Zima33 skrev:De får inte ta bort den pga att du vägrar DV.

Kanin skrev:

Zima33 skrev:De får inte ta bort den pga att du vägrar DV.

Enligt lagen får ersättningen "dras in eller sättas ned om den försäkrade utan giltig anledning vägrar att medverka till" rehabiliteringsåtgärder.

Maggi skrev:Ja det finns bra ställen också, men då är det kurser i vettiga ämnen med kunniga lärare.I Stockholm finns det iallafall ett sånt ställe. Dock är det kö till de flesta kurserna.

Megadei skrev:Hoppas att det här är det rätta forumet för vad jag vill prata om. Ber om ursäkt om det är fel.

Jag fick min diagnos när jag var 23 år gammal, nästan i samband med min utflyttning från hemmet. Nu är jag 27. Efter det jag fick min diagnos har jag varit i kontakt med AF, FK och nu senast LSS. Jag har även aktivitetsersättning sedan ett drygt halvår tillbaka. Anledningen till att jag skriver om det här är på grund av just LSS och ett "vägskäl" som jag nu står inför. Under ett möte med två LSS-människor och min "förträffliga" FK handläggare fick jag veta att jag har ett val. Antingen går jag tillbaka till AF och blir betraktad som någorlunda arbetskapabel - med allt vad det innebär - eller så accepterar jag daglig verksamhet hos LSS. Jag har redan besökt två olika sådana verksamheter och mina intryck har enbart varit negativa. Jag respekterar vad de håller på med och att deras insatser för dysfunktionella är lovvärda, men jag är inte en person med grava problem. Jag är jag. Jag vet precis vem jag är och vad jag är kapabel till.

Fortfarande är jag tveksam till försoningen mellan mig - som jag är - och diagnosen. Jag lever ett självständigt liv och är kompetent i många saker. Jag har lite tålamod för människor men jag är även flexibel när det gäller dem. Jag kan arbeta, om jag har tillräckligt mycket psykisk energi (som min läkare kallar det), och därför är den här senaste utvecklingen oroväckande. För första gången känner jag mig riktigt, riktigt annorlunda. Jag har alltid varit udda och reserverad men jag har aldrig betraktat mig själv som handikappad (eller hur man nu vill beskriva det). Förmodligen ingen annan heller. Bara lite egen. Daglig verksamhet känns som ett steg i fel riktning för mig. Jag har praktiserat på tre olika ställen sedan jag fick min diagnos och det har gått bättre och bättre. Jag kan fortfarande inte arbeta halvtid men jag har fortfarande förhoppningar om det i framtiden. Just nu känner jag mig dock bara förminskad.

Jag har sett vad daglig verksamhet har att erbjuda och inget av det känns passande för mig. Jag kan dock inte vara utan min ersättning och stabiliteten den tillför mitt liv. Jag kan inte gå tillbaka till socialbidrag och allt det där. Jag orkar inte. Kanske är det fel av mig att känna mig förnedrad men jag kan inte hjälpa det. Jag har diagnosen Asperger men jag är fortfarande den jag alltid har varit. Jag har bevisat att jag har potentialen att arbeta som vilken annan person som helst, dock inte lika intensivt. Nu har jag DV framför mig där jag skall vara för att "bevisa" att jag går att lita på. Efter det kanske det finns en praktikplats för mig någonstans.

Vad skall jag göra? Jag passar inte in i DV och jag gillar inte den miljön. Jag är myndig och är enligt rykten även klipsk, därför vill jag inte höra vad som är bäst för mig hela tiden. Jag blir arg när jag hör det, dock invärtes. Det sista jag vill är att sabotera mina möjligheter. Är det bara jag som är fånig och tänker för mycket (som vanligt) eller är min oro/frustration befogad? Är det någon med liknande erfarenheter? Vad bör mitt nästa steg vara? Svälja min stolthet och börja med DV, hoppas att det leder till något konkret? Eller går jag den andra och betydligt mer riskfyllda vägen? Jag föredrar att stå på mina egna ben och styra mitt eget liv, vilket är varför jag sällan ber om råd: nu står jag dock helt utan svar.

FK skrev:Försäkringskassan ansvarar för att erbjuda personer med aktivitetsersättning att delta i aktiviteter. Tanken är att de ska stimulera personens utveckling och påverka sjukdomen eller funktionsnedsättningen på ett positivt sätt. Aktiviteterna ska också bidra till att öka förutsättningarna för att personens arbetsförmåga ska bli bättre. De kan också syfta till att behålla en persons nuvarande funktionsförmåga. Aktiviteterna planeras precis som rehabiliteringsåtgärderna i Min plan och Försäkringskassan samordnar dem tillsammans med den som har aktivitetsersättning.

Aktiviteter som en person med aktivitetsersättning kan delta i är till exempel

vissa kurser
föreningsverksamhet
idrottsaktiviteter
medicinsk habilitering
aktiviteter där personen lär sig mer om sin sjukdom eller funktionsnedsättning
praktik.

Sisyfos skrev:Jag vill inte skrämmas men förmodligen måste du ha DV och slipper enbart undan om du inte hittar ett godtagbart alternativ till aktivitetsersättning. Varför DV är ett måste beror på att det utan tvivel innebär aktivitet men även har rehabiliterande verkan.

Försök att finna andra alternativ eller förklara att DV inte är bra för dig och se till att tydligt berätta om varför det inte är bra för dig. Säkerligen kommer du behöva bra exempel och även överdriva för att de ska tro på dig.

Zima33 skrev:

Sisyfos skrev:Jag vill inte skrämmas men förmodligen måste du ha DV och slipper enbart undan om du inte hittar ett godtagbart alternativ till aktivitetsersättning. Varför DV är ett måste beror på att det utan tvivel innebär aktivitet men även har rehabiliterande verkan.

Försök att finna andra alternativ eller förklara att DV inte är bra för dig och se till att tydligt berätta om varför det inte är bra för dig. Säkerligen kommer du behöva bra exempel och även överdriva för att de ska tro på dig.

Nej nej nej! DV är helt frivilligt! Alla LSS-insatser är frivilliga.

Man måste inte ha någon aktivitet när man har aktivitetsersättning, det är bara en möjlighet.

BellaBelle skrev:
Vad är grejen med ”aktivitetsersättning” öht då? Är det någon slags variant av icke-permanent sjukersättning för människor under trettio? Hur länge har det funnits och vad är tanken med det?

BellaBelle skrev:En anledning till att det ”tjatas” så mycket om att det är ”bra för en” att ha DV verkar vara för att ”alla” tycker det är bra/viktigt med ”rutiner” och att ”komma ut/iväg” till en ”sysselsättning”. Inte bara ”gå hemma”. Utan ”vara social”.

Men jag är inte själv säker på att detta gäller/funkar för alla. Jag kan bli stressad av att behöva passa tider osv.