Hej allihop! Länge sen jag var på forumet nu.

Nu har jag ett litet problem som jag inte riktigt vet hur man skall förhålla sig till...

Jag skall ut och dansa ikväll med två kompisar och nu har jag fått veta att den ena av dem är gravid! Det känns väldigt svårt att ha roligt nu ikväll genom detta. Svårt att komma i festarstämning Och detta lär knappast kompisen förstå, tvärtom förväntar hon sig säkert gratulationer och glada miner... (vilket jag i min tur har svårt att förstå)

Hur skall man förhålla sig kring detta? Måste man gratulera och låtsas vara glad? När man ju i själva verket vill beklaga och sörja... Sörja den förlorade vänskapen.

Jag kan glädja mig för andras skull när det gäller andra saker, saker som inte innebär nackdelar för mig, att personen fått nytt och bättre jobb, vunnit på lotto eller dylikt. Men när det är något som får negativa konsekvenser för mig, som att en kompis hittar en kille eller får barn som nu, då kan jag inte för mitt liv förstå hur jag kan förväntas vara glad för detta!

Så hur skall man förhålla sig? Måste man ljuga för kompisen och spela glad, eller hur öppen kan man vara?

Någon som skaffar barn måste väl ändå kunna tänka längre än näsan är lång och förstå att detta innebär nackdelar och försämrad/förlorad vänskap för sin vänner?? Jag förstår att man kanske inte väljer bort en graviditet för sina vänners skull - för vännerna har ju egentligen redan blivit dumpade när killen kom in i bilden, så graviditeteten är ju "bara" sista spiken på kistan för vännerna. Men hon måste väl ändå FÖRSTÅ detta iallafall, så att man kan tala klarspråk om saken? Eller förväntas man verkligen ljuga och spela glad när en kompis skall ha barn???

Hur skall man förhålla sig?? Hjääääälp...

/mitzerl i sorg över kompisens lycka

Stod nyligen inför en liknande situation. Återkommer när jag kommit på hur jag ska formulera mitt inlägg.

allt har ett slut , gratulera henne, hon ska ju föröka sig och vill väl det.
det är ngn kutym, du vet"jag önskar dig god hälsa och många barn" som äldre invadrare fortfarane kan säga.

Mardröm skrev:allt har ett slut , gratulera henne, hon ska ju föröka sig och vill väl det.
det är ngn kutym, du vet"jag önskar dig god hälsa och många barn" som äldre invadrare fortfarane kan säga.

Men om man inte önskar henne många barn då, måste man ändå säga så? Och alltså ljuga? Å ena sidan sägs det att det är fult att ljuga, men å andra sidan så förväntas man alltså ljuga?! Det här är konstigheter jag nog aldrig kommer att begripa mig på här i livet. Skum NT-logik.

Man skall alltså gratulera att vänskapen är slut? Vänskap värderas alltså så lågt att man skall vara glad när den är slut? Att vänskap rent allmänt värderas så lågt visste jag väl redan eftersom vännerna skall dumpas när killar och barn kommer in i bilden, men att man dessutom skall vara glad åt det, det kommer jag nog aldrig att begripa.

Ännu värre är när man inte vet om graviditeten var önskad eller ej. Då kan det t.o.m. bli fel att gratulera.

Det är väl enkelt. Om hon är en vän, ömsesidigt, och inte bara en kompis, så säg helt enkelt att du förstår att hon är glad (för det är ju inte särskilt svårt) men att allt du kan känna är att er vänskap i praktiken är slut - alltså att ni knappast kommer att ses mer, förtydliga gärna det.

Om hon är en vän så gör hon allt hon förmår för att förstå dig. OM hon lyckas är en annan sak men ett bättre slutresultat kan du knapapst hoppas på i vilket fall, än resultatet av att säga sanningen.

Om hon bara är en kompis eller bara ser dig som kompis så hisa upp mungiporna och skåla utan att kommentera, för då krävs det inte mer och du skulle kanske inte kunna vinna något på att vaa ärlig ändå.

Jag hoppas att något av de råden är användbara för situationen.

Är det så säkret att vänskapen tar slut pga kille och/eller barn? Jag tycker det verkar som om du tar det för givet utan att egentligen ha tänlt igenom varför du tar det för givet.

Din väninna kanske kommer ha mindre tid för dig men det beror nog också på hur pass intensiv er relation är nu. Klart kommer detta förändra er relation, kanske den också blir mindre intensiv. Men det är inte synonymt med att er vänskap är slut. Den kanske bara kommer ta sig ett annat uttryck.

Jag förstår verkligen att du fasar för att vänskapen kommer att upphöra. Jag tror just den skräcken är extra stor för oss aspies eftersom vi i många fall har svårare än andra att bygga upp vänskaper och kontakter.

