette då, med i princip enbart män. De var betydligt värre än vårdpersonal.

Ja med patienter måste man kunna prata med om man jobbar på vårdavdelning eller har kontakt med patienter och anhöriga, annars går det väl inte. . Men det finns så mycket andra möjligheter inom vården än enbart vårdavdelningar och sånt.

Men jag har lite synpunkter om att "man skulle uppfattas som jobbig om man drar sig undan", det beror på om du låter andra människors synpunkter avgöra för mycket. Det gör inte jag och det har jag gjort klart också.
Om jag känner mig matt på snack så tar jag kaffet och drar mig i lugna hörnet, om folk glor på mig, så var så goda. Glo så mycket du vill men du kan inte ändra på mig. Jag är jag och du e du, så enkelt är det.

Om du gör ditt jobb lysande bra så ger det dig makt. Då e det lättare att komma undan med lite annorlunda beteende.
Jag är ju också så förbaskad envis att det inte går och styra mig med dumma oskrivna skitregler. Ännu värre blir det om någon talar till mig hur ska jag vara eller göra. Det slutar alltid på samma sätt: jag gör precis tvärtom.
(så länge det inte gäller patienterna och bästa möjliga vård till dem).

Så jag håller med men den punkten att patienter och anhöriga är inga problem, problemet är personalen själv.
Sjukvården är väldig, väldig märklig subkultur.

Red and green skrev:Men jag har lite synpunkter om att "man skulle uppfattas som jobbig om man drar sig undan", det beror på om du låter andra människors synpunkter avgöra för mycket. Det gör inte jag och det har jag gjort klart också.

Jo, du har rätt.
Jag syftade främst på hur man kan uppfattas, inte på hur man påverkas själv av det. Man kan låta det påverka eller kan man skita i det.
Men det skadar ju inte att vara medveten om hur man kan uppfattas.

När jag var helt färsk inom vården, 18- 19 år, lät jag mig påverkas. Jag hade ingen diagnos, visste inte hur jag funkade och tyckte det var jobbigt när andra helt uppenbart betraktade mig som en kuf.

Red and green skrev:Om du gör ditt jobb lysande bra så ger det dig makt. Då e det lättare att komma undan med lite annorlunda beteende.

Helt klart!!