Ja, du måste kanske inte spela direkt glad men i varje fall le och säga något uppmuntrande eller ställa ett par intresserade frågor. Annars så kommer du definitivt att förstöra möjligheten att ha henne kvar som vän i den nya situationen.

Konstigast är väl att det ska vara så förbannat svårt i NT-världen, i varje fall för vissa, att knappt ens ha anständig kontakt med sina närmaste vänner sedan tidigare när man väl går från singel till familj och barn.

Jag får höra av min närmaste familj och av vissa NT-vänner som själva har familj hur sura och besvikna de kan bli över att jag inte är bättre på att ha kontakt, och då bedömer de väl utifrån kriteriet att jag inte har fru och barn, och därmed ska anses ha bättre tid än om jag hade det.

Däremot vet jag ju själv med en väldigt fin väninna som aldrig blev mer än så med mig men hittade sin sambo på nätet, och fick en dotter först och nu senast väntar nummer två och tre. Vi bor busnära och borde haft massor av tänkbara tillfällen under hennes första barnledighet att hon hade kunnat komma över och se hur jag bor numera, och att jag hade kunnat se radhuset de köpte och flyttade till härom året. Men ont om tid är det gott om. Vi har setts en gång sedan första barnet föddes i augusti 05...

Att ens vän får barn behöver inte betyda att vänskapen tar slut, men den kanske ser annorlunda ut.
Min bästa och närmaste vän har för tillfället 3 mindre barn. Bara för att hon fick barn så är inte vår vänskap blivit sämre eller avslutats.
Jag bjuds ofta in till dem på vardagsmiddag, vi går på bio. pratar på telefon rätt mycket under veckorna.
Däremot är hon nästan aldrig är hemma hos mig.

I mitt fall har vi båda barn, fast mitt är vuxen och är mamma till två egna.

Sedan beror det på orsaken till att man inte vill att vännen ska skaffa barn.
Beror det på att man själv aldrig kommer att bli förälder av någon andledning eller är det så att man inte gillar barn?
Isf får nog den förlorade vänskapen läggas till ens egna problem i att hantera situationen.

Då är det nog värre när vännen precis har träffar en pojk/flickvän då är man nog mer ett hot för "parlyckan". Och mer maktlös till att kunna påverka hur utgången av ens vänskap kommer att se ut i framtiden.
har vänskapen funkat i detta lägge så behöver inte barn betyda något hinder för fortsatt vänskap.

Jag tycker inte att man behöver kommentera graviditeten på något sätt, om man inte tycker att det är roligt att vännen ska bli förälder.

Alla härovan har redan sagt ungefär det jag kunde ha svarat.

Utom kanske: har du själv någon sådan syn, att förhållande och vänskap står i någon sorts lojalitetsmotsättning (och skulle göra även för din egen del) - eller talar du om vad du har mött? Om det senare är fallet, så skär det mig i hjärtat, och jag önskar dig riktiga vänner.

En sak, med både nytt förhållande och barn, är att det är nytt och stort och man kan behöva en tid att förpuppa sig för omvärlden. Men förr eller senare börjar puppan falla sönder, man upptäcker att man fortfarande har också andra behov (kanske på mindre utrymme, kanske delvis ersatta (som dans med ventilering av förhållandet; kan ju förstås vara tröttsamt om vederbörande har dålig självdistans... nåja...)), och man behöver sina vänner desto bättre.
Inte för alla, då. Men för många: de finns.

tycker du ska säga att din kompis bidrar till överbefolkningen

Min första tanke är att säga:

- Vad roligt för dig att du ska få barn! Jag hoppas att vi kan fortsätta träffas lika mycket som förut, det vore synd om vi skulle tappa kontakten, bara för att du får barn nu!

Då är du lagom positiv, inte negativ, ljuger inte och förklarar tydligt för kompisen att du inte vill mista henne som vän.

mitzerl skrev:
Men om man inte önskar henne många barn då, måste man ändå säga så? Och alltså ljuga?

Nej, men säg bara grattis när de andra säger det då, så kan du tänka "till att du fick en extra isbit i drinken", men hon tror du menar bullen.
Lögn är alltid relativt. Och ja, man ska ljuga.
Ser jag snyggut i denna? Ser jag tjock ut? En man måste lära sig att ljuga, annars får han en lessen kvinnna på halsen.

Å ena sidan sägs det att det är fult att ljuga, men å andra sidan så förväntas man alltså ljuga?! Det här är konstigheter jag nog aldrig kommer att begripa mig på här i livet. Skum NT-logik.

Vem har sagt att det är fult att ljuga om lögnen är en solklar winwin?
Normalt så skadar eller undanhåller man ju med lögn, du ljuger på positivt, "du ser så bra ut, vad rolig du är" vilket sött barn, vad roligt att träffas, grattis grattis....numer går såntdär bra, men jag var bättre på det runt 25.

Man skall alltså gratulera att vänskapen är slut?

Nej, du tänker ego, vänskapen är väl inte slut, men du blir mindre viktig och mindre tid finns för det umgänge ni kanske haft, men HON din VÄN blir ju gladare och vänskapen kan väl som sagt bestå?.

Vänskap värderas alltså så lågt att man skall vara glad när den är slut? Att vänskap rent allmänt värderas så lågt visste jag väl redan eftersom vännerna skall dumpas när killar och barn kommer in i bilden, men att man dessutom skall vara glad åt det, det kommer jag nog aldrig att begripa.

Hehe.

Du begriper det alldelens utmärkt en du förstår inte hur det kan vara så.

Men säg bara "grattis" när de andra håller på, så kan du tänka, "till din fula pricka blus", de antar du menar ungen, contextet e ju det, , men du har inte formellt ljugit så du är obefläckad inåt mot att ha gjort ngt fult.

Det finns alltid kryphål, i lagar, moraler, religoner, en del är "onda" andra goda.

Jag tycker det är kanske fascinerande att vuxna människor allvarligt diskuterar vådan att ljuga i stället för att bara göra det reflexmässigt och samtidigt ljuga för sig själv. Detta är ett av de tillfällen när jag känner som tydligast att jag befinner mig på ett Aspergerforum.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tycker det är kanske fascinerande att vuxna människor allvarligt diskuterar vådan att ljuga i stället för att bara göra det reflexmässigt och samtidigt ljuga för sig själv. Detta är ett av de tillfällen när jag känner som tydligast att jag befinner mig på ett Aspergerforum.

Mm, jo jag har alltid haft svårt för att ljuga. Det är kanske ett typiskt AS-drag? Däremot händer det att jag formulerar mig väldigt vagt och diffust, så jag egentligen inte säger vad folk förväntar sig men ända kan tolkas som jag gör det. En slags kompromiss för att försöka få frid i själen, antar jag.

Precis kvasir, politikersnack.
"jag har tillsatt en utredning som skyndsamt ska ta hand om detta " kunde man lika bra säga

Mardröm skrev:Precis kvasir, politikersnack.
"jag har tillsatt en utredning som skyndsamt ska ta hand om detta " kunde man lika bra säga

"Bäste vän. Jag ska skyndsamt tillsätta en utredning för att finna hur jag bäst bör förhålla mig känslomässigt till eder förväntade nedkomst"

Bjäbbis, Kvasir, Mardröm
Så för mig med, ja. Inte mycket jag har så svårt för som ljuga/hyckla. Andra vuxna kan bara inte tro det, nej.

Mitzerl
Åtminstone jag tyckte att MsTibbs på förra sidan fick till en väldigt bra vinkling, både positiv och sanningsenlig:

Bekräfta vad den andra känner utan att blanda in sig själv;
tala om var man själv står;
allt i en positiv ton;
och så ha antennerna ute inom sig så att man kan fånga upp vad man får att gå vidare från.

Jag tycker att det är trist att så många har så svårt att kunna känna en äkta glädje över tillsammans med någon som man håller av oavsett om det är en vän eller släkting. Personligeh tycker jag nog man skall ransaka sig själv och se över vilken relation man igentligen har till denna person om man nu har så svårt att kunna dela glädje och sorg. Jorden snurrar trots allt inte runt ens egna axlar. Det finns tillräckligt med avundsjuka och egocentrism utan att man även skall behöva applicera det på dom, kanske få personer, som man trots allt håller av. Om man nu tycker att man i någon mån personligen "drabbas" av att någon som man håller av bildar familj, så sattsa för guds skull på att förbättra kvaliten på den tid till umgänge som blir över till er relation. Känns det inte rätt så kanske är relation inte heller är rätt? Det kan vara nyttigt att sätta sig ner och fundera om hur h*n skulle hantera er vänskap om rollerna var ombytta.

Jag tycker oxå Ms Tibbs sammanfattar det bra.
Jag har några tips som kanske låter urlöjliga, men jag släpper dem iaf; läs en bok i ämnet föt att bättre förstå (det gjorde jag). Fråga om du kan hjälpa till med ngt både före oefter födseln - visa intresse (men inte all din tid såklart), så föds förhoppningsvis en positiv spiral. Fråga om du får hälsa på på BB, då det närmar sig.

Jag fick i dec.-07 reda på att jag ska bli moster. Hade jag inte suttit ner hade jag förmodligen ramlat omkull. Jag blev så paff o. kunde inte ta emot det där & då, så dagen efter fällde jag dumma kommentarer (vilket bara leder till att man förstör för sig själv. Dock har vi redat ut det!), men sakta men säkert har jag accepterat o. ser det positvit nu + läst en bok som gör att jag förstår lite mer.
Det som jag kan uppleva som negativt o. som boken bekräftade är att de som är på smällen ser inte världen utanför som lika intressant som förr o. saker & ting blir aldrig som förr. Så risken är att vänskapen bleknar, men man kan göra som jag skrev ovan så blir det förhoppningvis lite bättre + göra som Ms Tibbs skrev. Som väl är verkar ju du ha en kompis till, men jag vet - de växer inte på träd.
Dock är det ju skillnad på om det är syskon eller vän som väntar barn. Vänner umgås man ju ofta med mer o. på ett annat sätt, så ev. kan det vara svårare o. smälta. Samtidigt står familjen en närmare många ggr. o. iom. det kan förändringar vara svårare o. acceptera än om det handlar om en vän. Beror ju klart oxå på vänskapens intensitet.
Jag tror man kan bli besviken trots att man har nära vänrelation. Det blir ju aldrig som förr. Dock tror jag att det lägger sig o. man till sist accepterar o. hittar ljusglimtar om inte kompisen överger en vill säga. Man behöver tid att smälta det o. det förstår nog inte den som är på smällen, men då kan man försöka vara ärlig eller låta bli att visa besvikelsen över beskedet. Dock tycker jag man ska säga till om man glöms bort.

Eller så Tror du något som inte alls är sant, att någon får barn innebär inte automatiskt att alla vänskapsrelationer tar slut.

Jag har inga vänner, men det beror inte på att jag skaffat barn det beror på att jag är knepig och inte lyckas med vänner grejjen. De vänner jag haft umgås gärna med mig och jag med dem men.. jag kommer mig aldrig för att fråga.

och flera av dem har flyttat.

När jag hade bara min stora son umgiks jag med några gamla vänner, festade satt och pratade och drack kaffe precis som vanligt när han var med sin pappa. så varför skulle inte din vän kunna göra det?

Det du kan göra är, fundera på varför du tror att vänskapen är slut?
kan DU göra något åt detta?

Det hon förväntar sig är..

1 Att du blir glad för hennes skull, något hon längtat efter är äntligen på gång.
2 Att du är där och stöttar henne när hon mår dåligt, hormonerna svajar och hon får ont både här och där samtidigt som hon oroar sig inför förlossningen.
3 Att du är glad och hälsar på när när bebisen är född att du kanske köper en liten bebispressent och att du fortsätter vara en del i hennes liv trots att hon utvecklas på sitt vis.

hon förväntar sig INTE att du skall säga tack och adjö det var trevligt så länge det varade, en dag står hon där med halvvuxna barn och vill ut och dansa och festa och umgås "på gammalt" vis (man tröttnar ganska snabbt på att vara instängd i bebismysbubblan) men innan dess förväntas du vilja umgås med din vän som vanligt i samma anda och vara där som den vän du varit tidigare.

Förhoppningsvis blir du en intressant person i den nya lilla människans liv. det bästa av allt är att du kan gå där ifrån när du tröttnat på att vara en förståndig vuxen i barnets liv och återkomma en annan dag.

om du mot all förmodan har en vän som dumpar vännerna för make och barn kan du lika väl vara utan.

Sant. Man ska inte utgå från att kompisen lämnar en, men det är nog ofta jobbigt första tiden man fått beskedet om att en vän eller syskon väntar barn. Så var det för mig iaf. Fast det lär gå över, det gjorde det för mig! Vänskapen kommer dock troligen förändras. Dock är det jobbigast för den som är på smällen liksom för dess partner.
Alla måste få tid att smälta. Dock kan man sedan som vän eller syskon försöka förstå.

Nej, Ms Tibbs öppnade sig och visade sin oro för att inte bli sedd.

Jag kan nog ljuga, men framförallt kan jag argumentera/tjata i all evighet.
Och vrida till saker så de formellt inte är lögn, det har många as svårt för.
Jag ser orden och inte verkligheten.
"Jag tror inte det" kan vara en "omöjligt att bevisa lögn" vs "nej".
Det torde vara så,
isf
det är så.

Man kan också avsluta meningen i skallen. Tex vilken fin klänning...(men du ser ut som skit i den) isf att säga att perosnen är fin denna afton.


Jag är gjord för att vara politiker eller advokat, mina fiender har förklarat mig sjuk